Jag är med i en fantastisk klubb, tror banne mig att jag är med i en av Sveriges bästa agilityklubbar! På klubben kan man träna om vädret tillåter ute hela året, man behöver aldrig kånka in och ut hinder utan enbart för att bygga bana. Vi har hinder ute så vi kan bygga 3 (!!!!) hela banor (2 agility, 1 hopp). Vi har belysning, numera rätt okej underlag och hindren är av yppersta kvalitet. Klubben har haft under flera år medlemmar som tagit sig till agilitylandslaget och tävlat och placerat sig på SM. Vi genomför varje år en av Sveriges största tävlingar och utöver det har vi flera mindre tävlingar som gör att många ekipage från regionen kan plocka pinnar av olika slag. Klubben består av helt enkelt grymma personer/medlemmar, duktiga handlers, duktiga och driftiga tävlingsarrangörer. Vi har instruktörer som har tävlat på VM och som ändå står i snålblåsten och håller kurs gratis, termin efter termin. Vi är faktiskt helt enkelt jäkligt bra.

Men…..

Två läger/familjer träter och detta går ut över mig. Det går inte bara ut över mig, det går ut över många. Det har pågått en lång tid, jag har tagit ställning för, tagit ställning emot, jag har försökt att vara neutral osv. Och nu är jag faktiskt less, hur jag än gör så blir jag involverad i detta trams. För ja, jag tycker det är trams, barnsligt, småaktigt och en massa annat. Det handlar liksom om agility som faktiskt inte är speciellt viktigt om man har lite perspektiv på  tillvaron…..Dessutom är personerna som träter så bra, kompetenta att man kan liksom inte fatta att det skall bli så här.

Jag vill inte ha det så här, jag vill att klubben skall få vara den fantastiskt bra klubb som vi borde vara. Vidare, så vill jag inte behöva ta ställning för och emot i varje jäkla konflikt mellan dessa parter som jag själv tycker är patetiskt (observera att jag syftar på konflikten). Jag vill ägna min energi åt att träna hund, ta emot hjälp från andra, hjälpa andra och socialisera. Jag har ingen aning varför dessa parter träter, det är alltid något och om det finns något så går typ att hitta på något. Men det förstör, det stjäl energi, glädje och engagemang. Jag tycker att faktiskt att vuxna människor borde inse att de måste kunna ta kritik på rätt sätt, ge konstruktiv kritik, kompromissa och lära sig att svälja för man kan inte alltid få som man vill. Man kan liksom inte gå och hetsa upp sig och starta krig för allt som andra gör som är mot ens egen vilja.

Jag önskar att jag hade någon lösning men det har jag inte. Jag önskar dessutom att detta inte hade gått ut över mig men det gör det och jag hatar det så förbannat mycket att jag faktiskt känner mig tvungen att skriva en blogg om det. Det går ut över mina hundar, över min sambo och hela min fritid!

Det finns en tidpunkt när man borde inse att det är dags att lägga saker bakom sig och blicka framåt, vi nådde den tidpunkten för lääääääänge sedan men inget händer. Hur jäkla svårt kan det vara? Bara fatta, att det är nog! Jag är less och jag vill gå vidare, det vore bra om det hände igår. Let’s make it happen!

En annan sak som jag tycker är jobbig är att jag gärna skulle vilja ha mer hjälp med träningen eller åtminstone någon som säger att det är ok med knät men även här känns det lite som moment 22. Jag vill inte vända mig till läkaren som opererade för han var så negativ att jag bara blev ledsen (pallar verkligen inte gå igenom det igen), går jag till sjukgymnasten så känns det som de är jätteförsiktiga för att knät är svullet fortfarande samt att det gör ont. Dessutom så har det inte varit så mycket ny input från deras sida sista gången jag var där, det blev liksom mest konstaterande av det jag redan vet.  Det känns väl inte helt enkelt att komma till en ny ortoped. Samtidigt så tycker jag INGET händer just nu, benet känns svagt fast jag tränar och tränar, knät är svullet och svullnaden vill liksom inte lägga sig, verkar inte göra någon skillnad vad jag gör när det gäller svullnaden.

Så på knäfronten kunde det ha sett bättre ut tycker jag…