och sista delen..

Efter några lite svalare dagar i Monteverde och Arenal så reste vi söder ut mot Stilla Havet. Första stoppet var vid Manuel Antonio, det är egentligen en nationalpark med några stränder men man kan få känslan av att det är en ort. I Manuel Antonio finns det bara några få hotell däremot fanns det väldigt många hotell på vägen mot Manuel Antonio. Det var lite av en chock att komma dit, det var riktigt varmt och det var supermycket folk. Jag tyckte det var riktigt jobbigt först, jag är verkligen ingen ‘ligga på stranden med en massa andra människor’-människa.

Det blev bra ändå, vi luffade mycket i nationalparken. Visst var vi på stranden och badade i havet men mest i djungeln . Manuel Antonio är en liten park och första dagen när vi skulle gå med guide så var det supermycket folk. Vi trodde att det skulle vara omöjligt att se något på grund av alla som var där, vissa var dessutom bara på väg mot stranden och snackade på allra högsta volym. Men vi fick se rätt mycket även om det var irriterande med alla andra .

Ny typ av groda som var mycket större än de vi sett tidigare, jag har inte kunnat hitta vad det är för art.

En sengångare (tretåad).  Det syns inte så väl på denna bilden men de är otroligt söta, när man ser ansiktet så gör teckningen att det ser ut som de ler/skrattar.  Vi såg både tvåtåade och denna som är tretåad. Dessutom fick vi se en babysengångare (tyvärr ingen kamera med) och den var sååå söt. Virveln på ryggen är för att håret växer från magen mot ryggen.

Mysko insekter, vet ej namnet.

En racoon som visare tänderna åt en närgången unge. De höll till en del på stranden och snodde mat från folk. De var försekomna och stack ned nosen i korgar men de var rätt skygga ändå. Det var roligt att kolla på när de smög bakom ryggen på folk och norpade saker här och var medan människorna lapade sol eller badade. Tyvärr så förekom det att folk matade djuren trots att det stod typ överallt att man inte fick det. För apornas del så stod det en lång förklaring varför, tex att bananer är inte apors naturliga föda och att de är ytterst känsliga för de bakterier vi människor har. Men det är uppenbart att folk har mycket svårt att ta till sig information, tyvärr.

Fladdermus, söta

En av stränderna i nationalparken.

En Jesus Christ Lizard som ligger och vilar vid stranden.

Här är den tredje sortens apa, Squirrel Monkey. På eftermiddagarna kom dessa ned till vårt hotell, det var några träd runt hotellet som var mycket attraktiva.  Aporna var små, söta och väldigt snabba.

My sexy monkey pose

Vy i den bortre delen av parken.

Efter 3 nätter i Manuel Antonio så åkte vi vidare till Corcovado. Det ligger ännu längre söder ut och är ytterligare en nationalpark. Så här i efterhand önskar  att vi hade varit där fler nätter, det var otroligt mycket djur där (och lite folk). Parken är klassad av National Geographic som ‘the most biologically intense place on earth‘.  Det var ett häftigt ställe, jag älskade djungelturerna!

Första turen var faktiskt till en ö (Cano Island) som låg en bra bit ut i havet där vi snorklade. Det var riktigt bra snorkling men för första gång i mitt liv blev jag sjösjuk medan jag var i vattnet. Jag har dykcert och har dykt lite på olik ställen, har aldrig känt något mer än när jag har åkt båt. Det var väldigt böljigt och vi var i riktigt länge och till slut var så illamående, extremt jobbigt. Tack och lov var jag inte den enda. Slutsatsen är nog att jag skall hålla mig till dykning för då märker man inte av vågorna på samma sätt. Dessutom brände sig nästan alla, vissa av oss riktigt rejält *not så bra*. Ytterligare en orsak till att hålla sig under vatten och inte vid ytan. Jag brände mig inte bara på ryggen utan även på framsidan för när vi kom iland så däckade jag, man blir rätt trött av att bli sjösjuk. Jag trodde jag låg i skuggan men det varade nog bara några minuter och eftersom jag somnade så blev det som det blev – rött.

Andra turen var en fågeltur tidig morgon och sedan vandring i djungeln nästan hela dagen. Här kommer lite bilder därifrån.

Knottrig groda

En White faced igen då, detta var nog precis vid hotellet.

En Orange Collared Manakin.

Tror detta är en Chestnut-backed Antbird.

En ödla som spelar död, klev upp och gick iväg någon minut senare

Det här var tydligen en riktig raritet som jag har glömt namnet på . Stor var den vilket fall.

Scarlet Macaws. De är inte heller så vanliga även om de flesta har sett sådana i fångenskap.

Efter att ha tittat på solnedgången så försökte vi hitta grodor, det gjorde vi dock inga med färgprakt. Det var lite obehagligt när vi kröp runt efter grodor då man vet att det är rätt mycket orm där. De jag också grodor :S .

De sista dagarna dagarna i Costa Rica bodde vi på det häftigaste hotell jag någonsin har bott på, Finca Rosa Blanca. Det var Gaudi möter Santa Fe i Costa Rica, helt otroligt. Hotellet låg på sluttningarna ovanför San José så på nyårsafton kunde vi kolla fyrverkerier från balkongen. Väggmålningen föreställer hotellets kaffeodling och är deras logotyp. Alla rummen på hotellet var olika och det hade byggts med mottot att det inte skulle finnas några räta vinklar. Sådant hus hade jag verkligen, verkligen kunnat tänka mig, så himla fint.

Vårt rum med fantastisk utsikt över San José.

På nyårsafton åkte vi iväg på en tur som tyvärr blev lite misslyckad. Vi skulle till ett ställe med bra vandringsleder och sedan titta på en vulkan alldeles intill. Det visade sig att mycket av vandringslederna var stängda då de hade varit en jordbävning som hade förstört dom. Det fanns en del andra aktiviteter där, bland annat instängda djur :S . Jag har supersvårt för instängda fåglar och var inte riktigt medveten om detta innan vi gick in. Stället heter La Paz Waterfall Gardens, det är uppbyggt runt 7 olika vattenfall. Vi kunde se två av vattenfallen, de andra var stängda på av de raserade vägarna från jordbävningen.

Den här pippin var dock ute i det fria, Green Honeycreeper tror jag.

En Keel-billed Toucan i fångenskap.

Stället låg rätt högt upp så det var rätt kyligt här, kunde därför passa på att fotografera en Blue Morpho. Dessa jättelika fjärilar var mycket vanliga i hela Costa Rica men de satt typ aldrig stilla så de var supersvåra att fota. Denna var nog lite slö pga kylan. Storleken varierade men upp mot en 1 dm var verkligen ingen ovanlighet, det fanns nog de som var större också.

Det fanns även ett regnskogsrum med grodor, det var som ett rum med värme och hög luftfuktighet som man kunde gå igenom. Här kommer två grodor till från detta rum:

Detta är en Fleischmann’s Glass Frog och ni kan inte ana hur svår den var att upptäcka. Jag stod och stirrade på detta löv hur länge som helst innan jag såg denna lilla lilla krabat. Man skall nog ha helt orolig tur om man ser dom i det vilda för det var helt otroligt vad väl dolda de var.

Costa Rica är grymt! Vill man bara åka för att sola och kanske åka på någon enstaka tur i naturen så finns det nog smidigare ställen att åka till. Men om man är som jag (vi) och tycker att djur och natur är det roligaste så är Costa Rica helt super. Det som var skönt att känna var att man som turist faktiskt är viktig för bevarandet av nationalparkerna. Costa Ricas regering har försökt att köpa upp all mark som parkerna är belägna på men de hade givetvis inte pengar så istället har man kontrakt med privatpersoner/företag som bibehåller parkerna som de skall vara. Enligt vad jag har läst så är 25 % av Costa Ricas yta under någonsorts bevarandeåtgärd, det är en väldigt stor andel. Man känner även att folket är väldigt måna om sina parker, sin natur, det är en viktig inkomstkälla för landet.

Lööv Costa Rica

Tänkte forsätta i Costa Rica resa med våra dagar i Sarapiqui, Arenal och Monteverde.

Sarapiqui, första stoppet efter Tortuguero. Där var mest för att vi skulle testa på forsränning. Faktiskt lyckades vi med att inte hinna med något annat, ja lite promenerande i hotellet trädgård med tillhörande fotograferande blev det förstås.

Forsränning var mycket roligare än jag trodde. Det var så roligt att vi till och med försökte hitta ett ställe till för mer rafting men det var tyvärr för lite vatten i den floden. Den floden som vi raftade i var svårighetsgrad 3+ av 6. Skoj!

Efter Sarapiqui reste vi till Arenal. Där skulle vi besöka en aktiv vulkan, bada i varma källor, gå på hängande broar i djungeln och sedan la vi även till lite spagrejs på hotellet. Vi började med att besöka vulkanen och det var sådant fiasko . När vi kom upp till utsiktspunkten efter någon km vandrande så var det mjölkvitt av dimma, man såg inte ens åt vilket håll vulkanen låg. Vi funtade på om de bara lurades, att det inte alls fanns någon vulkan. Men man hörde den faktiskt mullra lite.

Efter fiaskot gick vi lite på spa och när vi kom ut från ‘spat’ såg vi att det hade klarnat upp så vi kasstade oss iväg och fick se lite lavaströmmar.

Dom hängande broarna var läskiga för mig som är höjdrädd, för de är höga och de är inte stabila. Mitt förnuft säger mig att det inte är normalt att sväva bland takkronorna på en ostabil konstruktion men över kom jag faktiskt. Vi fick väl inte se supermycket djurliv då det regnade ganska mycket under vår exkursion.

Vi fick dock möta denna giftiga snubbe, på lite avstånd. Eyelash Palm Pitviper är namnet och de finns i lite olika färgkonstallationer.

White faced monkey

De varma källorna var grymma. Det var flera olika pooler med olika temperatur och så var det förstås restaurang och bar i anslutning. Det finns flera olika anläggningar med pooler uppvärmda av varma källor i området. Vi vi var på Eco Termales, där måste man förboka innan man åker dit.

Monteverde, det gröna berget var nästa stopp på resan. Det är en nationalpark som ligger högt upp i bergen och skogen är en så kallad molnregnskog. Det är en av de mer besökta parkerna i Costa Rica. Man skulle då kunna tro att på grund av de stora antalet besökare och samt att det ligger en lite större stad med samma namn som parken uppe bland bergen att det fanns en vettig väg dig, men nej. Smal gropig grusväg med rasbranter på kanterna…

Både i Monteverde och Arenal, i parkerna, får man inte använda blixt. Det gör det väldigt mycket svårare att fotografera. Det verkade generellt vara så att i de parker med mycket besökare var blixt förbjudet. Det är kanske inte så underligt men frustrerande när man vill fota och det är mörkt.

Monteverde är bland annat känt för alla sina kolibris och för att från januari till maj något kommer en fågel som på engelska heter Resplendent Quetzal. Flera av de kolibrifoton som jag visade i tidigare blogg är från Monteverde. När vi kom till parken visade det sig att några att sett en Quetzal tidigare på morgonen och det var mycket buzz kring detta. Det märktes tydligt att guiden väldigt gärna ville att vi skulle få se denna fågel, vilket vi fick.

Det var rena rama folkstockningen på grund av denna pippi och långt åt helskotta satt den oxå. Det är Guatemalas nationalfågel tydligen och den har haft stor mytisk betydelse i olika syd- och mellanamerikanska kulturer. Den var ganska tjusig fast jag hade gärna velat fota med blixt och så kunde den ha satt sig lite närmare. En liten bit därifrån satt även den tredje sorten toucan, Emerald Toucanet. Den var väldigt mycket mindre än de andra toucanerna.

Vid hotellt hittade vi även denna, Blue-crowned Motmot.

Lite fler gojjor, White-fronted Parrot kanske. De såg vi när vi gick en guidad tur på ett kaffe- och sockerrörsplantage. Det var rätt skoj, vi fick lära oss lite nytt om kaffe. Som att till exempel så innehåller de finare mörkrostade sorterna kaffe mindre koffien än andra sorter. Costa Rica får enbart exportera den högsta klassens kaffe.

På vägen ned mot Stilla havskusten och från Monteverde så tvingade jag Robert att stanna så jag kunde dokumentera ännu en art, White-throated Magpie-Jay.

Tänkte skriva en reseberättelse som mest innehåller bilder.

Efter första natten i Costa Ricas huvudstad, San José åkte vi iväg på vår första ‘exkursion’ mot Tortuguero National Park som ligger på den karibiska kusten av Costa Rica. Vi började med buss och fick se ananas- och bananplantage. Costa Rica är världens största exportör av ananas och den sjunde största exportören av bananer. Vi möte lastbil efter lastbil från DelMonte och Chiquita men efter ett bra tag nådde vi hamnen och båten som skulle ta oss till parken. Man kan bara ta sig till Tortuguero med båt (går att flyga oxå men sen måste man ta båt). Regnskogen består av naturliga och byggda kanaler (byggdes pga regnskogsskövling).

Vi såg väl lite djurliv på vägen men de körde rätt fort så det var inte så mycket sightseeing. Ovan är vilket fall Roseate Spoonbill (Ajaia ajaja ).

Efter dryga två timmar i båt var vi framme vid vårt hotell, Evergreen Lodge. Alla fick stugor som låg mitt i regnskogen, stugorna stod på pålar då det var mycket blött inne i skogen. Det var helt extremt fuktigt, hängde man kläder ute i rummet över natten så var de blöta på morgonen. Hotellet hade trägård med swimming pool och lite sådant som man kunde vandra runt i men sen kom man ingen vart. Det var vatten eller tät regnskog som var väldigt lerig/sank.

En frukost’turd’/korv kanske? Smakade bättre än den såg ut.

I trädgården kunde man hitta smått och gott att fotografera. Denna lurviga sak tyckte jag var rätt söt innan den hoppade iväg.

Första dagen i parken innebar sightseeing med guide i båt tidigt på morgonen. Därefter, på eftermiddagen fick vi gå en tur i regnskogen. Det var helt otroligt lerigt, stövlarna fastnade i leran och det var grymt svårt att gå, lera upp till öronen (ingen solsemester här inte). Sen åkte jag och Robert kajak vilket jag tyckte var rätt läskigt, kände liksom inte för att trilla i vattnet. Bilderna nedan kommer från de två guidade turerna samt ett par från trädgården. På morgonen var det grymt regnigt så bilderna blev lite halvtaskiga.

Någon skarv, det blåa runt ögat var vilket fall för att dom hade snyggat till sig inför parningssäsongen.

Leguan som ligger och funderar på vad denne skall hitta på under dagen.

En apa! Okej, kan försöka vara lite mer specifik, tror det är en Mantled Howler Monkey. De var nog vanligast av de 3 olika aparterna som Costa Rica har. De var grymt högljudda och man vaknade ofta av deras brölande på nätterna.

En Keel-billed Toucan på lååångt håll.

Detta är en Emerald Basilisk, tror att den precis som Jesus Christ Lizard kan springa på vatten. Denna låg dock bara och solade.

Denna söta groda heter Blue Jeans Dart Frog, skitsött namn. De var pyttepytte små, typ 1,5-2,5 cm, inte mer.

När vi var ute och gick i skogen hittade guiden denna sovande lövgroda. Mycket svårare än man tror att se, de är inte heller så stora och smälter så bra in i miljön. Dessutom sitter de ofta på undersidan av bladen vilket gör det ännu svårare att hitta dom dagtid.

Guiden väckte den när han skulle berätta om dom . Arten heter Gaudy Leaf Frog och är väl den mest kända symbolen för Costa Rica, kanske.

Men det var ju fel tidpunkt på dygnet så den blev liksom trött igen och somnade så sakteliga. Så sööööt!

Ytterligare en Howler, fast detta är i trädgården.

Detta var den andra av tre sorters toucaner som vi såg, den heter Chestnut-mandibled Toucan.

Pippin är inte en toucan utan Collared Aracari.

Som avslutning får det bli en kass bild på två papegojor, är osäker på sort men en på hotellet trodde det var Red-lored Parrot. Fast det stämmer inte riktigt när det gäller färgsättning, goja är det hursom helst.

En sak som verkligen förvånade mig med Costa Rica var mängden hundar! Det visade sig att nästan varje familj utom möjligen i de allra största städerna hade minst en hund . Utanför nästan varje hus låg det en eller två hundar och slumrade. Hundarna var lösa och strövade fritt överallt men man såg väldigt få hundar som såg illa medfarna ut, några kanske var lite ansatta av hudåkommor men inte mer. Förvånande måste jag säga, att det var så mycket hundar och att de rörde sig fritt. Det var några hundar som var som sprang i löplina på gården eller satt fast men de var i minoritet, det såg väl inte så kul får jag erkänna. Det var verkligen kul att kunna iaktta hundar som var familjehundar men som ändå fritt kunde interagera med andra hundar i samma by. Fascinerande att det verkade vara så lite interaktion mellan dom, det verkade som de sällan umgicks eller ens hälsade. De verkade verkligen ignorera varandra. Man kunde se två till tre hundar komma travande på gatan och de tittade inte ens på varandra.

En enda gång såg jag en flock hundar leka. Det var två hundar som verkligen hade hittat varandra varav den ena såg åtminstone ut att vara rätt ung. Sedan hängde det på några andra hundar varav en var skitstörig och sprang och skällde på de lekande hela tiden. Helt plötsligt kom det en hane spatserande, gick in flocken, spännde sig lite och gav en hund en blick. Den hunden fick lomma iväg (förmodligen en ung hanhund) och inte vara med de andra längre.

Mot slutet av resan blev jag så nyfiken så jag var tvungen att fråga en person (på hotellet där det fanns sammanlagt tre hundar) om det fanns någon speciell anledning till alla dessa hundar. Hon kollade på mig som jag var helt dum i huvudet, det var väl självklart att man hade hund typ…..Alla hon kände hade minst en hund, inga hade katt. Jag hade nämligen någon teori om att de hade hund för att hålla rent från möss och råttor men de borde folk ha katt också…mysko. Helt klart det hundtätaste landet jag har varit i.

Tisdagen den 15 dec åker vi till Costa Rica i Mellanamerika. Vi är borta till den 2 jan…. Här är lite vad vi skall hitta på.

Efter den grymt långa flygresan dit så spenderar vi en natt i huvudstaden San José. Jag tror inte det blir tid för något annat än att försöka komma tillrätta efter flygresan och tidsomställningen. Vi kommer dit på kvällen och sedan på morgonen dagen därpå åker vi ut på det första äventyret. Vi skall spendera två nätter i nationalparken Tortuguero som ligger i norra delen av Costa Rica längs med den Karibiska kusten. I nationalparken kommer vi åka på båtturer då djungeln är full av kanaler som man kan färdas på.  Det känns lite lagom soft att få åka runt och behöva fixa så mycket själv. I parken tror jag att det rika fågellivet och sjökor (manatees) är huvudattraktioner.

Efter det åker vi till nästa nationalpark, Sarapiqui. Nu får vi klara oss mer på egenhand och har hyrbil. Här skall vi bland annat prova på forsränning :s . Klimatet här skall vara väldigt fuktigt. Det är ganska fritt vad vi kan göra under dessa dagar men natur/djungelvandringar lär det nog bli.

Sen är det dax för nästa anhalt, Arenal. Det är en vulkan som tydligen skall ha utbrott dagligen. Sedan finns det gott om varma källor och hotellen verkar vara väldigt inriktade på spaverksamhet. Åter igen är det två nätter som vi bor i området. Förutom vulkanen så är det regnskogsvandring med naturguide och på egen hand på hängbroar.

Dagarna innan jul kommer vi vara i Monteverde som är en molnregnskog i sydvästra Costa Rica. Detta är den längsta körresan på cirka 5 timmar. Själva attraktionen är molnregnskogen då det är ovanligt och ger upphov till väldigt specifika växter, bland annat orkidéer och sedan skall det finnas väldigt mycket kräl- och groddjur .

På julafton så åker vi vidare söderut till Manuel Antonio som ligger ut vid havet, Stilla Havet. Vita sandstränder och djungelturer…Här är vi 3 nätter.

Näst sista anhalten är 3 nätter på halvön Corcovado. Corcovado lär vara ett av de artrikaste naturreservaten i världen, skall bli jättespännande. Bland annat skall det finnas Jaguarer där fast man lär väl inte ha sådan tur att man får se någon sådan.

Till sist spenderar vi nyårsafton och nyårsdagen i San José igen. Det skulle vara ett jättebra hotell, ett superställe att fira nyår på sa dom. Vi får väl se!

Mest av allt vill jag få se en sådan här:

Känns som det kommer en bli en lång och bitvis inte så kul blogg. En kort summering är att jag är grymt besviken, ganska till väldigt ledsen. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig på många plan. Jag hade sagt innan VM att det värsta som kan hända är att göra halvmesiga lopp, kanske till och med nollade som verkligen inte räcker till….ja, vad hände :s .

Givetvis hade jag inga storslagna planer om VM-guld eller så (drömmar har man förstås), däremot ville jag göra bra lopp och visa upp min hund på bästa sätt och det gjorde jag inte. Vidare trivdes jag inte så bra i sammanhanget.

Nedresan, boende mm

Nedresan gick riktigt bra! Färjan från Malmö var lite egendomlig då det mest var lastbilar som åkte med den, det var inte ett flytande shoppingcenter direkt som man är van vid. Däremot var hytterna riktigt bra, stora med riktiga sängar.

När vi väl kom ned till Dornbirn så åkte vi direkt till hallen då det skulle vara ett möte för landslagsledarna. Tyvärr drog detta  möte ut på tiden och det blev en lång väntan där vi blev allt hungrigare och hungrigare. Vi hann vilket fall inspektera hallen, den var okej förutom att den såg ganska liten ut och sittplatserna var bara träbänkar utan ryggstöd.

Vi bodde på samma hotell som norrmännen cirka 15 min från Dornbirn i Götzis. Jag gillade hotellet förutom att det låg för långt ifrån hallen. Det var bra standard på rummen, bra frukost och supertrevligt folk som jobbade där (hundglada och glada). Dessutom fanns det superfina promenadstigar i en vacker ravin.

Träningen

Vi började torsdagen med lite sovmorgon för de som ville och en promenad. Några ville se träningen och åkte till Dornbirn tidigare. Jag valde promenadalternativet. På eftermiddagen var det träning och jag hade planerat några kombinationer som jag skulle köra, tyvärr blev det lite ‘rumphugget’ för mig. Tux lyckades köra in underkäken i mitt finger och jag fick ett jack. Först trodde jag inte det var så farligt men sen så började blöda ganska ordentligt och jag var tvungen att leta upp något plåster eller så. Lärdom 1, ha plåster redo då det kanppast tillhör ovanligheter med olyckor när man kampar.

Lärdom 2, om man har en hund som har svårt att vara still i starter så kan det vara bra att ha någon som håller den så slipper man stressa över det och ‘tulla’ på kriterierna. Tux hade sunkiga starter hela helgen för att jag släppte igen skit i träningen, så blir det alltid när jag känner att jag inte skall ta tid.

Lagtävlingen

Innan VM var jag mest nervös över lagtävlingen. Jag tycker att det är en knepig och inte heller speciellt bra situation där en person bara springer lag. Upplevde det väldigt pressande att någon annans resultat var avhängt av min prestation. Jag har förstått att orsaken till att det ekipage som kom på tredje plats på uttagningen blev laghund lite har att göra med att SBK värderar lag högre än det individuella. Vet inte om detta är hela sanningen, oavsett så borde SBK värdera lag och individuellt så som deras medlemmar…Jag tror att SBKs medlemmar värderar individuellt högre än lag.

Först ut var det hoppklass, en bana som jag tyckte var helt okej. Tux och jag gjorde ett bra/okej lopp, för att vara ett laglopp, tyvärr rev han i en threadle. Jag var väldigt sen och det blev väl lite väl tight. Sven fick en vägran på slutet (grymt nära disk) och Jenny nollade, jag tror vi låg på en 7:e plats.

Efter måååååånga timmar på tävlingsplatsen skulle vi köra våra agilitylopp. Banan visade sig vara helt extremt svår, lag efter lag diskade sig. Det förvånade mig faktiskt, jag blev rätt förvånad över att så många hundar drog in en tunnel i början. Själv var jag mest orolig för slutet som jag hade jordens bekymmer med.

Det hela blev rätt snöpligt då alla diskade sig. Både Flax och Elvis for in i tunneln, Tux däremot missade ett hinder . Vet inte riktigt vad som hände, han tycks liksom inte se hindret utan har tagit sikte på nästa hinder. Märkligt. Jag såg inte ens att han missade hindret men fattar på publiken att något är fel. Efter disken blev det strul för jag kunde inte få in Tux i tunneln och efter vad jag tyckte var en eeeeevighet så valde jag att springa ut. När jag sedan tittade på filmen så såg jag att det inte tog så lång tid alls. Lärdom 3, man får och bör springa klart på VM.

Individuellt

På lördagens eftermiddag var det dax för vår individuella start och jag blev väldigt mycket mer nervös än jag trodde. Jag kände mig rätt pressad över flera saker. Jag tyckte det var jobbigt att det inte hade gått så bra för övriga svenskar  (många disk), vet inte varför men det kändes jäkligt jobbigt att så få hade kommit runt. Det blev inte bättre av att typ varannan largehund nollade och gjorde det grymt bra oxå. Dessutom fick jag inget grepp om banan, fast detta tror jag i huvudsak berodde på trötthet orsakad av att jag inte hade ätit och ytterligare en lång dag med många intryck.

I efterhand kändes det som att fokus låg på att komma runt, att det viktiga var att komma runt. Jag var seg som sirap och Tux ser på filmen väldigt osäker ut och till och med långsam ut (eller åtminstone med mindre tryck).  Tux startar riktigt bra och läser av linjen 2 till 3 superbra men sedan blir jag bara stående i boxhörnet och sådär fortsätter loppet. Jag är sen och tveksam och Tux, tittar och väntar på vart han skall någonstans. Det blev en riktigt kass nolla och jag var verkligen inte speciellt nöjd med min insats efter. Vi hade säkert inte kunnat slå oss in i toppen men bättre hade vi kunnat göra.

Jag kände mig verkligen rätt nedbruten inför agilityloppet, kände att jag inte alls hörde hemma i sammanhanget. Loppet i sig gick rätt okej fram till en threadle där Tux inte alls förstod mig. Han stannade, gormade och efter en stund fick jag en snurr och då såg han nog hindret som han skulle ta. Jag trodde jag hade fått en vägran där men det hade jag tydligen inte, bara tidsförlust. Vid muren på slutet tappar jag min handling och får lite panik, jag står då helt placerad, typ mitt framför muren. Det hela leder till en rivning så då fick jag dom där 5 felen som jag trodde att jag redan hade.

Vi slutade på 46:e plats sammanlagt.

Övrigt, smått och stort

Det var sjukt spännande när small-laget tog silvermedaljen! Förutom spänningen när laget sprang så blev det en utdragen dramatik när lag efter lag föll bort. Verkligen superroligt att vara med när någon tar medalj!

Den som stack ut mest i mina ögon var den överlägsna medium BCn Dizzy. Det är verkligen en konst att handla en hund som går så otroligt fort. Dessutom imponerar det på mig att hon lyckades göra det i år igen, hon blev ju snuvad på VM-guldet förra året (i mina ögon vilket fall).

Sen kan man väl konstatera att det finns många framgångsrika sätt att handla hund på och jag tycker att det är roligt att se på alla. Tänker inte lägga några värderingar här, det finns det redan en hel del som gör. Kan väl nöja mig med att konstatera att motsatsen till mångfald är enfald….

Tankar om landslag och sådant

Hela situationen kring Sveriges landslag känns för mig väldigt spänd och rätt jobbig. Dels är det här med att en ‘bara’ skall få springa lag och dels är väldigt viktigt för många att rätt ekipage kommer med. Jag får en känsla av att många vill ha en uttagning som vi sedan ganska fritt kan frångå för att rätt ekipage skall komma med. Rätt ekipage kan i princip ursäktas för vad som helst…det har ju till och med varit så att folk har behandlats direkt orättvist när det gäller att få med rätt ekipage.

Personligen tycker jag att vi måste bestämma oss för något och stå för det. Antingen har vi en uttagning och då är det den som gäller eller så har vi någon typ av grupp som utser landslaget. För mig är både och uteslutet och ja, det innebär att man kan missa landslaget om hunden är sjuk/skadad (been there, done that). Men jag tycker att det är jävligt fräckt att folk skall åka land och rike runt, göra bra ifrån sig på uttagningarna och sedan skall bli petade av någon outtgrundlig anledning. Jag föredrar själv raka puckar! Jag vill ha uttagning och då skall man leverera även om man är nationens agilitystjärna. Rättvist, juste och onekligen jäkligt framgångsrikt i Finland. Dessutom är det bra träning på att leverera när det gäller och förbereda sin hund så den är fit for fight på uttagning.

Däremot ser jag gärna att vi slopar detta med att en person enbart får springa lag. Jag tycker den situationen är väldigt olycklig och att det kan skapa obalans i laget. Dessutom ifrågasätter jag starkt att det är så SBKs medlemmar vill ha det.

Dagarna i hallen har varit alldeles för långa för mig. Egentligen vill jag verkligen se allt och alla men jag tror inte det är en så bra uppladdning för mig. Jag blir trött, matt och det leder till att mitt redan låga självförtroende blir ännu sämre, lite dåliga resultat gör att allt bara rasar. Lägger man till att jag dessutom har svårt att gå ifrån för att äta ordentligt så kan man kanske förstå att det inte är optimalt för varken agility prestation eller att vara en god lagkamrat. Vill inte skylla min dåliga prestation eller att jag har varit negativ på någon annan för det är mitt eget ansvar men samtidigt är det kanske är dax att se att kollektivismen, dvs att vi skall tvingas se alla och äta gemensamma middagar inte är optimalt för alla.

Det är jobbigt att tävla VM med dåligt självförtroende och jag kan lova att det hjälper inte att man dessutom skall vara övertrött på grund av för lite sömn, nervositet, konstiga mattider, otroligt varma landslagsdressar osv. Jag tror inte att det är en tillfällighet att det lopp som jag är mest nöjd med är det första loppet under första dagen…

Det är som sagt vädligt mycket för mig att smälta just nu och väldigt mycket för att bearbeta. Jag tycker att det är väldigt jobbigt att känna att man inte räcker till och det kände jag.

Däremot är jag väldigt glad   för min svarta fara som trots allt gett mig en mycket unik erfarenhet .

När vi var i Cervinia och åkte skidor så var det en dag då jag var lite lätt kinkig och gnällig. Det var så att vi hade käkat lunch på ett ställe där min mat inte var så varm och hela stället var rätt kallt. Det resulterade i att jag började frysa och det riktigt rejält. Gänget beslutade sig för att vi skulle ta något varmt och dricka på ett annat ställe i backen och det visade sig att detta stället var ett riktigt pangställe. Och inte bara det, när vi kom in den lilla lilla restuarangen var det ett långbord med bara en massa engelsmän i typ pensionsåldern.

Efter ett tag blev vi helt tysta (vi var 9 stycken och alla blev helt tagna av dessa karaktärer), vi satt bara och lyssnade på engelsmännen. De var helt hysteriskt roliga, de var verkligen på gränsen till karikatyrer av engelsk överklass. Mitt i alltihop fick en av männen ett mobilsamtal…när han hade lagt på så frågade någon om det var  någon ‘flirt’ som hade ringt. Han var ‘ung’karl och det gjorde han verkligen ingen hemlighet av, vilket fall svarade han:

-No, they just called to say that my Bentley have arrived, you know one can not only have one Bentley in the garage..

Och repliken från någon annan i gänget:

- Are you sure it’s not a Beetle?

Ja, sådär fortsatte och strax var vi involverade i deras diskussioner. Helt otroligt gäng! Apropå inget alls…

Detta är vad jag har gjort senaste veckan:

Vi har varit i Italien, närmare bestämt Cervinia som ligger väldigt nära Zermatt i Schweiz. Det har varit toppen, sol alla dagar utom en då det blåste som fasiken. Skidåkningen i Cervinia var helt kanon, enligt alla oss i gruppen var Cervinia mycket bättre än Zermatt. Cervinia bjöd på breda pister, massor av snö och lite folk (inga köer i lifterna och aldrig trångt i backen). Zermatt var mycket folktätare och därmed mer is, vidare var backarna rätt smala och väldigt mycket transportsträckor.

Jag har inte åkt skidor sedan jag pajjade mitt knä så jag var rätt nervös första dagen och tog det väl ganska lugnt när det gäller farten och peppar peppar så hade jag inga problem alls. Dessutom kom jag hem hel och det kändes faktiskt lite viktigt, det är nämligen inget kul att springa agility med ett knä som helt plöstligt ger vika.

Hotellet hade ångbastu och bubbelbad, dessutom hade de både hundar och katt så det var riktigt hemtrevligt. Jag har blivit helt hooked på den italienska maten, det har verkligen varit enormt mycket mat och enormt god mat. Mersmak Italien..

Jag hade stora planer om hur mycket jag skulle hinna planera min hundträning under semestern men jag upptäckte väldigt fort att det fungerade inte så bra att tänka på agility när man åker slalom. Man kan säga att det faktiskt blev semester på flera plan, kanske nyttigt?

Hundarna mådde fint när jag hämtade dom, de fick förstås beröm för att de var så lugna och behagliga mm men man får ju ta det med en nypa salt för de vill förstås behålla sina kunder .

I onsdags för snart en vecka sedan begav sig Martina och jag till England för att delta i KC International Agility Festival. I tävlingen deltar dryga 2500 hundar som under tre dagar gör runt 20 000 starter på ca 18 agilitybanor.

Resan ned gick bra men de sista timmarna förbi Dover upp till Peterborough var helt otroligt dryga. Dels kom det ett riktigt åskväder så man fick krypa fram på motorvägen och dels var man mör efter allt körande. Vi kom ganska sent på kvällen så vi hann inte stanna för att beundra klipporna. Men på vägen hem gjorde vi ett mycket snabbt stopp, så vi fick vilket fall ett bevis på att vi har varit där.

Första natten bodde vi på ett hotell alldeles intill tävlingsområdet. Det är ett Holiday Inn Express och det är promenadavstånd från hotellet till tävlingsplatsen, hundar är välkomna på alla rum. Det där med hundar och hotell var annars ingen lätt ekvation. Det var få av de billigare hotellen som tillät hundar eller så hade andra konstiga regler.

Resten av dagarna campade vi så som de flesta andra. Campingen var riktigt stor och utspridd över hela tävlingsområdet. Det fanns inga tält runt tävlingsbanorna utan det var själva campingen som gällde. Det var tyvärr inget riktigt campingväder med regn och blåst, tack och lov klarade tälten det bra. Dessutom var det inte så kallt heller.

Vi hann knappt köra in på tävlingsplatsen innan personal haffade oss och direkt visade oss vart vi skulle bo, otroligt serviceminded. De flesta utländska gästerna bodde väldigt nära banorna och själva serviceområdet, typ de bättre platserna. De verkade mycket glada för de utländska gäster som kom och gjorde sitt yttersta för att alla skulle trivas.

En liten del av campingområdet.

När vi slagit upp tälten, gjort oss lite bekanta med området bestämde vi oss för att göra stan. Peterborough var en stad som var lite svår att få grepp om rent geografiskt. Efter lite om och men kom vi in till centrum och det första vi hittar är en hundaffär . Därefter turistar vi lite, kollar in den lilla katedralen….

och går en liten rundtur i de äldre delarna av stan..

Fredag – and all I got was this lousy rosette!

Första tävlingsdagen och jag var rätt nervös. Det var en del saker som kändes lätt oklart, typ inrop och det faktum att man var tvungen att banvandra flera banor samtidigt. Dessutom började vi med de klasser som var kvalklasser till Crufts-kvalet. Tux och jag började med agilityklass och det var en bana som jag verkligen inte gillade. Det var en bana som jag tyckte var ojuste mot hundarna, vid ett par tillfällen skulle man skicka dom ut åt ett håll med fart för att sedan bryta dom åt ett helt annat håll utan att hundarna hade en chans att se någon linje och man som förare inte heller kunde hjälpa dom. Själva inropet gick till så att man helt enkelt ställde sig i kö och sedan fick man en lapp som man lämnade fram när man skulle starta. I detta första lopp gjorde jag lite fel så jag lämnade ifrån mig leksak och sådant i mål och det gjorde att det var svårt att hålla sig aktiv i kön vilket medförde att både en hund och förare riskerade att bli kalla. Till resten av loppen satte jag fast kampleksaken i kopplet så jag kunde kampa med Tux i kön.

Tux rev tyvärr två hinder, det ena var mitt fel (nerver som spökade så jag överhandlade) och det andra var just i sådan där brytsituation där Tux ser att jag går in i framförbyte medan han håller på och hoppar ett hinder från mig. Där rök våra chanser till Crufts-kvalet, fast det var inte hela världen.

Däcket gjorde mig oxå lite nervös innan första start, Tux tyckte dock att det var helt normalt och gjorde ingen affär av det.

Nästa lopp var ett hopplopp (grade 6, näst svåraste klassen i det engelska systemet). Nu hade nerverna släppt lite och vi gjorde ett hyggligt nollat lopp. Det var en sväng som var sisådär och så var det en sväng som var riktigt stor på slutet. I denna klass var det nästan 300 starter och det visade sig sedan att Tux och jag kom 6:a, slagna med dryga sekunden av vinnaren. För det fick man en rosett, tror att vinnaren fick en vas oxå.

Sista loppet för dagen var andra kvalloppet till Crufts och även här nollade vi. Tux var lite matt de sista hindren 4 hindren, han fick liksom inte riktigt upp farten efter 180 gradersväng men i övrigt kändes det bra. Jag vet inte vart vi hamnade, vet bara att vi var knappt 2,5 sekunder efter den som vann.

Vad som hände efter loppet står i förra bloggen, att Tux sackade på slutet berodde kanske på att han hade ont..

Att ha stöd/skydd på sin hund var helt okej..

Det här med resultatredovisningen var verkligen ett stycker för sig. De enda resultat de redovisade var de som var placerade. Ville man veta sin tid eller så var man tvungen att gå in och fråga i sekreteriatet. Jag tycker det var skitmärkligt för som i loppet ovan blev jag inte placerad men var som sagt inte mer än 2 sekunder efter vinnaren, för mig är det lätt att tro att loppet var superlångsamt om man inte kommer på pallen. En vanesak förstås men inte helt lätt att veta att det ofta är mer än 20 hundar inom 2 sekunder. För att minska antalet omlopp så använder de sig även av tusendelar och ändå blir det en hel del omlopp, så tight är det mellan hundarna.

Lördagen – and all I saw was a duck!

Ja, ledsen och nedstämd bestämde jag mig för att åka iväg en sväng med Tux. Det var inte helt lätt för många av de givna turistställena i närheten hade jag redan varit i/på och en del var rätt olämpliga när man hade hund med sig. Vilket fall bestämde jag mig för att ta en tur till kusten.

Sen åkte vi till ett naturreservat för fåglar och sälar. Sälarna var man tvungen att åka båt för att se så allt Tux och jag såg var några trista fåglar. Regnade gjorde det oxå…

På eftermiddagen styrde vi mot drottningens lilla julslott. Det vill säga att kungafamiljen sägs fira sina jular här på Sandringham. Hundar vara bara välkomna utanför men jag beslöt mig för att jag nog skulle kolla in drottningens boning lite mer på djupet så Tux fick sitta i bilen ett tag, fast först fick han pinka på drottningens trädgårdsmur.

Man fick inte fotografera inne i slottet, trodde att jag skulle kunna göra det med mobiltelefonen men det stod vakter överallt. Jag kan vilket fall avslöja att drottningen eller någon i familjen gillar porslin med hundar på. Det var nästan en hel vägg med tallrikar som hade olika hundraser dit målade…Annars var det jakt, jakttroféer, rustningar och annat trams. Utanför fick man vilket fall fota.

Sandringham..tycker de borde ha haft en agilitybana där framför slottet.

Söndag – great dog, och resten..

På söndagen sprang Tux och jag två lopp. I första loppet gjorde Tux ett sådant kanonlopp och så råkar jag bara ta ett steg åt fel håll i ett framförbyte på slutet av banan och vips så tog han fel väg. Jag ville verkligen bara dunka huvudet i något hårt.

I det andra loppet som var ett agilitylopp så hamnade jag toklångt efter honom på en raksträcka som avslutades med ett hinder lite på skrå och ett slalom vinkelrätt mot. Tux var på väg rakt i slalom men ser hopphindret i sista tusendel och stannar till och vrider liksom tillbaka för att hoppa det och då kommer han för nära stödet, rivning.

Allmänt bubbel

Jag har lite svårt att tycka något om själva tävlingen, jag känner att jag är väldigt påverkad över Tux och allt strul som är med honom. Det har var en kul upplevelse men jag tror att jag känt mer ‘wow’ om inte allt hade färgats av det här med Tux.

Tävlingen flöt på helt fantastiskt bra, imponerande. Vissa saker är saker som jag kanske inte gillar men gör tävlingen effektiv. Inropningssystemet gillar jag inte, det känns inte alls bra att köa och stå stilla med hunden innan start, dock mkt effektivt för flytet på tävlingen. Dessutom leder själva köandet att mycket fler hundar stod och hetsade vid banorna. Jag tycker till exempel inte att det är så vanligt med largehundar eller Border Collies som står och gapar på sidan av banan. Det var det där och jag är rätt säker på att det kan skyllas på kösystemet för det var hetsigt för många hundar.

Gapande hundar, dock verkade ingen irritera sig över att hundarna skällde på sidan av banan, något som jag bland annat upplevt i Danmark.

Ovan nämnda resultatredovisning var krånglig och tråkig. Engelsmännen verkade dock inte bry sig, de sprang sina lopp men verkade inte så intresserade av tiden. Det kanske är lite nyttigt, jag kände som sagt jättestor stress över att inte ha koll på hur långt efter vi hamnade.

Inte heller tycker jag det är superskoj att banvandra flera banor samtidigt innan klockan 8.30, för att sedan kanske springa dom på eftermiddagen. Jag tappar känslan för min handling men troligen är det bara en vanesak, tyckte faktiskt att det var lite lättare redan på söndagen.

Det var så svårt att få något grepp om tävlingen, man hade jämnt sjå att hålla koll på sina starter och även om man satt och kollade lite så kändes det som man inte sett något alls. Så många banor och så många hundar, man såg bara en bråkdel ändå.

En söt Italiensk Vinthund som bitvis var riktigt snabb.

Det var trevligt att se alla aktiviteter/tävlingar för ‘unga handlers’. Det är något som är mycket vanligare i GBR än i Sverige, upplever jag. De har flera liknande tävlingar, cuper mm inom hästsporten för unga ryttare, känns delvis lite som en kulturell grej. Många av de unga är så himla duktiga, dock är det väldigt viktigt att de har trevligt material att jobba med.

Potentiell VM-stjärna i XXXX 2020?

Small och medium är inte riktigt som i Sverige känns det som. Ja, bara genom att titta på pappret så kan man ju se att konkurrensen i large är så enormt mycket större men sen tycker jag nog att det även var färre bra hundar i small/medium än här. Guldkornen finns absolut men toppen är smalare. Dock kanske det blir ändring i medium med alla helt otroligt superdupersnabba medium-BCs. De går som skållade råttor och vänder snabbar innan man har hunnit blinka. Detta innebär dock att de diskar sig ytterst frekvent.

Söt liten medium BC..tror den kommer kunna beskådas i Finland.

Det var faktiskt förvånansvärt få Shelties. Man såg lite terriers, mycket fler cockrar och några pudlar…

De flesta cockrarna var mer eller mindre av jakttyp.

Border Collies, Border Collies överallt jag ser, eller?

Ja, givetvis var det mycket BC, helt otroligt många faktiskt. I alla former, färger och hårlag. Dessutom kunde man inte ha en eller två utan helst 5 till 6 stycken. Givetvis kunde de inte gå i koppel, skillnaden var väl att de för det mesta gjorde det ändå. Det såg rätt skoj ut när någon blev framdragen av 6 Border Collies. Tänk att det skall vara så svårt att lära världens intelligentaste ras att gå i ett vanligt snöre utan att dra!

Det första som slog mig förutom mängden av hundar alla hade var att det var så många äldre och kanske inte jordens mest sportiga personer (sorry) som hade BC. Ibland var det kanske inte så lyckat men i många fall fungerade det kanon. Inte så att jag förknippar BCn med unga sportiga männikor utan mest att det kändes som det var så många äldre som valde denna ras.

Det fanns andra raser i large men långt mindre vanliga än i Sverige. Någon enstaka terv, någon enstaka malle, några Working Kelpies och ett antal Beardisar är vad jag minns. Lite vanligare var olika fågelhundar som Vorsteh, både korthårig och sträv, Viszla och Weimaraner.

En Working Kelpiehane..

Border Collien verkar i England vara en ras som alla kan skaffa. De finns som sagt i alla former, färger och för alla känns det som. Därför är jag rätt övertygad om att man avlar både på färg, storlek mm utan att alls tänka på vallanlag. Till exempel hade ägaren till denna BC skrivit som ras Miniature Curly Coated Border Collie på kortet till kommentatorn..då får man som sagt kännslan av att storleken och hårlaget är rätt viktigt.

Som avslutning får jag gratulera Martina som lyckades kvala till Crufts med Csilla!

På fredagen har vi en klass startnummer *tadaaa* 333 och ja, de börjar på 1….Tror det är den klassen jag skall vinna!