Meningen var att vi skulle vara med och promenera på Söderåsen under lördagen men eftersom det har kommit lite snö och is i Skåne så kände jag att jag blev tveksam. 3 timmar promenad där det eventuellt är halt vågar jag inte testa med knät. Ändrade planer blev istället vallning på lördagsmorgonen för att sedan köra ett pass running på eftermiddagen med Elin.

Vallningsträningen blev inte riktigt som jag tänkt. Jag hade velat ägna mycket tid på att han skall lyda och ta det lugnt. De första fåren som var ute var supermuppiga, alla bara ställde upp sig mot Pep och en till och med stångades. Jag trodde var Pep som typ inte klarade det och jag var lite handfallen först, visste inte riktigt vad jag skulle göra för det kändes inte bra när han rusade in och sa ifrån samtidigt så var det helt klart befogat. Men det var ju inte det jag ville träna, väldigt mycket tvärtom – svårt att få det lugnt och kontrollerat under sådana omständigheter. Jag var själv så hade ingen att fråga, men efter en liten stund kom jag på att jag faktiskt kunde hjälpa Pep lite genom åtminstone putta bort den som stångades. Då fick han fösa lite och visste ville de vända upp men efter en stund med gemensamma krafter (faktiskt mest Pep) så blev det inte mer än att de vända upp och sedan gick de igen.

Sen skulle fårägaren valla och det fungerade inte alls. Den första hunden kunde inte alls flytta dom! Jag testade med Pep igen och då gick han nästan bättre men han blir helt klart lite varm i huvudet när fåren är tröga eller som i detta fall dumma så det känns som det inte är någon bra träning för oss. Vi bytte får sedan och jag fick ett pass där jag bara tränade honom på att lyssna i alla lägen och det gör han inte, han ett ton med egna åsikter om vad som skall göras och han spänner sig lätt (förmodligen hel del när han vet att han är på hal is ). Jag känner verkligen att det är detta vi behöver just nu, jag kan ge ett kungarike för några får på lämpligt avstånd.

Running C-passet var klart det sämsta jag har haft med Pep. Han missade kontaktfältet fler gånger än han gjort tidigare . Då kändes det lite piss för jag visste inte riktigt hur jag skulle göra, nu har jag kollat filmen och kommit fram till att det kanske inte var så farligt ändå.

Söndagen börjades med en lång promenad för hundarna, sedan brunch för husse och matte. På kvällen åkte Pep och jag och tränade agility på nytt ställe för oss. Ridhus i Bökeberg, det var nyttigt för Pep att komma på nya hinder och nytt ställe. Övningen ställde till lite problem för Pep och mig. Jag hade lite svårt att bryta det Pep gjorde fel så efter ett tag fick jag köra mina egna påhittade övningar för det blev liksom tjatigt att ta om samma sak om och om igen. Pep blev också osäker. Sen när jag kom hem kom jag på hur jag skulle ha gjort för att få honom att tänka annorlunda, rätt typiskt det där. Men han gjorde mycket annat som var bra så jag var nöjd ändå.

Sen har Pep och jag varit på vallkurs för Karin Söderberg.

Karin såg Pep i juli och då var Pep riktigt riktigt mesig, han lullade på typ i kvartsfart om ens det och höjde någon rösten så kunde han gå därifrån. Nu ett halvår senare så är han vilketfall inte så mesig, snarare rätt jäkla olydig.

Det jag hade på agendan var fösningar, fösningar men vi fick faktiskt gjort en del annat också. När vi gick 25:an fick Karin se hur lurig han är att gå med, hal som en jäkla ål. Han går liksom fint och sen helt plötsligt ser man att han glider och då går han inte att stoppa, vips är han på andra sidan fåren (och väldigt nöjd). Vi hade dock förmånen att kunna sätt ut fåren på ett stooort fält vilket gjorde att vi kunde gå längre sträckor. Och Pep kan, det är inte det som är problemet. Han kan faktiskt gå riktigt bra och gör många fina saker när han vet att han måste (lina på). Problemet är att han har en egen agenda som han har finslipat till perfektion och därmed är han väldigt duktig på att genomföra den. Det var till och med tydligt för mig att han faktiskt kan, det blev liksom riktigt tydligt när det blev lite drag åt olika håll och jag behövde inte göra något för att han skulle placera sig rätt.

Sen gjorde vi hämt åt bägge hållen, en gång ute på det större fältet så det var hyffsat långt – speciellt som vi inte tränat hämt på riktigt länge. Högerhämten var bättre då han hade lite mer djup, han kunde ha farten uppe lite längre tyckte Karin men å andra sidan pyschade jag inte på honom. Jag tror vi körde hämt senast i oktober så jag trodde att han skulle kanske vara snäv och kanske väldigt långsam, speciellt i slutet. Får nog säga att jag ändå blev positivt överraskad. Karin tyckte att jag inte skulle lägga honom mer än då och då, dels för att han laddar lite när han ligger och dels för att det blir snyggare om jag inte gör det.

Höger och vänster kunde vi konstatera sitter bra. Det behöver dock tränas en hel del ur balans för då kan han dels ta upp sin egen agenda och ibland låsa sig lite då han inte vill ur balans.

Vi pratade inte så mycket om tempot, jag har bestämt mig att inte fråga om det och inte försöka tänka på det så mycket. Det är fortfarande så himla känsligt och jag försöker tänka att det kommer med säkerhet. Om det inte gör det så får det bli ett framtida problem för just nu känner jag bara att jag måste få en stund att glädjas åt att jag har en hund som inte är en mespropp.

Vår läxa blev att få Pep lydig, det är det som ställer till mest problem just nu. Att han inte tar liggen alltid, att han tycker att han kan göra lite som han själv känner för i fösningarna, inkallningarna var som helt jäkla bortblåsta när vi skulle träna lite delningar (Pep var totalt fixerad vid fåren och hade inte många tankar på att komma till mig). Det hade varit perfekt att träna lydnad nu under vintern om jag bara hade haft några får!!

Det har blivit glest mellan gångerna sedan fåren åkte in i början av december. Jag har verkligen saknat det och skulle verkligen vilja göra det tragglandet som jag behöver göra med Pep nu under vintern. Vi var och hälsade på Peps brorsan Sams matte Victoria och fick träna lite på deras får. Vi satte lina på nästan direkt för att börja traggla med fösningarna som är en så stor akilleshäl för oss båda.

Funderade lite på vägen hem om man liksom alltid måste göra rejäla missar när man är nybörjare på något? När jag började med agility så fick vi inte lära oss så mycket om kontaktfälten på nybörjarkursen. Det var typ bara att hundarna skulle sätta en tass där och det var allt. Mycket riktigt så hade jag rätt stora problem med Ozzys kontaktfält under perioder..Med Pep känner jag att det verkligen är ett problem att det lades så lite vikt vid fösningarna. Det skulle ha varit typ tvärtom mot vad vi gjorde, 90 % gå med djuren från mig hade nog varit en bra mycket start för Pep. Jag har ju själv tränat

Nu har jag vilket fall förstått att vi måste få ordning på detta och då återstår bara problemet att jag måste kunna träna det på egen hand. Jag tycker att det är svårt som attan, jag har riktigt dålig känsla för hur han skall gå och hur jag skall göra (oavsett om jag har lina eller ej). Idag hade vi som sagt lina och det fungerade mycket bättre än tidigare. Ett problem med lina har varit att Pep har blivit så hämmad om han skall göra något annat och ha linan hängande. Idag kunde vi växla mellan att låta honom fösa och sen få göra lite saker som är lättare för honom med linan hängande utan att han blev alltför störd för att sen växla tillbaka till fösningarna.

Vi skall gå kurs för Karin Söderberg om ett litet tag så då skall hon få traggla och åter traggla med mig så att jag kan klara av att träna själv. För där ligger största problemet. Jag tycker att jag har  tragglat det en hel del under senhösten men jag tror att jag helt enkelt gör mycket fel så att Pep inte riktigt fattar och därför går det extra långsamt för oss utvecklingen.

Idag var vi iväg och vallade för ny instruktör, Andreas Eklund. Det fungerade bra, lugnt men noga. Vi tränade på att få till fösningarna. På att försöka få Pep att verkligen flytta djuren, att inte bara gå efter och så förstås på att han skall gå rakt. Först försökte vi med lina men det fungerar inte så bra på Pep, han blir rätt hämmad av den. Men jag tyckte det fungerade bara utan, han höll bättre avstånd än vad han kan göra. Däremot gick han inte ‘rakt’ utan visade prov på sin fina glidteknik där han liksom bara får in fåren i en cirkel och så vips är han bakom dom. Vi gick lite på varsin sida av Pep vilket gjorde lite lättare för mig att se när han gled iväg plus att jag fick hjälp (för det är ett problem, jag ser det oftast inte förrän han liksom redan är på väg och då är det försent). Vi la/stannade honom ned när han inte gick rätt och det kändes som det funkade.

Nu blir det lite att han liksom bara går efter fåren men det känns som att det hänger ihop mycket med att han fortfarande tänker lite runt. Ibland har jag sett han liksom börjar driva dom med mycket mer kraft och då blir det en helt annan sak men jag kan liksom inte riktigt få fram det där mer då och då.

I onsdags var vi och tränade agility inomhus. Han taggar riktigt mycket på att få träna med andra, inte att han skäller och gormar utan han blir liksom laddad. Det är bra . Dock upplever jag fortfarande att han har riktigt svårt att klara av fart, svänga och hoppa. Något måste liksom bort och då blir det farten. Han gasade på riktigt rejält några gånger och det ser konstigt ut, svårt att förklara men det är som han inte riktigt får ihop det fysiskt bara. Men det är kanon att han själv verkligen försöker, jag tar det som ett tecken på att han kommer öka takten när han liksom klarar av det .

Det har varit några som har frågat hur Tux mår och han mår prima . Efter nyår tänkte jag ta tag i lite agilityträning med honom men nu pysslar vi mest med trix och lite lydnad.

Han har vid 20 månaders ålder fortfarande ett väldigt valpigt sätt att röra sig på. Han är liksom väldigt lös och ledig, slänger och far med alla benen. Jag tror att det är därför han har så svårt att kombinera fart med massa andra saker, han på något sätt inte vuxenstadgan i kroppen. Ber bara en stilla bön om att den kommer

Gah, i morse åkte jag ut till Vomb för att cykla. Jag cyklade vilse och var ute i drygt 1,5 timmar. Innan har jag varit ute i cirka 1 timme och då blir dryga milen så idag blev det en aaaning längre då. När vi kom hem så efter en stund var Pep halt, blääää, men det såg ut att sitta i tassen så jag hoppades på en sticka. Men jag hittade inget och började känna mig lätt nedstämd. Däremot såg trampdynorna slitna ut men tänkte det är det säkert inte. Efter en stund bestämde jag mig för att smörja in dom ändå och ser man på så efter en liten stund var hältan borta. Så i kväll blev operation mjukgöring av tassar, massor av salva och sen på med babysockor , söta killar:

Jag har inte sett någon mer hälta så jag hoppas och tror att det var slitna trampdynor som gjorde att han hade ont. Det är en del sand och lite grus ute i Vomb så det sliter lite grann.

Annars har veckan bestått av mycket träning för Peps del. Tux har softat lite till han stora förtret, han gillar det inte alls. Han har sett pigg fräsch ut och var supertaggad idag vid cyklingen. Han älskar det mest av dom två, man får verkligen lugna ner honom för han drar iväg i full kareta ouppvärmd om man inte håller honom i örat.

Pep har fått träna hoppteknik, vi försöker få till 1-3 pass i veckan i trädgården. Jag har faktiskt varit duktig och filmat en del, kan vara spännande att se om det sker någon utveckling. Jag har låtit Tux göra samma övningar och filmat honom som referens . Får se om jag lägger ut spektaklet. Pep är väldigt sladdrig fortfarande men det går nog så sakteliga framåt.

Sedan hade vi första inomhusträningen i onsdags. Jag tyckte faktiskt det var riktigt roligt att springa med Pep, han är inte snabbast i stan men han är jäkligt lyhörd och förig. Han är superduktig på vänster och höger, ja på de flesta signaler generellt. Det är bara det lilla men då, farten. Han taggar till ordentligt när han får springa med andra så jag tror det kommer vara utvecklande för honom att träna mycket med andra.

Vi har även hunnit valla några gånger. Det är drivningar/fösningar för hela slanten just nu. Jag har svårt, för jag ser inte förrän det är för sent när han kommer för nära och sen ser jag inte heller när han glider iväg och runt fåren (detta är han grym på, vips så är han bara på andra sidan innan man ens har hunnit fatta). Pep tycker förstås också det är svårt, han får inte riktigt ‘tag’ i fåren och de försvinner gärna och vilket får honom troligen bara att känna att han måste skynda sig mer för att inte tappa dom.

För någon vecka sedan testade jag en sak som jag har tänkt på en hel del inom vår vallning. Jag har som sagt fått kommentarer om hans fart en hel del och jag fattar ju att det är befogat. Jag har tänkt att det lite beror på att han ofta inte tar kommandona vilket gör att själva situationen försvinner och jag måste ha lite tid att tänka om. Jag säger typ stand och så är meningen att jag skall säga något annat sen men så tar han inte stand och jag får tjata. Under tiden har fåren gått iväg och så måste jag tänka om, det blir lite segt då jag inte tänker så fort . Så jag testade lite med att ta pisken med ut och när han inte tog kommandot direkt (som i 99 % av fallen är något sorts stopp) så drämde jag den i backen. Tror det räckte med en gång och sen stod han direkt. Det blev klart en hel annan vallning då jag kunde ha ett flöde. Det som gladde mig var att hons om var med och vallade sa utan att ha vetat om vad jag pysslade med att han såg ju riktigt snabb ut nu. Det kändes lite skönt att få belägg för det jag tänker, att det är rätt mycket upp till mig……

Jag kommer absolut ingenstans med fösningarna/från drivningarna. Alltså han kan gå med dom och så men det känns som han fortfarande mest tänker på att hämta dom. Släpper jag honom det minsta så glider han runt dom. Jag har kunnat styra upp honom med rösten och hoppats på att han skall lära sig men nu tror jag dels inte att han lär sig och dels så tar han inte rösten/styrningen så bra längre. När jag försöker styra upp honom så lyssnar han först inte och sen när jag tar i lite så försöker han bara glida runt fast från andra hållet.

Den största orsaken till att jag inte har haft lina är att jag tycker att det är så svårt att veta när han går rätt. Men nu skiter jag inte det, han får bara lära sig att gå bakom och så får jag försöka lära mig när han faktiskt går rätt. Gick idag med dubbla koppel, det kändes väl rätt okej.

then it exploded….kanske lätt överdrivet men ändå. Så har det varit med Peppelito, första 15 månaderna kändes det som inget hände. Jag tränade och tränade och visst lärde han sig saker men trycket och framför allt glädjen fanns liksom inte riktigt där. Sen där i augusti så bara vände det, på ett par veckor så ändrade Pep verkligen attityd.

I och med detta så har jag blivit så tävlingssugen. Innan var det lätt att bara skjuta upp allt för det fanns liksom inget att tävla med. Men nu…framför allt var det VP hos Lottie i november som jag har varit grymt sugen på. Jag kan säga att jag nästan anmälde mig men nu har jag funderat lite och det blir inget VP för oss i år. Även om jag fortfarande är grymt sugen så känns det bra…jag får åka dit och vara åskådare istället.

Läget

Hämten kan vara jättefina, med bra djup och så men då och då kopplar han på för mycket eye och saktar av tidigt. Då blir han också snäv bakom. Min känsla är att det kommer framför allt när han är trött men jag har helt enkelt inte testat tillräckligt många långa hämt för att säga detta med säkerhet. En annan sak som kan vara lite störande i hämten som jag måste träna lite mer är att han kan börja valla mot den som håller flocken.

Fösningarna/drivningarna går bättre men vi har svårt att få det rakt fortfarande. Han är dessutom känslig för när det blir drag och det kan ge lite olika utslag. Men jag förstår honom, jag vet inte heller hur man skall hantera det hela tiden.

Fållan har vi inte tränat så mycket förrän nu på senaste tiden. Jag har tyckt att det är nervöst att få in fåren och spänner mig vilket har gjort att Pep gör det samma. Sen känns det som om man kommer rätt från början så går det lätt och blir det fel så är det typ omöjligt, just det är gör ju att man blir ännu mer nervös. Hos Lottie visade Pep att han inte är söt som han ser ut alltid, inne i fållan var han både jäkligt het och bitvis lite dum. Jag fick säga till honom rejält då han gjorde inrusningar och nöp även till, då blev det okej. Sen hos Peter sist så sa jag till honom en gång i början och efter det var han kanon inne i fållan.

Ja, det är väl läget i väldigt grova drag. Jag har tränat för många och tränat mycket senaste tiden. Den genomgående kritiken är förstås snabbheten, skitjobbigt.  Orsaken till att jag har tränat för så många är att jag tycker att det är svårt att veta hur jag skall träna, övningar och så vidare. Det är dessutom svårt att gå vidare när man inte riktigt vet vad man tränar. Samtidigt så är det dels jobbigt att höra allt negativt om sin hund och dels är det ju det där med många kockar.

Jag har funderat en hel del på det här med tempot. Jag tror att en hel del hänger ihop med säkerheten. Jag ser ofta att han känner sig osäker då han snappar mot marken (han vill gärna bära saker), han tittar på mig osv osv osv. Jag känner mig också väldigt osäker vilket förstås inte gör saken bättre, dessutom känner jag att jag ofta är en kass hundtränare när jag är i fårhagen (inkonsekvent och sådant käckt). En del av tempogrejjerna är inte bara fart utan reaktioner, Pep har kassa stopp. Det gör att ser segare ut och jag tror dessutom att det gör honom segare allmänt i reaktioner.

Sen tänker jag mycket på hur han har utvecklats i agility, det har liksom tagit tid. Vallningen började vi med 1 ggn i veckan i april och i juli någon gång fick tillgång till får oftare. Det är ju inte superlång tid. Min förhoppning är väl att när allt får sjunka in lite, Pep får mogna lite till så kanske några av bitarna faller lättare på plats .

Det är så mycket roligare att valla med Pep nu än för några veckor sedan. Då var det så himla mycket bråk att jag höll på att bryta samman. Nu har han upptäckt att det finns lite nytta med att samarbeta = man får göra mer och gå längre med fåren. Tror även han börjar få lite grepp om framdrivningarna även det ofta går för fort så ser jag att han självmant har slagit av på takten när fåren börjar komma mot mig. Jag behöver inte heller lägga honom precis hela tiden.

Igår gjorde jag dock ett misstag när vi tränade för Peter. Hade två riktigt fina pass och sedan var jag lite för girig (det blev liksom en gång för mycket). Som avslutning ville jag testa lite längre hämt och det gick skit, han låste helt på fåren och gick bara rakt fram. Det gick inte att få ut honom med några medel i princip. Idag testade jag igen och visst var han snäv men inte låst som igår så idag fick jag ut honom.

Måndag

Möte på klubben, lite agilityträning med Pepster.

Tisdag

Träning på klubben, båda hundarna. Nöjd med båda hundarna.

Onsdag

Birte kom till klubben, hundarna blev igenom gångna. Tänkte de skulle ta det lite lugnt sen men båda ägnade stora delar av kvällen att busa i trädgården.

Torsdag

Vallning i Lund. Pep var mysko, han ville inte ta fåren mot mig utan bara fortsatte runt, runt och lite mer runt. Har ju haft en lite känsla av att genom att det har blivit så mycket bråk/diskussioner kring läggandet (eller ställandet också för den delen, när vi testade det) så försöker han undvika att helt enkelt stanna där. Blev förstås handfallen och visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Fredag

Vallkurs för Karin Söderberg.  Hon var en mycket bra instruktör, helt extremt engagerad och de som hade gått alla dagarna var helt lyriska. Tyvärr så blev Pepstern lite som då jag gick för Paul Tomkins, vallade bara typ på kvartsfart och framstod som han inte var riktigt säker på att han ville vara där. Jag bara kände att jag ville gråta, trauma. För mig är det sådant nederlag när en hund liksom lägger av eller halvt om halvt lägger av. Pep är inte superlätt då han gärna vill undvika det som är jobbigt eller dämpa sig supermycket när han tycker att situationen är jobbig. Han blir lite skalmanaktig och liksom bara vill dra in huvudet in i sitt skal.

Karins stora träningsråd till mig var att träna fösning, fösning och återigen massor av fösning. Orsaken är att det är den typ av rörelse som hela tiden ställer till problem för oss = med att vi hamnar i bråk. Visserligen är det i själva drivningarna men hon menade på att det är samma sak bara det att när jag går bakom/bredvid så har jag så mycket lättare att påverka honom. Jag behöver liksom inte rusa genom flocken. Hon ville att skall lära sig att gå med lina så jag kan hjälpa honom med styrningen.

Pep har grymt svårt för fösningarna, han tappar koncentration. Han har inte hittat sig själv alls och han fattar inte vad han skall göra, ofta verkar han inte tycka det är så skoj. Men ibland så glimrar det till, han kommer ned lågt och liksom bara stegar på. Jag tycker också det är skitsvårt, man vill ju liksom hjälpa hunden men det går ju inte.

Lördag

Åkte till Lund och vallade på morgonen. Första gången helt själv . Vi fick börja med att gå och hämta fåren längst bort i hagen i en liten dunge, så det blev att träna fösning direkt. Det var också den bästa, tror att just då hade Pep en liten känsla för vad det gick ut på, senare hade han svårt att hitta samma fina stil. Sen tränade vi lite på det övningar som Karin visade oss. Av någon anledning fick jag även för mig att jag skulle påminna honom när han bara fortsatte runt fåren istället för att ta dom emot mig, bara ett hörrödu och då blev det faktiskt bättre.

Sen gjorde en sak där han var duktig, tycker jag. Det var varmt redan så vi fick ta rejäla pauser  och under tiden så traskade fåren bort en bit. Gräset är högt i hagen så är man en bit ifrån fåren så är det inte helt lätt för hundarna att se dom. Fick för bara att jag skulle testa ett längre hämt, bara för att typ , kom på när jag skickade Pep att han nog inte såg fåren för han gick ganska rakt på dom, skulle precis lägga honom när han måste ha fått syn på dom och gick ut superfint.

Imorgon 

Det är meningen att vi skall åka till Dania Cup, känner mig lite nervös och känner att vi inte riktigt har där att göra.

I tisdags var det sista gången för oss hos Peter för denna termin. Det har verkligen varit himla bra, det passar oss helt enkelt.

Det som suger är att jag inte har fixat något ställe där jag kan valla på egenhand, trots att jag har försökt.

Träningen i tisdags gick rätt bra och lite dåligt. När vi skulle köra lite mer bana så flög fan i Pep och han fick fetvadd i öronen. Men han gjorde mycket bra också och Peter sa att han kommer bli riktigt bra (och det gillar vi ju ). Förutom drivningarna som då kan bli väl hetsiga så är måste jag börja träna fösningarna mycket mer. Pep tänker hämt och jag tycker det är skitsvårt att se när han går rätt, ibland slinker han liksom bara iväg innan jag ens har hunnit fatta vad som händer. En sak som var bra och som jag nog visste men hade glömt var att jag måste tänka mycket på röstläget, om jag säger come by och away fort så går han mycket snävare och är jag lugn när jag säger det så går han mycket finare. Sist tyckte jag att han gick snävare och snävare men jag blev nog mer och mer stressad = att jag pratar fortare/hetsar. Sen är det, det här med att jag lägger till ‘Pep’ före kommandona när jag stressar och jag hör inte ens det. Så det är patience, patience som gäller…

Jag har vilket fall kommit med på en kurs för Karin Söderberg i sommar och så skall vi försöka valla på några andra ställen under juli. Och så får vi hoppas vi får komma tillbaka på träning till sensommaren.