Av någon anledning så överskuggas hela 2011 av att det gick så dåligt för mig och Tux under sensommaren och hösten. Att jag senare kom fram till att Tux förmodligen inte var fräsch gör saken bara värre. Jag har lite svårt att släppa att jag körde på så många tävlingar och träningar fast jag kände att något inte var bra.

Den andra saken som gör att jag inte har någon ljus syn på 2011 är min knäskada. Det är något som jag får lära mig att leva med och jag kommer alltid känna av det. Under en lång period trodde jag att jag faktiskt skulle få tillbaka ett normalt fungerande knä men nu har jag fattat så kommer det inte bli. Utan det är en fråga om att hålla det så bra det går under så lång period som möjligt. Det är ben emot ben på insidan av knäleden och det kan man inte riktigt reparera. Det finns inlägg som kan operera in mellan ledytorna men jag antar att man försöker skjuta det så långt i framtiden som möjligt eftersom de har begränsad livslängd.   Det positiva är att jag åkte till Hässleholms sjukhus och de var mycket trevligare och bättre att ha och göra med än den läkare som opererade mig. De tyckte jag skulle hålla igång så mycket det går dock undvika vissa saker, framför allt lyssna på vad knät säger. Gör det onte så är det inte bra helt enkelt. Agility är ett gränsfall kan jag säga men det är så skoj så jag får liksom leva med att det känns lite i knät efter.

Men nog om det tråkiga, vi hade faktiskt några framgångar också, Tux och jag.

• Roligast för mig är trots allt vinsten i ett lopp under landslagsuttagningarna. Det är kanske inte vinsten i sig utan det här med att en gång är ingen gång men två är en vana och detta var andra gången.
• Final i både Dania Cup och European Open. Vi lyckades inte i finalloppen men de innehöll många fina delar och jag hade skoj.
• En annan sak som var lite rolig var att vi slog Greg och Detox . Förutom att de är väldigt bra så vet alla vi som gått kurs för Greg hur mycket han gillar Kelpies , det var lite synd att vi hamnade precis utanför pallen. Det hade liksom varit pricken över i:et .
• Kvalad till SM individuellt och med laget Fifty-Fifty. Laget Fifty-Fifty sattes ihop under hösten och laget hamnade på andra plats för Årets Agilitylag vilket var smått fantastiskt tycker jag .

Pep har inte tävlat alls förutom en start i hoppklass på in.off. agilitytävling men vi har tränat riktigt mycket. Jag hade förhoppningar om att vi kanske skulle kunna göra VP:t under 2011 men jag tyckte inte vi var klara så det blir i år istället. Rent generellt så var nog mina förhoppningar att vi skulle ha kommit längre. Under stora delar av året så har det varit väldigt kämpigt att träna Pep. Den här artikeln beskriver känslorna jag har haft kring Pep så otroligt väl.

Pep har dock tagit sig enormt mycket de sista månaderna på året. Han börjar se ut som en hund och har fått lite muskler på kroppen. Det bästa är att det är roligare att jobba med honom, han tar för sig lite mer och  jag börjar förstå lite bättre hur han fungerar.

Tux är ohalt nu, blev bättre redan på kvällen. Vet inte riktigt vad som hände, kanske trampade han bara snett eller något och så blev det inte så stelt. Lite mysko men han får ta det lugnt i några dagar så får vi se.

Nytt år och det såg jag lite löjligt fram emot. Tyvärr har det redan börjat trist (jag som tyckte 2011 var ett skitår) med att Tux blev halt på dagens promenad. Vet inte riktigt vad som hände och inte heller riktigt vart han har ont .

Vi firade nyår på Hanö och det var trevligt, fyrverkerifritt.

De vanligaste invånarna:

Lite nyårsaktiveringar:

Ja, nu har vi testat på att tävla i rallylydnad Tux och jag. Vi fick 86 poäng, 14 poängs avdrag på ett moment. Det kan verkligen rassla till i poängras i rallylydnaden om något blir fel. Problemet var att jag höll på att tappa kopplet när Tux skulle gå bakom ryggen på mig, det gjorde att han ryggade tillbaka och rörde skylten (big no no i denna sport), sen blev kopplet sträckt när jag fumlade runt lite vilket lades till dom 10 poängen jag tappade när Tux rörde skylten. Men resten av de 13 momenten gjorde vi prickfritt. Man behöver 70 för att bli godkänd så det blev vi ändå. Det var lite småtrevligt att tävla i denna sport så det tänker jag nog göra några gånger till.

För två veckor sedan haltade Pep lite efter en cykelrunda. Det försvann snabbt (samma dag) men kom tillbaka igen efter en träning några dagar senare. Först trodde jag att det berodde på slitna trampdynor för det verkade sitta i tassen. Sen blev jag mer orolig och han fick lite striktare koppelvila några dagar. När vi i veckan var i Stockholm haltade han till flera gånger, det kom och gick. Ja, lite som grus i dojjan, det gjorde ont när han trampade på något och så försvann det. Jag har klämt, känt, tvättat, smörjt och fixat men inte hittat något alls. Det enda jag kunde se var att det var lite rött och kanske lite lite svullet runt ett par klor på ena tassen. Irriterande, idag fick pappa känna igenom honom men han fick inte fram någon reaktion han heller. Nu provar vi med att tvätta tassen med antibakteriellt och svampdödande. Nu har jag visserligen inte sett något sedan jag kom tillbaka till Skåne vilket troligen beror på att det inte är fruset här eller så har tvättandet jag började med i Stockholm (med vanlig tvål och vatten) redan haft effekt (om det nu är bakterier i klofalsarna).

En annan sak med Pep är han har verkligen vuxit till sig nu igen, han är ju bara 19 månader så det är ju hög tid. Han var grymt bakhög ett tag men jag tycker nog att det har jämnat ut sig, lite svårt att se för han har sin punkfrisyr på baken så den lär väl alltid se högre ut. Men jag tycker faktiskt han ser faktiskt lite vuxen ut nu, lär väl komma en del till men vi är så glada för alla framsteg han gör i den avdelningen .

Gah, i morse åkte jag ut till Vomb för att cykla. Jag cyklade vilse och var ute i drygt 1,5 timmar. Innan har jag varit ute i cirka 1 timme och då blir dryga milen så idag blev det en aaaning längre då. När vi kom hem så efter en stund var Pep halt, blääää, men det såg ut att sitta i tassen så jag hoppades på en sticka. Men jag hittade inget och började känna mig lätt nedstämd. Däremot såg trampdynorna slitna ut men tänkte det är det säkert inte. Efter en stund bestämde jag mig för att smörja in dom ändå och ser man på så efter en liten stund var hältan borta. Så i kväll blev operation mjukgöring av tassar, massor av salva och sen på med babysockor , söta killar:

Jag har inte sett någon mer hälta så jag hoppas och tror att det var slitna trampdynor som gjorde att han hade ont. Det är en del sand och lite grus ute i Vomb så det sliter lite grann.

Annars har veckan bestått av mycket träning för Peps del. Tux har softat lite till han stora förtret, han gillar det inte alls. Han har sett pigg fräsch ut och var supertaggad idag vid cyklingen. Han älskar det mest av dom två, man får verkligen lugna ner honom för han drar iväg i full kareta ouppvärmd om man inte håller honom i örat.

Pep har fått träna hoppteknik, vi försöker få till 1-3 pass i veckan i trädgården. Jag har faktiskt varit duktig och filmat en del, kan vara spännande att se om det sker någon utveckling. Jag har låtit Tux göra samma övningar och filmat honom som referens . Får se om jag lägger ut spektaklet. Pep är väldigt sladdrig fortfarande men det går nog så sakteliga framåt.

Sedan hade vi första inomhusträningen i onsdags. Jag tyckte faktiskt det var riktigt roligt att springa med Pep, han är inte snabbast i stan men han är jäkligt lyhörd och förig. Han är superduktig på vänster och höger, ja på de flesta signaler generellt. Det är bara det lilla men då, farten. Han taggar till ordentligt när han får springa med andra så jag tror det kommer vara utvecklande för honom att träna mycket med andra.

Vi har även hunnit valla några gånger. Det är drivningar/fösningar för hela slanten just nu. Jag har svårt, för jag ser inte förrän det är för sent när han kommer för nära och sen ser jag inte heller när han glider iväg och runt fåren (detta är han grym på, vips så är han bara på andra sidan innan man ens har hunnit fatta). Pep tycker förstås också det är svårt, han får inte riktigt ‘tag’ i fåren och de försvinner gärna och vilket får honom troligen bara att känna att han måste skynda sig mer för att inte tappa dom.

För någon vecka sedan testade jag en sak som jag har tänkt på en hel del inom vår vallning. Jag har som sagt fått kommentarer om hans fart en hel del och jag fattar ju att det är befogat. Jag har tänkt att det lite beror på att han ofta inte tar kommandona vilket gör att själva situationen försvinner och jag måste ha lite tid att tänka om. Jag säger typ stand och så är meningen att jag skall säga något annat sen men så tar han inte stand och jag får tjata. Under tiden har fåren gått iväg och så måste jag tänka om, det blir lite segt då jag inte tänker så fort . Så jag testade lite med att ta pisken med ut och när han inte tog kommandot direkt (som i 99 % av fallen är något sorts stopp) så drämde jag den i backen. Tror det räckte med en gång och sen stod han direkt. Det blev klart en hel annan vallning då jag kunde ha ett flöde. Det som gladde mig var att hons om var med och vallade sa utan att ha vetat om vad jag pysslade med att han såg ju riktigt snabb ut nu. Det kändes lite skönt att få belägg för det jag tänker, att det är rätt mycket upp till mig……

Fan, hade så gärna velat få en ‘mästerskapsplacering’ med Tux men det sket sig på vippen.

Vi nollade de två kvalloppen. Vi hade ‘nära-disk-upplevelse’ i båda efter matteslarv vid tunnelingång och utgång men tror det ändå räckte till två andra platser efter Jenny och Ogin. I finalen var vi som sagt snabbast men Tux hade inte riktigt tid att stå kvar tills vippen var ända nere så det blev en 4:e plats.

Han kändes fin, stor skillnad att springa med honom nu mot för 6 veckor sedan. Vi hade kommunikation hela vägen och det kändes bra helt enkelt. Nu förbannar jag mig mest för att jag inte lydde min magkänsla tidigare i höstas.

Tux och jag har tränat lite rallylydnad de senaste veckorna. Jag har aldrig riktigt orkat sätta mig in vad det är men nu när det dök på SBKtävling så blev jag lite nyfiken. Ja, vad skall man säga? Det är lite sådär småputtrigt trevligt på något sätt. Trevligt men inget man blir exalterad av. Jag tycker det är lite svårt att förstå vad domarna bedömer. Jag anmält mig och Tux till tävling i december så om inte annat så blir vi varse då. Nu tycker jag det fungerar bra, vi har lite svårt för dom här snurrarna när de skall gå bakom ryggen men vi filar på det.

Första helgen i oktober var vi i Norge och tävlade. Tyvärr kände jag att något inte stämde med Tux (många bäckar små kan vi säga) och efter ett par klasser bestämde jag mig för att inte tävla mer med Tux. Det var bra för senare blev han jättehängig och väldigt stel. På kvällen och söndagsmorgonen satt han och åt, det tror jag aldrig har hänt. Äta gör han väl alltid, då skall han väl typ vara döendes om han skall avstå. Men sitta och äta tillhör verkligen inget jag har sett innan. Till söndagen hade även hans leder hade svullnat upp, framför allt båda haserna.

Eftersom han har haft anaplasma så tänkte jag direkt på det. Min pappa tyckte dock att jag skulle ta ett prov på honom för att bekräfta/dementera farhågan. Jag provade att åka till Malmö Djursjukhus för att jag tänkte att de skulle få svar snabbt, kanske till och med själv kunna analysera proverna och att de hade stor erfarenhet av det här med anaplasma på hund. Måste säga att jag är grymt besviken på Malmö Djursjukhus, ju mer jag tänker på desto mer besviken blir jag.

Jag förklarade vad som hade hänt för veterinären och denne svarade snabbt att det rådde delade meningar om att behandla anaplasma och även att ta flera prov (punkt). Inget mer, ingen diskussion om MITT läge med min hund utan bara en fråga om det var något mer. Jag sa då att när vi kom hem hade Tux även droppat lite blod från snoppen. Då ville hon känna på prostatan som hon då tyckte var lite stor (vanligt problem på äldre hanhundar) och bokade tid för ultraljud. Sen frågade hon om jag fortfarande ville ta blodprovet för anaplasma vilket jag förstås ville. Men absolut inget mer, men då tänkte jag att det kommer kanske när jag gör ultraljudet.

Ack vad jag bedrog mig. Ingen som helst diskussion om min hunds läge, inget vilka problem han hade haft. Ultraljudet visade på lättare godartad förstoring av prostata. Jag frågade om det hade kunnat ge den rätt kraftiga infektion som Tux hade haft helgen innan och veterinär svarade nej. Jag frågade efter provsvaren för anaplasma och de var negativa sa han och återigen punkt, ingen fullföljning av det jag hade sökt för trots att jag försökte ta upp den diskussionen om och om igen. Dessutom tog dom ett urinprov som de inte har meddelat resultatet på trots att de sa att de skulle ringa samma dag.

Men betalt kunde de ta, 5 000 kr fattigare blev jag och inte direkt klokare.

Visst, han kan bara ha haft en infektion men då bör man väl diskutera det och säga det?

När jag kom hem läste jag på om både prostata och anaplasma proverna. Jag kan konstatera att det enda tecknet på problem med prostatan han har haft är då att han blödde under två dagar i samband med infektion, något annat har jag inte sett. När det gäller anaplasmaproverna så kunde jag snabbt läsa mig till att negativt svar inte behövde betyda så mycket eftersom det tar tid för antikroppar att bildas osv osv….men skall jag verkligen behöva googla mig till detta när jag har betalt 5 000 kr?

För mig är det så oproffsigt att inte ha någon uppföljning, ingen dialog och att dessutom missa att förmedla provresultat. En annan sak som störde mig otroligt mycket var oviljan att lyssna på mig som hundägare. Jag fattar att man får lyssna på många konstiga saker från folk men man måste även lära sig att sortera, det finns faktiskt folk som kan djur och har stor erfarenhet.

Var hemma hos pappaveterinär för några dagar sedan och lite lustigt så kom det hem några vars häst hade skadat sig precis när jag var där. Så jag hängde på för att kolla och kan konstatera att det är skillnad på veterinär och veterinär helt enkelt . Nu är vilket fall planen att vi tar ett anaplasmaprov till på Tux innan jag tävlar något med honom. Han är pigg och glad nu så vi håller igång men han har inte tränat någon agility sedan Norge. Jag tänkte dock dra igång med hoppteknikträning i nästa vecka eller kanske på lördag.

Tux har senaste tiden haft problem serpentiner, han går lite för tight och lite för rakt på så det blir nästan fysiskt omöjligt för honom att klara detta. Det som har varit lite oroväckande har varit att han när man skickar in på baksidan med höger handling sällan har några problem alls. Men när jag som på bilden nedan skickar runt hinderstödet med vänster handling river han typ varannan gång (enbart på 65 cm, inget om det är 60 cm). Det har varit grymt frustrerande och då förstås oroande. Jag har haft en liten känsla av att det ser olika ut när han kommer från de olika hållen. Från den lättare hållet så kändes det som han hoppade av tidigare, dvs närmare första stödet och därmed fick han mer plats. Medan åt det andra hållet så hade jag känslan av att han tog ett galoppsprång till innan han hoppade upp vilket ledde honom väldigt nära det bortre stödet.

Jag har tidigare testat att han hjälpbommar som håller ut honom från stöden men det har inte riktigt hjälpt den här gången. Igår tänkte jag att jag testar att sätta en bom som ‘tvingar’ honom att hoppa av närmare det första stödet. Och vad skall man säga, ‘eureka’ kanske? Vips så hoppade han så galant utan en enda rivning. På något sätt känns det som jag träffade bull’s eye när justerade avhoppet för honom, frågan är bara hur jag fasar ut bommen.

En tanke är att kanske träna mycket svänga runt hinderstödet utan att göra serpentin, så att han får en bra belöningsplacering som uppmuntrar honom att ta av direkt han rundar stödet. Det kan ju vara belöningsplaceringen i serpen som gör honom benägen att liksom dra sig mot den istället för att hoppa upp men det är bara som jag spånar, kan ju vara så himla mycket annat (i värsta fall har han ont någonstans ).