och jag saknar honom så

Jag har sedan en tid tillbaka annonserat min avgång från klubbens agilitysektor där jag har suttit som sammankallande alldeles för länge. Vi hade ett möte om detta i måndags och kontentan är verkligen att det är rätt beslut. Jag fick verkligen en riktigt olustig känsla . Det delades  ut ett antal kängor åt flera personer gällande klubbkänsla och vad man gör och inte gör, typ som att inte hälsa. Det är helt uppenbart att min syn på klubbkänsla är något helt annat än det som sades på mötet och därav är riktigt riktigt skönt att från den första september så är det slut.

En sak som vållade en del var upprörda över var det lilla ordet hej. Om man har sagt hej eller inte hej…har man inte sagt hej så är det typ fördjävligt. Man är en dålig klubbkamrat. Jag försökte säga att jag tycker inte man skall dra så stora växlar på en sådan liten sak. Det kan finnas tusen anledningar till att man inte säger hej och det behöver verkligen inte betyda något. Jag brukar alltid säga till de jag håller kurs för att de skall inte bry sig om jag inte hälsar när jag t ex tränar hund för det gör jag inte. Det har inte alls med att göra att jag är sur utan med att jag fokuserar på mig och min hund, han skall inte flamsa runt hos andra och hälsa och då gör inte jag heller det. Ja, exemplen  kan göras många och jag tycker att det är så jäkla onödigt att folk surar över en sådan här sak. Men det var andra som tyckte det var superviktigt, vi är olika helt enkelt.

Ibland kan jag till och med fundera på vem jag faktiskt håller på med agility för, är det för jag och min hund skall ha skoj och utvecklas eller är för att andra skall känna sig sedda, få sina sociala kontakter och för de skall känna sig bra? Vi har mycket åsikter om hur folk skall bete sig, vad man skall säga, hur folk skall träna, vem de skall träna för (för guds skull träna inte för Greg för då folk rätt att säga vilken jävla smörja som helst), med vilka man skall umgås med och mycket sådant som inte är agility för mig. Kan man inte bara få vara sig själv en stund utan att behöva dricka en Norrland….? Eller det är självklart man får men det är rätt jobbigt med alla åsikter hit och dit som jag tydligen bryr mig om fast jag inte behöver….

Men det är bra antar jag att jag känner mig nöjd med att kliva av.

Ett annat avslut hade jag igår det var positivare. Det var sista gången för min kurs och de är så duktiga, alla. Riktigt roligt. Jag har haft lite vånda om jag skall påbörja en ny kurs med nybörjare eller om jag skall fortsätta med de jag har. Igår bestämde jag mig för att jag skall fortsätta och ha dom en termin till. Det skall bli skoj att få ha en kurs där faktiskt alla är igång och springer banor och många tävlar. Jag har inte haft några direkta tävlingskurser på klubben och det är riktigt skoj att få ha mer handling och inte bara hinderinlärning.

Tuxlingen Smart blev igår godkänd räddningshund! Duktiga!

Grym kull med grymma förare det där!
Godkänd vallhund, godkänd räddningshund, agilitymeriter, SLCH, SUCH, elitklass spår, KORAD är några av de resultat som Tuxlingarna lyckats med under sina fyra första levnadsår.

En tidstjuv har smygit sig in i mitt liv….jag vet inte riktigt vart han håller till men det känns som jag har mindre tid än någonsin och jag fattar inte riktigt varför.

Jag snubblade över denna artikel i New York Times.

”Talent, Mr. Shenk said, needs to be seen as a process rather than as a thing that we either have or we don’t.”

“Are we establishing a generation literate in perseverance?” he asked. “After all, what’s more satisfying than getting something and mastering it?”

perseverance = uthållighet, ihärdiget

Fredag

Agilityträning –

Lördag

Lydnadskurs för Mona Kjernholm –

Söndag

Sju glada hundar på promenad i Snogeholm –

Alice 3D- versionen –

Måndag

Fortsätter med Shutter Island ikväll

Man fick sådana där schyssta brillor på bion…

Alltså vi bor bra men man kan ju drömma lite…Och oj vad jag suktar efter gården vid hål 17, alltså den ligger bredvid hål 17 på golfbanan där jag går dagligen.

Jag kan verkligen föreställa mig hur mycket mina hundar kommer njuta av den parkliknande tomten och för att inte tala om den fina dammen i parken . Huset är inte så dumt det heller, sedan är det fortfarande cykelavstånd till Malmö. Tyvärr är stället inte till salu och om det skulle bli till salu så har jag en liten, liten känsla av att det är utanför vår ‘price range’. Önskar jag vore en Zlatan så jag bara kunde knacka på och lägga ett bud som de inte kunde motstå…

Japp, dessa ingredienser förgyllde gårdagskvällen.  Malmö ♥ falafel = sant !

Fox-Susanne hade kommit på den eminenta idén att vi skulle gå en föreläsning med Tomas Fogdö. Jag tycker det var en bra föreläsning, helt i linje med hur jag skulle vilja utvecklas. Förläsningen hette ‘Att göra det omöjliga möjligt’ och handlade frågor som ‘Vad är det som krävs för att bli världens bästa i sitt gebit?’ och ‘Hur skapar vi mål och hur når vi dem?’.

Problemet med mental träning är att det låter så bra men är så jäkla svårt! Jag känner att det är så djupt rotat i min natur att vara på ett visst sätt att det typ blir en kapprustning mellan förnuft och känsla, total avsaknad av samarbete. Okej, det där lät lätt schizofrent. För att ta ett exempel, när jag och Tux kvalade till VM så visste jag att förnuftsmässigt att jag hade kvalat, jag hade inte rånat någon annan på platsen. De hade samma chans som jag att ta sig dit och den här gången lyckades jag bättre än många andra. Men känslan var inte alls densamma och prioriteringsgången i min hjärna tycks vara att känslorna styr nästan hela tiden. En knapp där man kunde välja hjärnhalva hade varit på sin plats.

Kvällens roligaste var nog när han frågade publiken vad man lärde sig mest av; framgångar eller misstag?

Det var verkligen en helt överlägsen majoritet som trodde man lärde sig mest av sina misstag, rätt intressant tycker jag. Hundtränaren i mig sa att man lär sig mest av framgångar och det var även det som Tomas sa.