Parkeringsplatstränaren, det är jag! Tog hundarna och körde till ICA Maxi och tränade lydnad och lite agilitymarkarbete.

Vi började lydnaden med ett riktigt grymt fritt följ , kändes riktigt bra. Mycket av det vi jobbar på är rätt osexigt, att jag skall försöka ha kontroll på Tuxens förväntningar och att han laddar på rätt saker. Tux är något bättre med koner än tidigare, han vill gärna kolla på dom och blir spändare om han tror att jag skall skicka honom till rutan men det är ändå bättre. Likadant är det med apporterna och får han chansen så sticker han och hämtar en apport, till exempel mellan momenten.  På något sätt så tror jag ändå på det här med att jobba igenom förväntan, att försöka få bättre kontroll över den, istället för att lugna honom. En sak som slog mig idag är att jag tycker att det är lite svårt att hantera när det blir fel, jag vet inte alltid vad jag skall göra. Jag skickade Tux till rutan och han går in från sidan…Spontant vill jag bara göra om men samtidigt vill jag ha det rätt vid första försöket samt att jag vill inte skicka om och om då han älskar att springa till rutan. Dessutom blir Tux frustrerad när det blir fel, han är inte så bra på att ta det. I agilityn kan han lättare kanalisera frustrationen genom att skälla ut mig eller ta i ännu hårdare, det fungerar inte lika lätt i lydnaden. Behöver en plan för misslyckanden…

Efter lydnaden körde vi cirkelarbete som gick väldigt bra. Viktigast var att jag började med att jobba på att få honom bättre på att svänga kvickt efter fartsträckor. Han har uppenbara brister här så det är väl inte så konstigt att det inte alltid sitter när det är hinder involverade. Han slår inte gärna in bromsen förrän i sista sekund och flera gånger var det verkligen försent.

Har jobbat lite med lydnaden sedan i höstas men inte supermycket, en till max två gånger i veckan. Jag fick en aha-upplevelse när jag kom till klubben och en massa olika koner mm var uppställda, ganska tävlingslikt. Innan det hade Tux varit rätt okej i lydnaden, visst något litet grymtande men mest bara glad/pigg/på. Han blev helt klart mycket annorlunda när konerna var ute, han blev hetare men även mer spänd. Givetvis fick jag vid detta tillfälle även pipande då och då, lite som ett brev på posten.

Jag har alltid haft svårt att administrera allt som Tux tycker är belönande, ofta upptäcker jag det inte förrän det är ett faktum. Dessutom så tänker jag inte naturligt i banor om att det kan bli ett problem. Men nu när jag ändå har jobbat med Tux i 6 år så ser jag att det är ett genomgående tema som ställer till lite problem för oss – att jag inte kan hålla kontroll på belöningarna.

Det som var bra med att ha ett uppehåll från lydnaden och inte heller satt upp några direkt mål var att tog lite tid att testa nytt. Erfarenheten med den tävlingslika uppställningen på appelplan fick mig att leka lite mer med olika ‘lydnadssaker’ så som konerna och apporterna. Till exempel upptäckte jag en dag att jag inte kunde kasta en apport och sedan gå ett enkelt fritt följ. Vi kunde väl typ med nöd och näppe ta oss framåt från att bara minuten tidigare gått riktigt svårt fritt följ. Alltså han gick väl med mig och i korrekt position (typ) men han tyckte det var supersvårt att flytta blicken från apporten, engagemanget var halvt i att hålla koll på mig och halvt i att ha koll på apporten. Efter ett tag så bara brast det och då stack han iväg och tog apporten .

Nu har upptäckt ju mer jag testar olika lydnadssituationer desto mer känns det som det är ett genomgående tema, att han har mycket mycket höga förväntningar på lite allt möjligt runt på plan och går och laddar ut av helvete på dessa.  Vidare så känner jag att förväntningarna är inte riktigt under min kontroll, de är inte helt utom kontroll men det finns smärtgränser för hur länge han kan till exempel vänta på ett apportkommando.

Så det jag har börjat göra lite nu är att försöka justera förväntningarna. Jag kastar apporter, vi har rutor och allt det jag kan adminstrera på egen hand framme och gör ansatser till att utföra dom men han får ytterst sällan göra det. Istället kör vi fritt följ, ställande, läggande mm efter att jag t ex kastat apporten. Tanken är att jag skall försöka göra likadant med kommendering och allt annat som sker på lydnadsplan. Ovanpå att jag har en hund som har lätt för att skapa förväntningar antar jag att jag är rätt trist oxå, det är lite bekvämt att träna lydnad så som lydnad går till eller hur man nu skall säga.

Det är alltid svårt att sia men jag hoppas och tror att det kommer påverka prestationerna på tävling väldigt mycket. Jag tror att mycket av pipandet är på grund av de höga förväntningar han har och på tävling så är ALLT där, han kan se alla saker och som topping på glassen så är det tävling. Både jag och Tux tycker vilketfall att det är roligare och mer utmanande att träna så här än att försöka lugna honom när han piper eller att göra time-outer. Nu blir det lite av en lek där jag mer utmanar honom…fortsättning följer…kanske .

Kvällen bestod av antiblindbytesträning och antipipträning.

Antipip är väl inte så mycket antiträning egentligen utan mer att försök att hitta rätt attityd hos Tux i lydnadsträningen så att han är tyst. Calm and keen skall bli mitt mantra..problemet är att jag har lite svårt att tackla när han missar den där biten med calm. Om jag bara bryter så studsar han runt och där känns det knappast som vi hittar något lugn. Idag la jag honom ned, lugnt och så startade vi om efter en stund. Det är ingen självklarhet att han taggar ned men efter ett tag gör han det förstås. Ugh, skulle verkligen behöva gå privat för någon som jag tror på.

Antiblindbytesträningen var verkligen en antiträning i dess rätta bemärkelse. Jag har aldrig lagt väldigt stor vikt vid antiträning så som antiflick, anitblindbyte. Jag vet inte varför, det har väl bara inte känts aktuellt. När blindbyten diskuterades så var ett av argumenten pro-blindbyten att hundar som inte borde blindbyta gör det – dvs att det blir alltid missförstånd oavsett om du väljer att blindbyta eller ej. Det är helt sant, Tux har blindbytt på mig och han borde inte göra det…Fast jag har faktiskt aldrig tränat honom att INTE göra det, jag har bara inte använt mig av blindbyten då systemet liksom inte erbjuder det.

Därför började jag idag att göra typ tvärtemot hela agilitysverige med antiblindbyte och Tux uppvisade helt klart bristande kunskaper i detta. Kanske inte rakt av hela tiden men klara brister, ffa i yttervarvscirkel med hund på höger sida. Innervarven var han väldigt säker på, där reagerade han med att svänga med axlarna när jag bytte arm.

Som avslutning körde vi pro-flickträning med tunnel under balans. Tror det kommer bli mycket tydligare nu när jag isolerat flickkommandot, fick väldigt mycket mindre frustration idag än vad jag har haft många träningstillfällen då jag tränat flickandet. Vi tränade även bordet lite, jag är på tok för dålig på att träna det. Jag vill ha ett bra bord där man inte behöver stå och typ blocka eller så.

Den situation jag kommer ihåg där Tux blindbytte på mig såg ut ungefär så här:

Nu hade jag diskat mig redan när jag kom till passagen men tanken var att jag skulle ta honom på utsidan av mig mellan 11 och 12, när jag då vrider mig runt 10 (det var ganska trångt mellan hindren) så pep han över 10 istället. Som sagt jag var väl inte helt med i min  handling eftersom jag var diskad men det hade nog faktiskt kunnat hända även om jag inte var det…om man är uppriktig.

Tack för alla grattisar, tack, tack, tack..

U2-filmen var vilket fall trevlig, tyvärr var bions duk för liten för den där riktiga 3D-känslan.

Förutom överraskningsfika så blev det rutan träning och kontaktfältshinder för Tux. Ozzy körde bara kontaktfälthinder.

Rutan! Nu har han fått för sig att han skall stanna innan, bara sådär ur det blå. Han bara vänder upp i låg vallningsmode, pisspotta . Sådan som han har varit när jag kastat belöning mot honom men nu har jag inte gjort det. Nu försökte jag bryta det genom att lägga belöningen i bakre kant och ropa bra/varsågod när han var i mitten. Det verkade funka vilket jag borde vara nöjd med. Men jag känner mig lite frustrerad för framt till idag har jag haft problem med för mycket djup och han vänt upp i en båge istället för att bara snurra runt. Bågen gör att han kommer i kanten eller värsta fall utanför. Jag tycker det är konstigt när han bara kastar om sådär och gör rätt olika saker från gång till gång. Jag förstår mig inte riktigt på det helt enkelt.

Agilityträningen var mycket nyttig. Jag tränade kontaktfälten med belöning framåt, oavsett vad jag pysslade med. Helt enkelt ingen belöning hos mig utan framåt och släppkommando i olika lägen samt att min position varierade. Jag fick många titta upp på mig och fråga om jag får gå nu. Det hade jag verkligen inte när vi började tävla, det har kommit nu under detta året.

Jag har förklarat detta tittande med osäkerhet och att jag har ‘härjat’ med honom på tävling där han skall stå kvar vissa gånger och andra gånger får gå. Men givetvis har även jag mina tvivel kring metodval, kanske skulle jag ha haft nosdutt osv osv.  Fast det kanske kvittar vilken fancy metod man väljer så länge man inte underhåller grunden?

Det var rätt uppenbart idag att Tux har tappat mycket av sitt fokus framåt på kontaktfälten, alltså han gör balanshindren snabbt och målinriktat men just när han kommer till kontaktfältet så tappar han klart målinriktningen vilket gör att han gärna kastar huvudet mot mig vid minsta osäkerhet. Han har absolut varit mer målinriktad tidigare. Jag har kanske lurats av farten och fått en ‘känsla’ av att han vet vart han skall hela vägen. Vinterprojekt !

Helgen från hell

Skall försöka sammanfatta mig kort, inte min starka sida.

Lördagen, var dagen D då Loppan och jag skulle debutera. Tyvärr blev Ozzy mycket påverkad av miljön så det fungerade inte alls. Jag kunde inte värma som jag ville och märkte på honom att han var rätt tagen. Dessutom drälldes det med hundar och den mycket trånga lokalen. Det passar ju Ozzy extremt dåligt då han verkligen inte vill hälsa på andra hundar, ffa inte på sådana hundar som tycker att man skall rusa fram.

Man fick även köra med godis vilket vi gjorde men han var fortfarande påverkad, jag kunde inte släppa kontakten med honom (blir lite svårt att röra sig när man måste titta på hunden hela tiden) och han ville bara göra vissa saker. Visst var jag väl lite besviken men samtidigt vet jag att Ozzys mentalitet varken är stark eller speciellt bra. Jag blev dock mest besviken på att jag inte tänkt igenom detta innan, jag hade kunnat förutse det…

Li från klubben var vilket fall duktig och tog cert!

Söndag, lydnadstävling i Falsterbo. Tux var så taggad och lät precis hela tiden. Han gjorde flera saker bra men jag tror att förutom på platsliggning och platssittning fick vi 7,5 som högsta betyg. Först tyckte jag det var inte så mycket att säga om för han lät men sen blev jag helt spak över hur mycket de andra hundarna fick göra och ändå få högre poäng. När detta sjönk in blev jag riktigt ledsen.

För att ta ett exempel så fick vi 7,5 på metallen där Tux gnällde när han satt och sen morrade när han skulle gripa i övrigt hade han högt tempo, snygg ingång, bra gripande trots att apporten stod på högkant osv osv. Om han hade varit tyst så borde det ha varit en 10:a eller 9:a, är jag rätt övertygad om. En annan hund fick en 9:a då den gnällde till när den hoppade, grep efter tvekan, släppte och tog om utan extra kommando. Ja, det var många liknande saker i andra moment.

Jag kan inte säga annat än att det var skitjobbigt. Jag antar att jag var Mohammed eller Hussein på lydnadtävlingen.

På eftermiddagen så var jag och hundarna i Bokskogen och promenerade. Där blev uppvaktade av en översexuell flatte som ömsom försökte mucka bråk och ömsom skulle försöka kliva upp och jucka på hundarna, ffa Ozzy. När ägaren skulle få tag på den så hopppade bara undan, tillslut efter en evighet var Ozzy så skärrad att han bara la sig på backen och skrek. Då hade jag fan kunnat mörda den där flatten och hans jävla ägare.

Samtidigt kunde jag faktiskt inte låta bli att fundera på vad man har gjort för fel för Ozzy såsom han har blivit.

Ja, så muntert var det hela…

I lördags var det dax igen för ett ny lydnadstävling. Det började snöa under fredagen och jag tänkte att massor av folk skulle stryka sig men ack vad jag bedrog mig, det var helt smockat med folk. Vi skulle upp till Växjö lite senare på dagen så jag var lite stressad och mer stressad blev jag att det var så många som trotsade snön. Jag hade dock flyt och fick startnummer 3 så att det inte skulle bli alltför sent.

Platssittningen och platsliggningen var hur långt bort från gömslet som helst. Hundarna satt mitt ute på planen sen skulle man gå över ett rep, genom en trädgård, in mellan en massa folk som stod på vägen till huset där man skulle in. Det var verkligen rätt krångligt. Tux hade trampat ett par gånger och sen på platsliggningen så satte han sig på hunden bredvids sitt. Det senare var lite snopet men jag tror det beror på att jag tittade upp när hon sa sitt för jag tyckte tävlingsledaren var så luddig, så Tux misstolkade tydligen det.

Det var himla trångt och bökigt, jag gick en promenad med hundarna och sen när jag skulle värma kunde jag verkligen inte hitta någonstans att vara. Det fanns en plan som låg en bra bit ifrån vår plan och det funkade inte riktigt då jag behövde hålla koll på när jag skulle in. Värmningen blev på grund av detta sisådär.

Jag var riktigt nära att bryta tävlingen. Fria följet blev inte så bra för jag gick helt kasst i snön och jag hade sådana problem att höra tävlingsledaren så jag försökte hela tiden koncentrera mig på det. Tux var så taggad att det bara kröp i skinnet på honom och det är inget bra för då låter han mer än vanligt. Suck!

Han skällde till en gång i en vändning och sedan blev det sent sättande på ett ställe där jag villade bort mig.

Dumrutan var en katastrof! Han flyttade och började käka snö (det är då man vill sjunka genom jorden som hundägare). Han tycker att kombinationen matte lämnar honom och tävling är skitjobbig och därmed är dumrutan förstås skitjobbig. Jag har verkligen tränat dumrutan rätt mkt nu och han är väldigt stabil på träning.

Inkallningen var ännu sämre och det var här jag var nära att bryta. Han gjorde ett helt okej ställande men sen la han sig inte förrän vid mina tår .

Jag bröt dock inte utan körde vidare. Till rutan fick jag använda fler extra kommandon, jag hade kanske kunnat lägga honom direkt men det var ett gränsfall. Därför bestämde jag mig för att få in honom mer men då drabbades Tux av stora osäkerheten och gjorde inte som han brukar på träning så det blev lite virrvarr. Nu har jag inte tränat rutan sen tävlade sist och det kanske inte var helt bra upplägg. Det var mest för att jag är så förbannat trött på hans konfixering.

Sen jävlar vände det . Vi bara radar upp 9:or på slutet. På dirigeringsapportering och metall har hon dragit för ljud. Men han höll skitfint..

Vittringen var ju ett kapitel för sig själv. Jag hade beslutat mig för att Tux var tvungen sitta kvar ‘rättvänd’ på grund av snön, annars skulle han inte ha någon aning om vart pinnarna var. Jag har ju tränat detta hemma och tränade innan på att han skulle sitta. Och på tävlingen så gav jag honom ett DK när jag förssssssiktigt vände mig om. Tux vred med tills han fick syn på en kon efter cirka 45 grader och sen satt han och stirrade på den . Vittringen gick trots detta bra, han flyttade sig inte en tum när jag vred tillbaka utan jag skickade honom på sök apport och jag kände Tux stooooora besvikelse när han fick flytta blicken från konen. Han gjorde vilket fall som helst ett supersnyggt jobb på pinnarna.

Fjärren var väldigt bra till sista skiftet (man måste ju hitta på något i varje moment) då jag fick ta till DK.

Ett fall bakåt från förra gången blev det, ett tredje pris. Oj vad jag verkligen behöver träningstävlingar och en träningsgrupp. Domaren (CBL) var på mig om ljuden och jag bara sa att jag kan inte göra något åt det. Jag hade velat säga att jag tror att allt det här med fixandet med ljuden har skapat mer ljud och framförallt massor av osäkerhet. Det vill säga att hennes påminnande av att min hund låter är kontraproduktivt, det räcker med att hon drar av på momenten.

Bonusdag!

När jag kom hem så hade R beslutat sig för att vi inte skulle åka till Växjö pga vädret. Helt plötsligt hade jag en hel dag ledigt och hundar som var rastade. Det var verkligen otroligt skönt, jag valde att bara slappa. Ja, och så blev det hundpromenad i snön. Det kändes grymt lyxigt.

Brunch på Hilton

I söndags var vi på brunch på Hilton här i Malmö. Ohlalala vad gott det var. De hade hur mycket gott som helst. Vi hade dessutom flyt för egentligen måste man boka bord, oftast två veckor innan men vi fick ett bord då det var flera som avbokat. Den brunchen tål att upprepas känner jag, kan hända att vågen inte tycker att den bör upprepas.

Idag har jag för första gången blivit utslängd från en brukshundklubb. Jag har varit på klubbar från Haparanda i norr till Ystad i söder och har aldrig tidigare blivit ombedd att lämna planen förrän idag i Svedala.

Jag klev upp tidigt imorse för jag ville träna mina hundar innan jag skulle hålla kurs för HU. Planen var att åka till Svedala dels för att det är tävlingar där i morgon och dels för att jag allmänt är dålig på att träna på annan plats. Eftersom jag inte hade obegränsat med tid tog jag med mig ut båda hundarna. Dessutom var jag själv på plan så jag kände att jag inte direkt störde någon då Ozzy kan skälla när han väntar. Efter en 45 min kommer två personer och de går runt sätter upp lappar föt typ en tipsrunda. Sen tar de ut sina hundar för träning men håller sig väldigt långt borta från mig.

Jag tränar både Tux och Ozzy, jag låter dessutom Ozzy leta godis i gräset. Visst skäller Ozzy, till och med en hel del men absolut inte hela tiden och han är helt tyst när han jobbar, letar godis. Vilket fall så efter att kört igenom hela elit, tränat Ozzy så går jag in för att köra var moment för sig med Tux som avslutning. Helt plötsligt när jag skickar Tux till en apport från konen hör jag någon skrika jätteargt bakom mig att jag skall få tyst på hunden.

Det är ju helt befogat men jag tycker att man gott och väl faktiskt kan vänta till min hund har kommit in med apporten istället för att störa MITT i ett moment. Så när Tux har kommit in apporten och jag har belönat så vänder jag mig om och mycket kontrollerat säger att det vore bättre om hon dels kunde säga det i en trevligare ton och framför allt inte störa på det sättet mitt i ett moment.

Då tog det hus i helvete och hon blev från arg till tvärförbannad och frågade mig om jag medlem på klubben varvid jag sa att jag är medlem i Oxie BK men har försökt att bli medlem i Svedala BK sista två veckorna men deras mail fungerar inte (dessutom skulle jag tävla där imorgon så min tanke var även att jag kunde lösa frågan då när jag ändå var där). Då fick jag reda på att jag hade ingen rätt att träna på planen och att jag skulle gå därifrån. Vilket jag givetvis gjorde….

När jag står vid bilen och skall ha i mina minst sagt förskräckta hundar (tom Ozzy fick bråttom in i bilen som inte brukar bry sig så mkt om sådana saker) kommer hon fram, fortfarande lika arg och talar om att det har problem med att grannarna klagar. Jag svarar att det är jättetråkigt men man kan ändå säga ifrån trevligt, sätta upp skyltar och framför allt ALDRIG gå igång på det sättet mitt i ett moment.

Då säger schäfertanten att det fanns ju ingen möjlighet att inte säga det mitt i ett moment för jag tränade hela tiden och att jag försökte få klubben utslängda från planen. Vid den sista meningen så brast det verkligen för mig och jag blev riktigt ARG.

Jag hade absolut ingen aning om de hade problem med klagande grannar, jag såg inte ens några grannar och det var inget som jag tänkte på. Jag hade utan en tvekan flyttat Ozzy till bilen om någon sagt något eller om det stått en lapp som förklarade läget. Och visst är det ett jävla otyg med skällande hund men jag var som sagt själv och de som kom höll sig långt borta.

Jag är anmäld till lydnadstävling i Svedala imorgon, dessutom var det i Svedala som min tilltänkta träningsgrupp var. Jag är inte alls sugen på att tävla där imorgon, Tux blev rätt förskräckt och jag känner att det kommer påverka min mentala inställning massor. Träningsgruppen, ja det blir inget av för jag vill nog inte sätta min fot på Svedala BK igen.

En annan lite mer humoristisk sak som hände i morse var att Tux fick matte att rusa ut på gatan iförd endast ett duntäcke .

Igår, fredags, fick hundarna märgben och Tux lyckades bita sönder hela sitt ben så det var inget kvar så jag var lite orolig för att han skulle bli dålig i magen av alla bitar. Till saken hör att Tux har alltid var otroligt förtjust i märgben, tomma som fyllda. Han går runt med de urgnagna benen och är helt salig. När vi är hemma hos mina föräldrar brukar han samla ihop alla ben han kan hitta till ’sin’ plats och sen ligger han där i ett lyckorus och bara gnager och gnager.

Normalt brukar jag slänga benen för att Ozzy inte skall vakta dom men nu igår lät jag Ozzys ben ligga framme fast uppe på en stol. I natt vid 3-tiden vaknar jag av att Tux kommer in i sovrummet galopperandes och samtidigt typ halvtjuta varvid jag FAR upp ur sängen virar täcket runt mig och rusar mot ytterdörren i tron om att Tux har panik att komma ut. Tux galopperar som en yrhöna verkar helt sjövild för att verkligen förstärka kalabaliken. Detta får mig att tänka att här har vi inte ens tid att sätta på oss skorna utan jag rusar ut enbart iförd täcke med hunden..

När vi kommer ut stannar Tux och tittar mig, som vad skulle vi ut hit och göra? När han vänder sig om ser jag han har hittat märgbenet och det vara med det han kom ingalopperandes totalt euforisk om i sovrummet….Det var ju inte vilket fynd som helst han hade gjort där på natten, ett gammalt urgröpt märgben, det måste man ju bara meddela matte och husse!

Dagen avslutades vilket fall bättre än den började då jag hade en en-dagskurs för ett trevligt och duktigt gäng. Pratade och pratade .

Ugh, detta höstväder och höstmörker gör mig lite moloken, vilket fall tillfälligt när man skall upp på morgonen och det är bäcksvart med regnet hårt hamrande mot rutan. Igår var det enligt SMHI prognosen en stor fet sol över Malmö men IRL så det bara moln. Jag tyckte mig dock se en sol nere vid sydkusten så jag styrde mettmobilen dit, tyvärr hann det endast bli en timmes promenad. Jag hade mer än gärna varit ute ett par timmar till men den där förbannade solen gick liksom ned.

Det var verkligen rätt mysko väder igår, när jag gick på stranden så var det hyffsat soligt men bara en liten bit bort var det kolsvart och regn. Ingen full regnbåge..

Jag har verkligen haft en bra träningsvecka. Hundarna har gått bra och det har varit bra träningar. Jag har tränat ett par pass lydnad och Tux har gått riktigt riktigt bra. Tråkigt bara att han inte kan hålla ihop det på tävling. Jag har vilket fall varierat mellan att köra det tävlingsmässigt och med belöningar som vanligt. Nu märker jag ingen direkt skillnad på honom så nog har han vant sig lite.

Med träningsgruppen har jag inte kommit så långt då jag inte fått tag i tjejen som håller i det. Men jag skall göra ett nytt försök på söndag då jag skall till den klubben.

I agilityn har jag kört igenom några övningar som jag skall använda på kurs på lördag . Svårt det där med att hamna på rätt nivå men jag tror att jag har fått med mig ett gäng övningar som jag är nöjd med. Tiden lär väl utvisa.. Det har vilket fall varit skoj att köra igenom dom.

Det är rätt skönt att träna agility just nu, ingen tävlingsstress och man har liksom mer tid då man även kan träna på helgerna. Jag har tränat rätt korta pass och hellre gått tillbaka ngn dag senare om det har behövts. Kanske något att tänka på när man känner sig irriterad när man inte får till det som man vill och stressen gör en ännu mer hetsig.

Jag har funderat lite på vad jag skall använda tiden till, dvs vad vi behöver träna på i agilityn. Denna säsong känns det som allt bara har gått kasst men vi missade oxå väldigt många tävlingar i och med klon så jag kanske inte skall hetsa upp mig så mkt. Tanken var ju att kanske fixa lite med kontaktfälten men det blir inte så mycket med det. Eller jo, dels tränar jag på att Tux bara skall få tillbaka säkerheten och sen tränar jag ett stoppkommando men vi tar det lite då och då. Men rent handlingsmässigt så måste jag få lite mer tag om vissa typer av starter där han inte tycks bry sig om att jag står still utan han tänker fram, fram, fram.. Överhuvudtaget tror jag att jag nog kan lägga mycket krut på det här med tempoväxlingar, både för min egen del och för att få Tux mer lyhörd. Det kanske skall bli vinterns projekt?

Martina skickade för den delen denna länk över engelska kennelklubbschampions. Med tanke på vilka enormt stora startfält de har på många tävlingar så är det verkligen inte många som blir champions. Fyra largehundar i år och i grade 7 på KC Agility som vi var på var det över 150 starter. Verkar verkligen übersvårt att bli agilitychampion. Värdelöst vetande…

En sak som jag la märke till när jag kollade lite you tube filmer på de olika engelska champions och även när jag var där och tävlade var avstånden mellan hindren. De har ofta väldigt, väldigt långt mellan hindren, de växlar ofta mellan tight bana och sedan typ 10-12 meter till ett hinder. Det är faktiskt rätt svårt med de där långa avstånden för det gäller verkligen att hindersug. Även om det inte händer på svenska banor tror jag att jag skall lägga in det i min vinterplan. Inte så mycket för att förbereda mig för att det skall komma utan för att jag tror att det är nyttigt för både mig och Tux.

Nog om detta, ha en bra helg!

Ja, det är väl vad Tux tycks lida av i lydnaden.

♦

Tack och lov så försvarade avkommorna familjehedern genom att Soya tog första pris i elit på 285, 5 poäng och Smack kom tvåa i tredje delen av Vallningskannan, det innebar en totalseger för Smack i den tävlingen (fast det är väl inte officiellt än). Bockar allra ödmjukaste…

♦

Imorse när jag vaknade så drog jag bara täcket över huvudet och snoozade en bra stund, mycket längre än vad jag hade planerat. Helt plötsligt blev det väldigt stressigt när jag skulle iväg på lydnadstävling, för iväg skulle jag fast vädret var hemskt. När jag far runt som en yr höna för att samla ihop hundar, fixa frukost både till mig själv och doggar så upplyser Robert mig att tidsomställningen. Det var nog dagens halleluja-moment, 60 minuter extra bara sådär. Jag hann ned till klubben för ett kortare träningspass innan jag styrde kosan till Lomma.

I Lomma var vädret ännu sämre i Malmö, riktigt jäkla skit väder är snälla ord om hur det var. Jag menar hur ofta är man glad för att man få gå och gömma sig under platsliggningen på lydnaden? Vi gömde oss i tält och jäklar vad bråttom vi hade dit och hur ovilligt vi gick därifrån.

Tux var ungefär lika orolig denna gång som förra gången vi tävlade. Pep, stressade och gjorde vad jag tolkar som överslaghandlingar (släpper apporter vid mina fötter). Däremot måste jag säga att jag tyckte att jag var riktigt bra idag! Jag var lugn, fokuserad och följde min plan helt och hållet. Jag höll på att missa att ställa Tux vid inkallningen men det gör inte så mycket, poängen är skitisamma när attityden inte finns där. Men borser jag från det så är det precis så här jag vill vara när jag tävlar lydnad.

Förra gången så stördes jag av massor av saker, allt från att jag kände mig olycklig över att ‘visa upp’ en hund som strular så mkt (vad skall folk tänka, typ) till att oroa mig vad som skall hända i nästa moment. Nu brydde jag mig inte alls vad folk möjligen tänker och dessutom så kände jag bara att det som händer det händer. Jag kände verkligen att jag kunde fokusera på att göra en bra resa för mig hund genom programmet.

Jag tror inte att det är tävlingssituationen som har orskat Tux rampfeber för då borde jag ha märkt det i andra situationer. Han är ju en väldigt cool kille som inte tycks bekymra sig över omgivningen så mycket. Utan istället är det väl säkert mitt agerande, att man vill för mycket, att man blir stressad över omgivningen och sådant trams som förts över på hunden.

Jag åkte innan tävlingen var klar och jag såg inte poängen så det finns inte så mycket att delge här, snyggt kryphål för att slippa eländet . Nä, tanken var först att vänta i klubbstugan då jag var både kall och blöt efter mitt program men när jag klev in där och möttes av den kvalmiga doften av blöta hundkläder och massor av människor på liten yta ändrade jag mig snabbt. Isället blev det långfika på Espresso House, både godare och fräschare, tyvärr även dyrare.

Resten av dagen har i princip ägnats åt att jobba och då är det så lagom kul att det är måndag imorgon igen. Jag jobbade även flera timmar igår. Jag vill ha mer helg!

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Kvällen började med mitt lilla kontaktfältsprojekt eller projekt är väl att ta i, vet inte om det är ett projekt än. Testar lite och det går bra, vi har väldigt väldigt skoj. Vi får se om det blir ett projekt, skriver i sådant fall mer.

Sen skulle vi träna lydnad och det gjorde vi oxå, dock blev det inte som jag tänkt mig. Det var allmänlydnadskurs samtidigt och jag blev så himla störd av denna kurs att jag var tvungen att lägga om träningen. Meningen var att jag skulle träna tävlingsmässigt men då skall man ju oxå vara tävlingsmässig själv oxå och det klarade jag inte. Därför la jag om efter ett fritt följ och dumrutan och körde delar av moment och med mer pauser.

Den där kursen var enormt stökig, hundar som gjorde utfall, skällde, slagsmål och mycket korrigeringar. Dessutom strök en unge runt och slog ned bommarna på agilityhindren, sprang på våra minihinder och hoppade höjdhopp över hopphindren.

Jag blir otroligt stressad av dessa kurser som går på vår klubb där det är så oroligt under själva kursen. Det är jobbigt när man känner av så mkt frustration hos hundarna och att jag upplever att instruktören inte riktigt har koll på läget. Det senare innebär att jag hela tiden är beredd på att någon mkt arg och frustrerad hund skall komma rusande när som helst. Jag funderade oxå på om det var mängden av korrigeringar som används som störde mig och det gör förstås. Inte för att jag generellt mot korrigeringar utan för att inget händer, de lyckas liksom inte minska de oönskade beteendena. Någonstans måste man som instruktör reflektera över resultatet av det man undervisar…

Under stortsett hela mitt lydnadspass höll denna kurs igång, under en stor del så stod de i en ring med typ 1,5 meter mellan hundarna. En Border terrier var helt hysterisk varje gång hund skulle gå förbi honom, varje gång trycktes han i backen…Instruktören gick fram till en hund som skällde i stortsett hela tiden och började gapa och skrika på hunden. Det sista jag hörde instruktören säga var när en pudel hoppade och  bet i / kampade med mattes arm att hon skulle dra åt eller rycka i kopplet så att hunden nästan kvävs – ‘det dör den inte av’. Ja, det är helt sant och jag överdriver inte .

Det är absolut ingen barnlek att ha dessa kurser, jag hade verkligen inte orkat det. Men sak slog mig idag, att det verkar alltid vara så att vissa instruktörerna har svårare kurser, sämre elever, tuffare hundar. Jag börjar verkligen känna att det kanske beror på hur kursen är upplagd…

Och om någon undrar så har jag redan delgett min åsikt kring dessa instruktörer..

Lydnaden gick okej, lite ljud här och var men vi hade kul och jag kände ingen frustration över min egen träning.

Imorse när jag var på väg in till stan och sjukgymnasten så passade jag på att läsa lite av kommentarerna från lydnadstävlingen igår, vid rödljusen då. Jag la vilket fall märke till att jag hade fått avdrag för kommandona ‘konen’ och ‘rutan’. Jag vet att det är avvikande kommando men det har liksom blivit slentrian och jag har känt att de är typ vedertagna så jag har inte sagt ifrån. Domaren som dömde är korrekt dock petig MEN till saken är att jag har hört från två andra personer att de oxå fått avdrag för avvikande kommando, nu sista tiden. Det får mig att tro att detta har diskuterats vilket fall i vissa domarkretsar.

Nåväl, det är ju okej. Vill man ha alla stöpta i samma form så vill man. Men jag var vilket fall tvungen att kolla in reglerna och det visade sig nyttigt trots allt. Personligen tycker jag att de enbart skulle säga hur många kommandon man får och sen får man använda vilka ord som helst, jag kunde ha maj till konen och gadd till rutan eller nått, kvittar liksom…eller?

Här har vi elitrutan:

Jag kan inte använda dessa kommandon, dels känner jag mig inte bekväm med höger/vänster och dels använder jag fram/framåt i agilityn och vill helt enkelt inte ha detta i lydnaden. Upptäckte dock att jag förväxlat stå vid konen med stå i rutan, har trott att det är obligatoriskt i rutan och inte vid konen fast det är tvärtom. Det förenklar ju saken, det är helt enkelt enklare för mig att säga stå när han vänder upp vid konen. Hmm, lite pinsamt.

När jag ändå var igång så tänkte jag att jag kunde ju läsa på om avvikande kommando och då kom något som förvånade mig. Vet inte riktigt hur man skall tolka detta:

Önskvärda! Står det mig då fritt att skicka hunden med ‘maj’ ‘gadd’ till kon och ruta? Och behöver jag inte anmäla avvikande kommando om det inte är handtecken? Kan en domare då dra av för ‘kon’ och ‘ruta’ om de endast är önskvärda? Märkligt!

Men sen fyndade jag något annat i reglerna oxå, har detta varit där innan?

Där kan jag bland annat läsa om vikten av uppvärmning, träning av den unga hunden och att stretching kan ge överrörliga leder. Väldigt lättviktigt formulerat och greppar över många ämnen väldigt kort, återigen mycket märkligt. Ja, på ett par ställen till och med lite tvivelaktigt i min ögon eller så har de bara formulerat sig taffligt.

Varierad kuperad terräng är förstås allra bäst, det är väl sällan montoni är bra när det gäller belastningar. Men mjukt underlag, menar de gräsmatta eller menar de till exempel sandunderlag som i en paddock. Min erfarenhet är att mjukt underlag kan vara lika jobbigt som hårt, nästan värre faktiskt. Om man tittar på hästsporten har man mer och mer gått till fasta men sviktande underlag, tidigare hade man mer mjuka underlag. Problemet var att man upptäckte att det helt enkelt var rätt jobbigt för hästarna och många skador uppkom på grund av att de blev trötta och orkade inte stabilisera sig som de skulle i det mjuka/lösa underlaget. Är det verkligen fastställt att hårda underlag sliter mer?

Jag förstår att ambitionen är god men hela texten är väldigt märklig.

Elitlydnadsreglerna – dagens läsning!