Känns som det kommer en bli en lång och bitvis inte så kul blogg. En kort summering är att jag är grymt besviken, ganska till väldigt ledsen. 
Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig på många plan. Jag hade sagt innan VM att det värsta som kan hända är att göra halvmesiga lopp, kanske till och med nollade som verkligen inte räcker till….ja, vad hände :s .
Givetvis hade jag inga storslagna planer om VM-guld eller så (drömmar har man förstås), däremot ville jag göra bra lopp och visa upp min hund på bästa sätt och det gjorde jag inte. Vidare trivdes jag inte så bra i sammanhanget.
Nedresan, boende mm
Nedresan gick riktigt bra! Färjan från Malmö var lite egendomlig då det mest var lastbilar som åkte med den, det var inte ett flytande shoppingcenter direkt som man är van vid. Däremot var hytterna riktigt bra, stora med riktiga sängar.
När vi väl kom ned till Dornbirn så åkte vi direkt till hallen då det skulle vara ett möte för landslagsledarna. Tyvärr drog detta möte ut på tiden och det blev en lång väntan där vi blev allt hungrigare och hungrigare. Vi hann vilket fall inspektera hallen, den var okej förutom att den såg ganska liten ut och sittplatserna var bara träbänkar utan ryggstöd.
Vi bodde på samma hotell som norrmännen cirka 15 min från Dornbirn i Götzis. Jag gillade hotellet förutom att det låg för långt ifrån hallen. Det var bra standard på rummen, bra frukost och supertrevligt folk som jobbade där (hundglada och glada). Dessutom fanns det superfina promenadstigar i en vacker ravin. 
Träningen
Vi började torsdagen med lite sovmorgon för de som ville och en promenad. Några ville se träningen och åkte till Dornbirn tidigare. Jag valde promenadalternativet. På eftermiddagen var det träning och jag hade planerat några kombinationer som jag skulle köra, tyvärr blev det lite ‘rumphugget’ för mig. Tux lyckades köra in underkäken i mitt finger och jag fick ett jack. Först trodde jag inte det var så farligt men sen så började blöda ganska ordentligt och jag var tvungen att leta upp något plåster eller så. Lärdom 1, ha plåster redo då det kanppast tillhör ovanligheter med olyckor när man kampar.
Lärdom 2, om man har en hund som har svårt att vara still i starter så kan det vara bra att ha någon som håller den så slipper man stressa över det och ‘tulla’ på kriterierna. Tux hade sunkiga starter hela helgen för att jag släppte igen skit i träningen, så blir det alltid när jag känner att jag inte skall ta tid.
Lagtävlingen
Innan VM var jag mest nervös över lagtävlingen. Jag tycker att det är en knepig och inte heller speciellt bra situation där en person bara springer lag. Upplevde det väldigt pressande att någon annans resultat var avhängt av min prestation. Jag har förstått att orsaken till att det ekipage som kom på tredje plats på uttagningen blev laghund lite har att göra med att SBK värderar lag högre än det individuella. Vet inte om detta är hela sanningen, oavsett så borde SBK värdera lag och individuellt så som deras medlemmar…Jag tror att SBKs medlemmar värderar individuellt högre än lag.
Först ut var det hoppklass, en bana som jag tyckte var helt okej. Tux och jag gjorde ett bra/okej lopp, för att vara ett laglopp, tyvärr rev han i en threadle. Jag var väldigt sen och det blev väl lite väl tight. Sven fick en vägran på slutet (grymt nära disk) och Jenny nollade, jag tror vi låg på en 7:e plats.
Efter måååååånga timmar på tävlingsplatsen skulle vi köra våra agilitylopp. Banan visade sig vara helt extremt svår, lag efter lag diskade sig. Det förvånade mig faktiskt, jag blev rätt förvånad över att så många hundar drog in en tunnel i början. Själv var jag mest orolig för slutet som jag hade jordens bekymmer med.
Det hela blev rätt snöpligt då alla diskade sig. Både Flax och Elvis for in i tunneln, Tux däremot missade ett hinder 
. Vet inte riktigt vad som hände, han tycks liksom inte se hindret utan har tagit sikte på nästa hinder. Märkligt. Jag såg inte ens att han missade hindret men fattar på publiken att något är fel. Efter disken blev det strul för jag kunde inte få in Tux i tunneln och efter vad jag tyckte var en eeeeevighet så valde jag att springa ut. När jag sedan tittade på filmen så såg jag att det inte tog så lång tid alls. Lärdom 3, man får och bör springa klart på VM.
Individuellt
På lördagens eftermiddag var det dax för vår individuella start och jag blev väldigt mycket mer nervös än jag trodde. Jag kände mig rätt pressad över flera saker. Jag tyckte det var jobbigt att det inte hade gått så bra för övriga svenskar (många disk), vet inte varför men det kändes jäkligt jobbigt att så få hade kommit runt. Det blev inte bättre av att typ varannan largehund nollade och gjorde det grymt bra oxå. Dessutom fick jag inget grepp om banan, fast detta tror jag i huvudsak berodde på trötthet orsakad av att jag inte hade ätit och ytterligare en lång dag med många intryck.
I efterhand kändes det som att fokus låg på att komma runt, att det viktiga var att komma runt. Jag var seg som sirap och Tux ser på filmen väldigt osäker ut och till och med långsam ut (eller åtminstone med mindre tryck). Tux startar riktigt bra och läser av linjen 2 till 3 superbra men sedan blir jag bara stående i boxhörnet och sådär fortsätter loppet. Jag är sen och tveksam och Tux, tittar och väntar på vart han skall någonstans. Det blev en riktigt kass nolla och jag var verkligen inte speciellt nöjd med min insats efter. Vi hade säkert inte kunnat slå oss in i toppen men bättre hade vi kunnat göra.
Jag kände mig verkligen rätt nedbruten inför agilityloppet, kände att jag inte alls hörde hemma i sammanhanget. Loppet i sig gick rätt okej fram till en threadle där Tux inte alls förstod mig. Han stannade, gormade och efter en stund fick jag en snurr och då såg han nog hindret som han skulle ta. Jag trodde jag hade fått en vägran där men det hade jag tydligen inte, bara tidsförlust. Vid muren på slutet tappar jag min handling och får lite panik, jag står då helt placerad, typ mitt framför muren. Det hela leder till en rivning så då fick jag dom där 5 felen som jag trodde att jag redan hade.
Vi slutade på 46:e plats sammanlagt.
Övrigt, smått och stort
Det var sjukt spännande när small-laget tog silvermedaljen! Förutom spänningen när laget sprang så blev det en utdragen dramatik när lag efter lag föll bort. 
Verkligen superroligt att vara med när någon tar medalj!
Den som stack ut mest i mina ögon var den överlägsna medium BCn Dizzy. Det är verkligen en konst att handla en hund som går så otroligt fort. Dessutom imponerar det på mig att hon lyckades göra det i år igen, hon blev ju snuvad på VM-guldet förra året (i mina ögon vilket fall).
Sen kan man väl konstatera att det finns många framgångsrika sätt att handla hund på och jag tycker att det är roligt att se på alla. Tänker inte lägga några värderingar här, det finns det redan en hel del som gör. Kan väl nöja mig med att konstatera att motsatsen till mångfald är enfald…. 
Tankar om landslag och sådant
Hela situationen kring Sveriges landslag känns för mig väldigt spänd och rätt jobbig. Dels är det här med att en ‘bara’ skall få springa lag och dels är väldigt viktigt för många att rätt ekipage kommer med. Jag får en känsla av att många vill ha en uttagning som vi sedan ganska fritt kan frångå för att rätt ekipage skall komma med. Rätt ekipage kan i princip ursäktas för vad som helst…det har ju till och med varit så att folk har behandlats direkt orättvist när det gäller att få med rätt ekipage.
Personligen tycker jag att vi måste bestämma oss för något och stå för det. Antingen har vi en uttagning och då är det den som gäller eller så har vi någon typ av grupp som utser landslaget. För mig är både och uteslutet och ja, det innebär att man kan missa landslaget om hunden är sjuk/skadad (been there, done that). Men jag tycker att det är jävligt fräckt att folk skall åka land och rike runt, göra bra ifrån sig på uttagningarna och sedan skall bli petade av någon outtgrundlig anledning. Jag föredrar själv raka puckar! Jag vill ha uttagning och då skall man leverera även om man är nationens agilitystjärna. Rättvist, juste och onekligen jäkligt framgångsrikt i Finland. Dessutom är det bra träning på att leverera när det gäller och förbereda sin hund så den är fit for fight på uttagning.
Däremot ser jag gärna att vi slopar detta med att en person enbart får springa lag. Jag tycker den situationen är väldigt olycklig och att det kan skapa obalans i laget. Dessutom ifrågasätter jag starkt att det är så SBKs medlemmar vill ha det.
Dagarna i hallen har varit alldeles för långa för mig. Egentligen vill jag verkligen se allt och alla men jag tror inte det är en så bra uppladdning för mig. Jag blir trött, matt och det leder till att mitt redan låga självförtroende blir ännu sämre, lite dåliga resultat gör att allt bara rasar. Lägger man till att jag dessutom har svårt att gå ifrån för att äta ordentligt så kan man kanske förstå att det inte är optimalt för varken agility prestation eller att vara en god lagkamrat. Vill inte skylla min dåliga prestation eller att jag har varit negativ på någon annan för det är mitt eget ansvar men samtidigt är det kanske är dax att se att kollektivismen, dvs att vi skall tvingas se alla och äta gemensamma middagar inte är optimalt för alla.
Det är jobbigt att tävla VM med dåligt självförtroende och jag kan lova att det hjälper inte att man dessutom skall vara övertrött på grund av för lite sömn, nervositet, konstiga mattider, otroligt varma landslagsdressar osv. Jag tror inte att det är en tillfällighet att det lopp som jag är mest nöjd med är det första loppet under första dagen…
Det är som sagt vädligt mycket för mig att smälta just nu och väldigt mycket för att bearbeta. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att känna att man inte räcker till och det kände jag.
Däremot är jag väldigt glad för min svarta fara som trots allt gett mig en mycket unik erfarenhet .
. Vi kom hem med våra två första SM-pinnar för 2010 så det var verkligen ett fall framåt 
) och sedan störde det mig så jag var ofokuserad. Lite senare så var jag lite mer nöjd, kändes rätt skönt att ha brutit trenden med diskningar. Vi blev 5:a . I agilityklassen trampade Tux tyvärr utanför gungan med ena tassen, tappade balansen och han valde kliva av men eftersom jag tog om den så blev vi diskade.
) fast det la jag inte märke till när jag sprang eller så glömde jag det för jag halkade en stund efter det och hade jordens problem att hålla mig kvar på benen. Mest nöjd är jag med att jag bet mig i tungan och inte släppte iväg honom på kontakfälten innan han mötte kriterie, på A:et var det riktigt svårt faktiskt (viljornas kamp i mitt huvud). Tyvärr tar han lite många steg när han skall stanna i 2+2 på A-hindret, han är inte direkt långsam men han lägger in ett par extra steg.
