För två veckor sedan haltade Pep lite efter en cykelrunda. Det försvann snabbt (samma dag) men kom tillbaka igen efter en träning några dagar senare. Först trodde jag att det berodde på slitna trampdynor för det verkade sitta i tassen. Sen blev jag mer orolig och han fick lite striktare koppelvila några dagar. När vi i veckan var i Stockholm haltade han till flera gånger, det kom och gick. Ja, lite som grus i dojjan, det gjorde ont när han trampade på något och så försvann det. Jag har klämt, känt, tvättat, smörjt och fixat men inte hittat något alls. Det enda jag kunde se var att det var lite rött och kanske lite lite svullet runt ett par klor på ena tassen. Irriterande, idag fick pappa känna igenom honom men han fick inte fram någon reaktion han heller. Nu provar vi med att tvätta tassen med antibakteriellt och svampdödande. Nu har jag visserligen inte sett något sedan jag kom tillbaka till Skåne vilket troligen beror på att det inte är fruset här eller så har tvättandet jag började med i Stockholm (med vanlig tvål och vatten) redan haft effekt (om det nu är bakterier i klofalsarna).

En annan sak med Pep är han har verkligen vuxit till sig nu igen, han är ju bara 19 månader så det är ju hög tid. Han var grymt bakhög ett tag men jag tycker nog att det har jämnat ut sig, lite svårt att se för han har sin punkfrisyr på baken så den lär väl alltid se högre ut. Men jag tycker faktiskt han ser faktiskt lite vuxen ut nu, lär väl komma en del till men vi är så glada för alla framsteg han gör i den avdelningen .

Jag anmälde Pep till agilitytävlingen mest för jag att jag tänkte att det kan vara en bra och utvecklande upplevelse för honom. Han är inte riktigt tävlingsklar rent hinderkunskapsmässigt  tycker jag och det är jag ännu mer säker på efter lördagen. Jag hade hoppats på att banorna skulle vara enkla med fina och faktiskt enkla linjer, det var trots allt en inoff tävling. Hopp 1 var inte supersvår men en passage kände jag direkt kunde vara lite knepig, där de fick upp farten och sen skulle de svänga rätt hårt tillbaka och sen flicka bort igen, en lite halv avancerad serpentin kan man väl säga. Sen blev jag lite förvånad över hinderhöjden, 60 cm. Jag fattar det inte och jag tycker faktiskt inte det är okej, vart skall folk liksom ta vägen om deras hundar har svårt att hoppa på de höga hindren? Kan vi som sport verkligen kosta på oss att skrämma iväg alla som inte har hundar med kapacitet? Hursom, Pep missade serpentinhindret och jag kände bara att jag skiter i det, jag hade kunnat stå kvar i serpentinposition och jag tror att han hade kommit in och tagit hindret. Det kändes knyckigt och därför fortsatte vi bara.

Hopp öppen var en trevlig bana men inte helt enkel. Jag var något sen in i ett framförbyte till slalom och det klarade inte Pep, vi har inte heller tränat den typ av störning till slalom. Han hoppade upp och bet mig när det blev fel i slalom, han gör gärna det så vi fick även beröringsfel. Sen gjorde han en passage grymt fint där de kom från en kort tunnel till däck och sen blev det serpentin med push, följt av två bakombyten. Han har en helt annan förmåga än Tux att samla ihop sig inför svängar och han läser också av det på ett annat sätt än Tux.

Innan hopp öppen blev Pep rädd då en person skrek något (på skämt), han blev inte rädd för personen utan trodde mer att det  var fara och färde rent allmänt. Det här brukar bara komma när Pep är riktigt trött (mentalt alltså), annars är han rätt stabil tycker jag. Han samlade dock ihop sig och när jag sprang märkte jag inget. Efter loppet var han dock helt slut, man såg verkligen hur trött han var . Nu var det säkert inte bara tävlingen som gjorde honom så trött utan att vi har tränat rätt mycket under en längre period.

Resten av lördagen blev vila hemma för Pep. Idag har vi då gått kurs för Lottie. Jag blir alltid så himla låg av att gå kurs, jag tycker att det är väldigt jobbigt. Vi fick träna på en hel del saker som vi inte har gjort alls innan, t ex hålla avdelade får. Det tycker Pep är svårt, han vill liksom samla ihop dom. Sen fick jobba lite i fållan, det har vi inte gjort men borde nog ha gjort. Pep var lite olydig i fållan och hade lite brått. Jag tycker det är väldigt stressigt att ta in fåren i fållan, känns bara som att när det blir fel så är det så svårt – som att man borde börja om då. Dessutom är Pep lite ovillig att jobba ur balans vilket gör det svårare.

Ett problem för är att jag fortfarande inte känner att jag liksom fattar, jag ser verkligen ingen röd tråd i det vallhundsfolk vill ha ut av en vallhund och hur de vill att det skall se ut. Idag tänkte jag att jag tyckte Pep gick rätt fint när vi började, vi gjorde lite fösningar och han tog de korta kommandona rätt bra, och jag tyckte han höll ut fint, inte tryckte på alltför hårt (kanske lite). Men då uppfattade jag det som sades var att han var för passiv, hade för lite djurkänsla och inte så bra alls…och så tänkte man att man hade fattat kanske lite…*not* tydligen.

På eftermiddagen var vi stor hage och Pep fick göra hämt på 100 m. Han var lite snäv bakom, saktade in lite tidigt och hade Lottie inte hållt dom så hade det nog inte blivit ett så rakt upptag. Tycker att han har haft fint djup sist vi tränade hos Peter, jag tänkte först att dagens lite sämre resultat berodde på att det var längre hämt än vi gjort tidigare. Men nu när jag tänkt lite så kom jag på att det där att han snävar in och även saktar in tidigt brukar komma när han är trött. Men får hur som vara observant på det där.

Jag blir faktiskt rätt ofta sänkt när jag vallar på kurs, sådär riktigt ledsen och uppgiven. Så ur den synvinkeln så borde jag skita i att gå kurs men samtidigt så fattar jag ju att jag kan inget och jag känner faktiskt att jag behöver försöka lära mig från andra som har mer erfarenhet. Moment 22…

Nu har jag vilket fall varit där och dessutom sprungit final. Fast bra var jag inte och det känns frustrerande.

Agilityloppet
Fick en vägran på långhoppet då jag klev av från linjen alldeles för tidigt, patience patience.

Hopploppet

En rivning, delar av loppet var bra och delar var mindre. Bitvis var jag supermesig handler och valde även bort det som jag tyckte var den mest offensiva lösningen eftersom jag var rädd att diska mig. Det var en rätt speciell bana som jag väldigt gärna skulle vilja träna på igen.

Lagagilityloppet

Två rivningar! Höll Tux rätt hårt för att inte diska mig, rivningarna kom nog på grund av detta.

Laghopploppet

Nolla på en rätt blygsam tid. Att tiden inte var superbra var kanske inte så konstigt, loppet var lite fladdrigt och Tux tvekade i en situation där många hade diskat sig.

Höll Tux jättehårt för jag var rädd att vi skulle diska oss

Individuella finalen

Jävla skitdisk. Förutom disken var loppet vårt bästa, där körde jag ÄNTLIGEN på. Tux tog ett hinder där de skulle in på baksidan från fel håll. Jag var aningen sen med att visa och detta berodde på att jag halkade när jag bromsade in.

Känslan

Tyvärr är känslan att vi inte räcker till, att vi är för långsamma. Dessutom har jag väldigt svårt att köra så som jag gör på en vanlig tävling, framför allt i kvalloppen. Jag är så himla rädd för att diska mig så det blir liksom den primära drivkraften och det vinner man inga lopp på i dessa sammanhang.

Förnuftet

Även om känslan är att vi inte räcker till så är förnuftet lite vettigare, de som placerade sig i finalen har jag ju tävlat mot och faktiskt slagit. Så helt omöjligt är det inte, jag måste bara bli fan så mycket bättre att tävla i stora sammanhang och ffa i kvalsituationer som är nästan förlamande för mig.

Allmänt

Hela tävlingen var helt otroligt dåligt arrangerad. Tänker inte gå in på detaljer det var helt enkelt inte mycket som var bra. Så här i efterhand önskar jag att jag hade läst på reglerna. I lagloppen gjorde jag allt för att nolla men kvalet är liksom en poängberäkning på placeringar vilket innebär att två mediokra nollor kan vara ‘halvt värdelösa’ om ett annat lag har en riktigt bra nolla och en bra 5:a t ex.

Viktigaste av allt, hade jag roligt?

Ja, överlag hade jag roligt. Jag hade nog haft riktigt roligt om jag hade vågat satsa mer.

Veckans största ‘chock’ var när jag mötte Greg Derrett på sådär på morgonkvisten innan banvandring, inte något som hade väntat mig. Veckans bästa var när jag slog den där Greg : D , tyvärr hamnade han precis utanför pallen (endast topp 5) så jag fick inte stå där på prisutdelningen med honom (Martina upplyste dock honom om att han hade blivit slagen av en Kelpie, fast vi vet ju alla att han egentligen innerst inne älskar Kelpies*).

När det gäller mina egna lopp så har hela veckan egentligen mest av allt kantats av ‘nästan lopp’ och det har varit grymt frustrerande. Massor av lopp där det gått så himla bra tills jag inte följt handlingsplanen eller där jag bara tappat bort mig och så har disken kommit som ett brev på posten. Vi nollade bara 3 lopp vilket är jäkligt illa, faktiskt, vi sprang 17 (blev placerad i samtliga nollor, om nu skall se något positivt i det hela)….Jag valde att diska oss på kontaktfält två gånger, ett lopp fick vi en rivning och två lopp en vägran, i finalen blev det både kontaktfältsfel samt vägran och i resten av loppen disk, disk och åter disk. Men jag lyckades faktiskt komma runt i 3 öppenklasser och kvalade in till Dania Cup-finalen av cirka 250 hundar, lite förvånande med tanke på vi diskade oss så mkt. Det var riktigt skoj att få springa finalen, tyvärr höll inte kontaktfälten alls. Att kontaktfälten inte höll beror nog mycket på att jag har varit dålig på att underhålla dom på tävling under våren. Tänkte på det innan Dania började, att jag har varierat mig alldeles för lite, varit nära honom och inte alls tryckt på som jag brukade göra på tävlingar tidigare och nu när jag tryckte på så klarade han inte av det. Bakläxa för mig alltså, fast mycket beror nog på att jag inte har kunnat springa så bra så jag har liksom varit glad om jag har hängt med öht. Bot och bättring står på schemat nu.

Jag har verkligen tittat på väldigt mycket agility denna vecka. Det är skoj med agility, jag gillar verkligen att titta på handling och hundträning. De som har imponerat mest på mig under denna vecka har varit;

Greg och Detox – vunnit många lopp och hon är helt enkelt jäkligt häftig. Finalens lopp där de slog alla med 1 sekund var grymt (tyvärr 5 fel för uppfart), verkligen gåshud.

Jenni Lehtinen och Dingo – Dingo är 10 år och såg till att slå alla ungdomar i minst två hopplopp. Häftigt med en äldre hund i sådan toppform!

Sen var det en Border Collie som jag trodde var en liten tik från Schweiz som sen på prisutdelningen visade sig vara en liten liten gosse som jag gillade mycket. Den vann också ett par klasser, den var ruggigt snabb och smidig. Den hade tilltalsnamnet Pepper och jag tyckte dom sa att den skulle vara med i landslaget, får se om den dyker upp på VM.

* När G har haft kurser här i Sverige har han många gånger uttryckt sitt ogillande av Kelpies, det är förstås bara BC som gäller. Det är därför otroligt roligt att det är så många kelpiemänniskor som går kurs för G när han kommer till Sverige.

Mitt mål för Karlskrona var att bara försöka hitta en bra känsla när jag sprang. Jag har varit väldigt omotiverad att tävla senaste tiden. Det har känts motigt att åka till tävlingar för jag tycker att jag hela tiden blir besviken. Det är så förbannat svårt att få till det och jag tycker jag gör så mycket misstag vilket gör det inte är så roligt att tävla.

I första loppet så gick det överlag bra, jag tappade Tux i en threadle situation där jag var kasst placerad så det blev väldigt ‘flickish’, Tux ville inte riktigt flicka men jag höll mig lugn så tillslut hittade han hindret. Eftersom jag var lite kasst placerad och behövde stå kvar så blev jag lite sen till nästa också (dessutom såg jag att Tux gick halkade omkull i tunneln). Men förutom detta tycker jag att det var bra, vi blev tvåa. I nästa klass fick Tux totalspunk och for iväg redan i starten på linje som jag inte hade aning om att den ens fanns .

I söndagsmorgonens hopplopp hittade jag den känsla som jag skulle vilja ha i alla lopp, där jag bara fokuserar på att ta mig till de ställen jag vill, inte så mycket tankar på dåliga svängar och sådant. Vi vann detta loppet. I agilityloppet hittade jag inte riktigt samma känsla fast det största problemet var att typ två hundar innan mig upptäckte att jag hade gått fel bana, suck. Lite omplanering av handlingen och sedan var det bara att kliva in på banan . Det gick väl okej, jag hamnade obotligt efter när Tux tog balansen då det var en lång raksträcka, det gjorde att Tux vände upp mot mig efter balansen och vi hade en nära diskupplevelse när jag trodde Tux skulle smita in slalom som stod där. Jag försökte hålla i och vi hamnade rätt även om det blev lite krokigt, det belönade oss med en andra plats.

Jag har fixat färdigt bilderna jag tog under SM (lördagen) men glömt lösenord till min fotosida…men om någon dag kanske

Första dagen fick jag fel i båda klasserna, vägringar och Tux lät mycket frustrerad i sitt skällande. Det kändes verkligen som jag låg lite efter i handling och det gjorde Tux grymt irriterad/frustrerad. Jag kände nog själv också att jag var lite väl försiktig och ‘lugn’ så till andra dagen bestämde jag mig för att vara mer på och försöka ligga framför honom mer. Loppen var helt klart mycket bättre andra dagen men det andra fel istället båda gånger var det jag som klantade mig. Om han kändes svår handlad första dagen så var det uppenbart hur otroligt lyhörd han var andra dagen när jag kollade filmerna i slow-motion. Det är rätt häftigt hur snabbt de kan läsa av ändringar i handling. I andra klassen så ser man hur Tux ligger på en perfekt linje dit han skall, sen råkar jag svaja till lite i ett steg innan jag ändrar tillbaka och direkt ser man hur Tux gör allt för att korrigera sin linje. Tyvärr ledde mitt lilla snedsteg till en disk, synd för i övrigt kändes det så himla bra.

Angående knät: De sista två tävlingarna har jag ätit lite smärtstillande och det har varit kanon. Det känns lite b att äta smärtstillande men det känns som att jag belastar kroppen mycket bättre än när jag inte gör det. Jag springer bättre och framför allt fungerar benet, alltså det känns inte så segt som det kan göra annars.

I hopp 3 rev tyvärr Tux ett hinder. I agility öppen diskade vi oss då jag tappade bort mig lite och inte höll mig till planen. I hopp öppen nollade vi men vet inte var vi kom då jag åkte hem efter att ha gått av hundarna.

På träningslistan

Tux och jag måste träna tighta bakombyten, han läser inte av dom så fint som han har gjort, såg det på landslagsuttagningarna och såg det idag igen. Det andra som vi måste träna är Tux stryka när han skall gå runt på baksidan och skråa över hindret. Han rev idag och jag hade problem när jag tränade i fredags. Eftersom han ofta går så himla tight så måste han vara riktigt stark för att orka komma upp så fort att han inte river. Det har inte blivit tränat på länge och jag har tror han har tappat både styrka och teknik.

Pep har studerat agility hela dagen lång, han följer alla ekipagen mycket noga runt banan. Tack och lov har han vilket fall kommit på att han skall heja på de snabba och inte de långsamma som han gjorde innan…

Vår uppladdning var kanske inte optimal men så blir det ibland. Jag var tvungen att åka till Stockholm utan hundar på måndagen pga av jobbet och jobba där till fredagen. Det blev mycket jobb, långa dagar och dessutom åkte jag på en riktig förkylning. Tux laddade med att åka på date , det var med Kitty. Hon var skitsnygg sa Tux! Han är inte så mycket för uppvaktande och sådant, herr Tux – det gäller att skynda när det väl erbjuds säger han (tänk om någon skulle ångra sig). Pang på rödbetan, det blev två parningar som uppladdning för Tuxen.

Jag hade en himla bra känsla överlag, tyvärr var jag lite trött pga förkylningen på söndagen som hade gjort att jag sov dåligt. Fast jag tycker inte det påverkade resultat, bara mitt humör. Efter en liten lur i bilen kändes mycket bättre på eftermiddagen, sömn är helt klart viktigt för mig.

Vi öppnade med en stabil nolla, väldigt nöjd med loppet. Vi tappade lite tid på slutet men det var för att jag inte vill chansa och tappa honom till en disk. Vi slutade 5:a. Andra loppet för dagen vann vi! Tux kändes helt galen och loppet i sig kändes inte så tight men det var tydligen bra. I sista loppet hände en lite olycklig grej efter starten, jag fick en lätt kramp i vaden och krampen ville inte släppa när jag sprang. Jag ändrade lite i handlingen för att få lite mer tid på ett ställe, tänkte att jag skulle tjäna lite tid på att göra ett blindbyte när Tux var inne i en tunnel och då skulle jag kunna dra ut muskeln. Det funkade bra men tyvärr kom jag helt av mig och visste inte vad jag skulle göra härnäst. Tux gjorde då helt rätt och kom liksom ut på ‘rätt’ sida av mig och vi fick en vägran. Krampen släppte dock men det hela blev lite misslyckat, lärdom är nog att hålla sig till planen även om oförutsedda saker händer.

På söndagen blev det bara disk, disk och ytterligare en disk. Tux gick riktigt bra men av någon anledning så fattade han inte att han skulle in på baksidan av hinder. I första klassen sprang han verkligen in i mig för att komma till den sidan han tyckte var den rätt. I de andra två klasserna försökte jag verkligen sätta upp honom så han skulle fatta efter disken, men han tyckte att det var den konstigaste saken i hela världen. Märkligt! Han har aldrig tyckt att det är konstigt innan, den enda förklaring jag har är att vår bristande träning under våren – att han har lite fallit tillbaka till att söka linje (något vi tränade mkt när han var ung) och därmed så blir det jättekonstigt att hoppa baksidan av ett hinder.

Visst blev jag lite besviken på att diska mig och visst vill jag gärna till ett VM till med Tux…men samtidigt vi har verkligen haft en tuff start på detta året och det känns grymt att kunna tävla med Tux igen. Att dessutom vinna ett lopp var faktiskt lite av en dröm för mig, för en gång är ingen gång och två gånger är en vana. Nu har vi gjort det två gånger och det känns damn good! Och givetvis är det otroligt skoj att få vara med, det har som sagt inte varit en självklarhet.

Två disk och två nollor blev det i Tranås, är som jag skrev inte helt nöjd med min egen prestation och handlingsbeslut. Det var dock en situation i sista klassen som jag tycker är knivig, svår att få bra. Skulle den komma på tävling igen så vet jag faktiskt inte riktigt hur jag skall handla den. Det var i sista hoppklassen, minns inte om jag har satt numren rätt men något liknande detta:

Min förhoppning var att få den gröna linjen men nej, det fick vi inte direkt utan mer den röda och då hade det också varit bättre att ta hunden åt andra hållet på 14 men jag kunde inte riktigt tänka om där. Tanken från min sida var dra iväg till 13 och kunna bromsa in så att Tux skulle samla ihop sig, Tux var dock ikapp mig när jag kom till 13 så det blev inte så mycket av den inbromsning utan istället fick en massa fart in i den situationen. Jag tror dock att det största problemet är att Tux inte riktigt hänger på mig om han inte ser vilket hinder som är nästa utan då börjar han söka efter en egen linje. I detta fallet var det nog både säcken och hinder 15 som drog innan vi kom rätt. Det känns lite som om jag jobbar för mkt på svängen på 13 så är jag lost på 14…