Ja, apropå system så var det inget Jaakko gillade. Han tyckte det var begränsande och att det var korkat inte kunna göra de lösningar som var bäst i den situationen för att någon regel säger så. Jag kan absolut se vart detta kommer ifrån samtidigt så tror jag att de flesta som faktiskt kan t ex greg-systemet inte känner så utan snarare att man har flera lösningar. Någonstans så kan jag känna att det är rätt självklart att det inte enbart är begränsningar med ett system för då skulle ingen tycka att det är bra, folk är liksom inte helt dumma i huvudet utan kan tänka själva. Det finns för- och nackdelar med allt. Det man kanske vinner med att vara ytterligt konsekvent förlorar man i flexibilitet. Det är ju ett ställningstagande som man får ta som handler, vad är mest värt för mig? Är det viktigast att var konsekvent i handlingen eller är det viktigt att ha massor av valmöjligheter och kunna göra lite som jag vill? Jag tror ju att många vägar bär till Rom och att det viktigaste är att man faktiskt har det skoj på resan vilken väg man än tar.

Det var meningen att jag skulle vara åhörare men på söndagen blev det en plats över så jag delade den med Martina. Det var kanon att vara åhörare, man fick massor av information men jag blev så sugen på att testa och det var ju perfekt att ta chansen när man hade en instruktör som kunde tala om hur man skulle göra. Själva uppläget var en bana på 30+ hinder som man först fick banvandra och sedan gick man igenom det gemensamt. Sedan var det en ny bana på eftermiddagen. Varje ekipage fick 20 min aktiv tid per bana. Jag kan tänka mig att många tycker att det är för lite aktiv tid men jag tyckte det var bra, man fick mycket tid på banvandringen och kunde ventilera många av sina funderingar där.

Banorna var verkligen jäkligt svåra, dels långa och dels tekniskt svåra med svårighet på svårighet. Och man blev typ så här nöjd när man satte dom eller en del:

Istället för systemtänket så är det x antal handlingsmanövrar och jag kan säga att jag kommer inte ihåg alla.  Jaakko, tysken, japanen, lap-turns och away-turns och gud vet allt. De poängterade ofta att de upplevde att vi handlade hindren medan de handlade svängarna. Så är det kanske, jag tycker nog att jag tänker och planerar svängarna men jag förstår vad de menar.

Jag är en stor anhängare av KISS*-principen av den enkla anledningen att jag dels inte har så stor kroppskontroll och jag har svårt att hålla koll på tusen olika manövrar. Så det kan jag säga att det är nog baksidan av deras handling för mig, jag vet faktiskt inte om jag skulle klara det. Det involverar dessutom en massa backande som jag inte alls gillar, jag springer nämligen fortare framlänges .

Jag tror Anja visar prov på en lap-turn* som involverar backande vilket hon är avsevärt skickligare på än jag…

När jag skulle springa med Tux så tänkte jag verkligen att jag skulle testa ALLT . Jag fick dock någon typ av härdsmälta i huvudet och efter ett tag föll jag tillbaka i min vanliga handling. Det lustiga var att Jaako tyckte det såg så bra ut att det fanns ingen anledning där och då att justera det. Snopet! Vi testade några handlingsmanövrar varav en inte fungerade alls, Tux tyckte det var helt ologiskt. Away-turn fungerade rätt okej men jag vill nog egentligen ha ännu tightare väg. Away-turn* är lite som pull and flick men ändå inte. Själva svängen skall ske innan hindret men drar och kastar inte så mycket som en ‘klassisk’ pull and flick, mjukare rörelser och sätter linjen som hunden skall på tidigare.

Mjukare rörelser var för den delen något som Jaakko sa till mig, i en framförbytes sekvens ville han ha lugnare rörelser och mer så att de var kontinuerliga och flöt in i varandra. Jag gillar inte häftiga och ryckiga rörelser och flaxande armar så det är något som jag tar till mig.

En annan sak som jag har tänkt att jag skall träna men det har liksom inte blivit av för det är så sällan den frågan ställs så jag hinner liksom glömma bort den. Det är framförbyte på ‘fel’ sida om hindret. Det känns nästan lite löljligt att skriva om det men orsaken till att man skall undvika dessa är försvagning av serpentinposition. Jag har nog egentligen aldrig funderat så mycket på dessa byten för att jag har känt att de är svåra för mig att hinna då Tux hoppar så tight över hindret och går så tight runt stödet så det har inte riktigt känts som ett bra handlingsval. Men! Det har varit situationer då jag faktiskt har velat använda dom. Nu fick jag göra det och det blev riktigt bra och inte heller kände jag att jag var i serpposition utan kom snabbt runt så jag var i mellan de två hindren enligt skissen ned.

Själva grejjen var att jag inte babysatt skickandet runt stödet utan en signal för att han skall runt om och sedan gjorde jag mitt framförbyte så när han hoppade av på 6:an så var jag redan klar. Fungerade verkligen väldigt fint och inte hade jag heller problem med att hinna.

Jag fick inte gjort några blindbyten på min bana men provade några på andra banor när jag tränade själv. Ja, det är verkligen ingen stor grej för mig. Jaakko sa vid något tillfälle att han föredrog att använda blindbytena på linjer som var givna för hunden, inte direkt som en handlingsmanöver utan mer ett sidbyte. Om det är så, så känns det som en viss skillnad mot Sverige där jag tycker mig ofta se blindbytena som handlingsmanövrar, dvs att man får hunden att svänga med blindbytena. I mina ögon är dessa sällan effektiva då svängsignalen ofta kommer mycket sent. Själva blindbytesgrejjen var väl rätt odramatiskt, vissa gillar blindbyten och kör mer av dom och andra känner sig mindre bekväm med dom och kör dom mindre eller kanske inte alls.

Däremot testade jag Jaakko-sväng och det var väl rätt intressant. Behöver fundera lite mer på saken. Signalen i själva svängen är väldigt stark och lättläst för hunden och det är positivt, det jag såg som negativt var att positionen för mig kanske inte var optimal, jag behövde helt enkelt springa längre för att nå dit.

10:an baklänges var helt enkelt inte riktigt ett alternativ när jag gjorde jaakon, själva decel-inbromsningssignalen och frontriktningen gör ju att hunden liksom verkligen fattar. Dessutom blir det lite så att man shejpar hundens linje eftersom man går ner längre. Samtidigt så känner jag att det borde inte vara ommöjligt att få det bra på det sätt som jag är van vid att göra, att det mer visar en brist i vår kunskap än brist i handling. Men det tål att funderas på, helt klart.

Just det här med frontriktning på kroppen är något som jag funderar på lite. Jag har till och från velat använda mig mer av det som pre-cue och jag känner att vi kanske i vissa lägen behöver mer pre-cues. Jaakko och Janita använder sig också av decel/accel men även många många fler pre-cues. Våra banor är så otroligt mycket om att få till svängarna perfekt och jag känner att ibland är decel/accel inte tillräckligt och jag tycker att jag då och då försätts i situationer där jag t ex behöver röra mig men ändå få till en sväng. Här ett exempel på en sådan situation där upplever att min handling blir väldigt lika men det jag förväntar mig av hunden är rätt olika. För mig finns det en gråzon men det är kanske bara bristande kunskaper.

Om man vill göra framförbyte  men inte ta mittenhindret är det typ grymt svårt att få till en bra decel men ändå vill man han en grymt tight sväng över första hindret i sekvensen. Och även hunden skall runt och ta alla hindren kommer det ske viss decel. Ja, det känns helt enkelt som att jag har en gråzon här eller i liknande situationer där det till exempel sker en viss decel men hunden fortfarande har ett val om vilka hinder den skall ta.

Hur som helst var kursen grymt trevlig, Jaakko och Janita var riktigt duktiga instruktörer. De var väldigt ödmjuka och de försökte verkligen svara på alla miljoner frågor. Dessutom var det trevligt folk som gick kursen!

* med reservation om att jag fått alla svängar om bakfoten!

*Keep it Simple, Stupid!

]]> http://mette.ozzy.se/2010/06/03/its-all-about-pre-cues/feed/ 3 http://mette.ozzy.se/2010/04/19/a3/ http://mette.ozzy.se/2010/04/19/a3/#comments Mon, 19 Apr 2010 10:34:07 +0000 Mette http://mette.ozzy.se/?p=1953 I helgen avverkades första delen av A3-träffarna (2 helger). Jag tog bilen upp till Stockholm i fredags, det var riktigt skönt att sätta sig i bilen efter en mycket hektisk vecka. Veckan blev lite extra snurrigt på grund av vulkanen, precis som för många andra. Bilen som jag skulle köra till Stockholm stod på flygplatsen och Robert hade fastnat i Skellefteå . Men allt löste sig och upp kom jag!

Det har trevligt men man vill liksom ha mer, jag vill lyssna mer, diskutera mer, träna mer ja typ mer av allt.

Första dagen sprang vi ett tävlingslopp som sedan skulle analyseras av övriga kursdeltagare. Nervöst! Vårt lopp började bra, sen hamnade jag i fel position till A-hindret vilket orskade att Tux blev riktigt, riktigt förvirrad. Tux är verkligen grymt känslig för mina handlingsmissar just nu, jag har märkt det på tävling och det märktes nu. Jag tror att han ganska ofta tycker att jag är opålitlig som handler, säger en sak och sedan tar tillbaka det . Han är inte så förlåtande som har varit och det är på gott och ont. Det ställer högre krav på mig och jag känner att jag lite svårt att fixa det, ffa är det att hitta en balans mellan att springa och bromsa som är svårt för mig.

Den feedback jag fick på mitt lopp från gruppen var verkligen spot-on de kommentarer jag hade gett mig själv. Det fanns verkligen inget som jag inte höll med om. Lite trist på sitt sätt men samtidigt tror jag faktiskt att jag är väldigt duktig på att analysera mina lopp .

Förhoppningsvis kunde jag/vi även bidra med nya eller bekräftande synvinklar på de andras lopp. Egentligen tycker jag att det är ganska lätt  att kommentera andra (stakethandlers är vi allihop, eller hur var det nu? ) men samtidigt så vill man inte klampa in i andras träning hur som helst.

Även dag två inleddes praktiskt. Denna dag skulle vi med utgångspunkt från gårdagens banspringande ha en kort träning med annan kursdeltagare. För mig blev det Christina och Titti och tanken var att vi skulle träna på självständigare kontaktfält på balansen. Träningen gick väl rätt ok, det var en del jag inte var nöjd med. Framförallt känner jag att jag borde ha vetat bättre om hur Christina ville det skulle se ut ; kontaktfältet, farten ned mm, hennes målbild. Tyvärr blev det lite strul när jag pratade med Christina, jag blev helt enkelt avbruten och kom av mig. Helt ärligt var det skitstörigt. Jag försökte två gånger uppmärksamma gruppen om att vi var redo att starta och det var några inte hörde det. Jag bestämde mig för att prata med Christina under tiden. De personer som inte hade uppmärksammat att vi ville starta avbröt mig när jag pratade med Christina och det störde faktiskt mig. Jag kände att jag hade ett ansvar gentemot Christina som hade värmt upp sin hund, var redo att köra och då ville vi köra igång. I detta fallet kanske det hade kvittat om vi hade väntat en minut men med annan hund så kan sådan faktiskt förstöra då hunden tappar koncentration och laddning. Nog om det, det finns förbättringspunkter hur som helst.

Tux och jag fick träna på vippen, ffa självständigheten. Det var Anna som hade oss. Det gick bra och det var väldigt enkelt att vara elev . Tux sa att det var en helfestlig övning där han fick springa till bollen massor av gånger .

Eftermiddagen ägnades mesta dels åt det kommande projektarbetet x2. Jag har valt att arbeta med vippen och med flacka/flata bakombyten. Mer om det lär nog dyka upp i bloggen. Det är mina och Tux färdigheter som skall utvecklas. Det är rätt bekvämt att få jobba med sig själv och sin hund. Det känns bra för jag känner att det skulle ha blivit jobbigt tidsmässigt att annars.

Till sist har vi fått en avståndshandlingsövning som vi måste klara för att kunna få gå vidare till instruktörsutbildningen. Först kände jag att det var lite jobbigt för jag har verkligen kämpat för att få Tux att inte se alla hinder på banan som potentiella nästa hinder och få honom att svänga tight men det skall nog gå.

]]> http://mette.ozzy.se/2010/04/19/a3/feed/ 2 http://mette.ozzy.se/2008/12/11/hhmm-jag-vill-ga-kurs-5-dagar-i-veckan/ http://mette.ozzy.se/2008/12/11/hhmm-jag-vill-ga-kurs-5-dagar-i-veckan/#comments Thu, 11 Dec 2008 15:52:20 +0000 Mette http://mette.ozzy.se/?p=765 Nu har sista dagen på Greg-kursen varit och jag är nöjd med kursen. Har inte tid att skriva så utförligt för jag skall ut och gå med hundarna och sedan på middag.

Jag är lite mer utvilad idag och däför på något bättre humör men jag känner fortfarande att mitt och Tux största problem är att jag inte kan hantera allt som belönar honom. Handlingsmässigt så är det utan tvekan threadle som vållar mig massiva problem, så pass mycket att jag knappt kunde springa bana idag. För jag tänkte så mkt på fotarbetet och armarna fram till threadlen att jag kom av mig och då klarade jag inte av threadlen för jag och Tux var ur fas. Grymt märkligt när man kan känna och tänka hur det skall fungera men sedan inte kunna transformera det till en rörelse. Jag har nog nästan inte sett Tux så förvirrad som när jag skulle göra threadles under denna kursen, han har snurrat och bara stannat vilket är riktigt olikt honom.

De diagonala framförbyten vill jag gärna skråa och springa lite sidles och då får jag inte med mig axlarna, när jag korrigerar mig själv så känns det bra när jag springer så det kommer nog bli lättare att korrigera.

Snälla Martina har filmat en massa så jag kanske kan lägga ut något och beskriva lite mer ingående.

Förutom mitt dåliga självförtroende så har kursen varit bra och Greg har varit på strålande humör. Det är så otroligt synd att inte fler vill/kan gå kurs. Min personliga åsikt är att Greg som instruktör och hans system är väldigt underskattat här hemma i svedala. Alltså, inte så att jag tycker att alla skall gå kurs och byta system, men jag tror att väldigt många mer än vi som redan är ‘hooked’ borde gå. Jag hade verkligen velat få in allt i ryggmärgen vilket är supersvårt om han bara kommer varannat till vart tredje år. Det är ytterligare en orsak till att jag hoppas att flera väljer att anmäla sig till nästa kurs. För er som är intresserad men bangar för kostnaden så kan jag hinta om att han kommer nästa år samma tid och förhoppningsvis till samma ställe så det är bara att börja spara och planera semestern.

Vill man göra som man alltid har gjort eller lite som man vill när man kör agility – ja, då är kanske inte Greg-kurs något för dig. Men då och då så ifrågasätts systemet i bloggar och konversationer där folk påstår att det är motsägelsefullt och att det finns luckor. Jag tror Gregs handlingssytem är så bulletproof som ett system faktiskt kan vara och att alla gånger jag har läst eller hört något så har det byggt på ren och skär okunskap (sorry om jag trampar någon på tårna nu). Därmed inte sagt att det är det bästa systemet för allt och alla men jag vågar påstå att det är det mest konsekventa och det med hästlängder.

Ja, jag får fortsätta mer någon annan dag!

Ja, kursen fortsätter. Det har inte gått så bra idag tycker jag, helt klart en väldigt jobbig dag. Det har varit väldigt mycket olika övningar under dagen så det är svårt att skriva en sammanfattning. Kontentan är nog att jag känner att Tux kräver mer av mig som hundtränare än vad jag klarar av. Jag har skrivit det innan men det är väl just så jag känner – han är mycket hund.

Rent handlingsmässigt är jag väl inte helt off men lagt mig till med en del omedvetna later. Den ena är att jag gärna vill springa sidledes i vissa typer av framförbyten och den andra är min rörelse i threadle. När det gäller threadle och flytta fötterna så fick jag inte alls ihop vad jag gjorde igår när det var threadle. Jag fattade och kände att det var fel men kunde liksom inte komma på varför, det blev liksom fötter och armar över allt eller så blev det typ inget. Men idag tror jag att jag kom att jag helt enkelt bara blivit nonchalant när jag gör själva threadlen och glömmer själva vridningen av kroppen (BCL) och då kändes det helt plötsligt lättare. Det är helt klart så att man borde filma sig mer och oftare då jag flera gånger fått kommentarer om viftande armar där jag aboslut vet att de inte skall vifta. Olater helt enkelt.

När det gäller handlingsbiten så känns kursen bra och grymt nyttig för mig. Sen fanns det en annan bit sist idag som jag kunde ha varit utan, det får en bara att känna sig som en looser vilket folk tenderar att göra ändå. Det är frågan om att han tar tid på hundarnas slalom, balanshinder och dessutom diverse test hur bra hunden är på själva hindren. Tux kunde förstås inte stanna två plus två och var grymt gasad och jag kände mig redan trött och rätt irriterad. Det var inget kul avslut helt enkelt.

Vilket fall som helst så kan jag väl säga att en sak som upptagit mina tankar väldigt mycket är det är med belöningar och kontaktfält vs Tux och jag. Det är väldigt svårt att jämföra med tex Greg då han bara kör tävlingsmässigt på några få tävlingar medan vi förväntar oss att kunna köra tävlingsmässigt på nästan alla tävlingar. Det vill säga att Gregshundar stannar på balansen och gör nose touches 90 % av gångerna. Det är väl okej, men samtidigt så tycker jag att då är det ju ingen svårighet att bibehålla ett bra kontaktfält (!). Problem ligger ju det frekventa tävlandet och bibehållandet av kontaktfälten, vilket fall för mig. Däremot började jag tänka att jag och Tux faktiskt kanske inte kan köra tävlingsmässiga kontaktfält så pass ofta som vi gör? Mina funderingar är även om jag belönar kontaktfälten superdupermycket så är Tux en såpass hetsig hund (vilket fall för mig och min kunskapsnivå) att jag kanske måste inse fakta. Vidare upplever jag att även om jag försöker begränsa Tux självbelöningar och se till att alla belöningar hos mig/tillsammans med mig (ngt vi pratade om igår) och belönar med allra bästa belöningen på kontaktfälten så är agility – springa vidare en grym belöning för honom så jag tror inte belöningen kommer få honom att ‘välja’ stå kvar på kontakfältet. Det hägrar liksom massor av fina belöningar framåt i hans värld..Nä, jag är nog för trött för att skriva något vettigt så jag går och lägger mig istället .

Bryta ihop och komma igen…

Nu tänker jag göra ett litet räkneexempel, siffrorna skall läsas med kritiska ögon då jag inte är insatt i branschen och dessutom börjar bli väldigt trött.

En utbildning som vara en helg kostar 3500 kr och vi kan säga att det är 16 deltagare.

Det ger 56 000 kr, jag antar att man måste dra av momsen så då har vi typ 42 000 kr.

Vidare, låt säga att helgen är 32 arbetstimmar för två personer. Vidare krävs det säkerligen ytterligare efter- och förarbete. Vi kan säga 2x 5 arbetsdagar vilket är lika med 80 timmar.

Då pratar vi om 112 timmars arbete för instruktörsutbildningen, det ger en inkomst om 375 kr per timme (motsvarande timlön ger en månadsinkomst på 60 000 kr för att få ett perspektiv). Jag är inte säker på hur man räknar de sociala avgifterna då det verkar bero på vilken lön man plockar ut, vidare är det svårt att estimera kostnaderna för att hålla kurs.

Jag försökte kolla lite vad andra egna företagare tar per timme, hittade timkostnader på cirka 300 kr plus moms i hundbranschen. Det var inte så många som var offentliga och jag är trött nu så orken tryter. Ett annat exempel är  ‘min’ sjukgymnast som tar 340 kr plus moms.

Ja, det här förstås totalt ovetenskapligt men det tål att räknas på. 

I söndags började jag med att kika på Liras Korning, det såg fint ut. Hon är mattes tjej och visade det till och från på korningen, fast det blev bra än då. Därefter körde jag mettmobilen ut på Revinge och lade ett spår till Tux. Det blev väl lite si och så med spårningen. Det regnade när jag la spåret och på den dryga timme jag var ute och promenerade skiftade vädret om så att solen kom fram och det torkade upp rejält. Det gjorde spåret lite svårare än vad vi kanske behöver just nu. Tux spårar inte superbra just nu eller kanske jag skulle skriva de två spår vi har gått sedan typ uppflytten … Han går in med liv och lust och flaxar både hit och dit, ringar i vinklarna sen när han blir lite tröttare spårar han lite bättre för att på slutet återigen börja kryssa men då för att han är trött. Nästa gång så skall jag köra på kort lina och hålla emot så att jag hindrar honom både i fart och kryssning med förhoppning om att han skall upptäcka att det blir så mkt lättare så. Sen har jag haft med Ozzy i spåret och jag tror att det kanske inte heller är så bra för det taggar nog upp en redan taggad Tux. Jag skulle ha tränat upplet oxå men den ödesdigra hungern satte stopp för det.

Igår blev det då ingen träning, totalt apatisk.

Idag körde jag en kombination som jag byggt ihop själv. Mija hade ställt upp en del av en bana i sin blogg och kände att jag ville prova något liknande, tyvärr fanns inte hela banan på nätet så jag fick improvisera lite.

Jag skissade upp en övning hemma men tyckte sen att gappet mellan hindren där de skulle in mellan blev för litet så jag justerade det till exakt 1 meter mellan hinderstöden.

Jag glömde att köra den rosa av någon anledning men körde de andra två åt bägge hållen. Både Tux och Ozzy tyckte det var okomplicerat. Någon gång så man en liten antydan till flicktendens hos Tux när han kom in genom gappet mellan hindren, det var de gånger jag var sen att vrida runt och han inte fick signal från mig. Dock tyckte jag det var lite lurigt att själv handla denna situation, jag kände att jag var tvungen att släppa hunden med blicken för att tittar så att jag hamnade exakt rätt vid gappet, det blev en konstig känsla. Påminde faktiskt lite om när man gör blindbyten, vilket jag inte gör så ofta och aldrig medvetet med Tux.

<a href=”http://www.bloggkoll.com/blogg/210929/metteozzyse?claim=6t348jmzmhn”>Följ min blogg med bloggkoll</a>

Åhörarplatserna är på tok för billiga men jag hatar att stå bredvid, jag vill träna med min egen hund.

Ett av många i-landsproblem man kan ha….

Stride regulators!

Kvinnan bakom Hit it board, Touch it och ovan strid regulators…

Nedan är Susans nya hund Feature !

Detta är DeCaff med favoritleksaken..

Och Encore då..

Detta är en Elvis och Aino dotter (ja, kullsyster till Ogin) som bor i Kanada.

En helt underbar Cattledog som gick i medium, helt galen med massor av driv. Tyvärr

hängde damen som hade henne inte riktigt med i svängarna.

Designer dog, blandning mellan Jack Russell och Border Collie!!!, skithäftig! Snabb som en

vessla, så cooooool. På tävlingen fanns det en BorderStaff, staffe och BC blanding som var

minst lika cool den. Jag tyckte denna såg ut som en missfärgad Kelpie .

Märkligt att USA envisas med ett så litet slalom när de har så stora hundar.

Jag har ju alrig varit helt övertygad kring nosdutt och weight shift, gillar inte när de dyker ned.

Vi tränar cirkelarbete, alias fat camp, och jag har kommit fram till att det är väldigt bra för mitt välbefinnande om inte annat. Vi kör inner- och yttercirklar och sen tränar vi även på lyhördheten när jag bromsar in. Det fungerar bra så länge vi inte har något som drar alltför mycket framåt. Då drar Tux all världens väg fram mot detta istället för att bromsa med med mig. Jag har inte heller vågat flytta cirkelarbetet ut nära hindren, måste först förstärka upp det ordentligt utan allför mycket störningar.

Nästa del i det vi tränar är att öka förståelsen för mina inbromsningar betyder att något kommer hända. Jag har inte riktigt testat detta tidigare med Tux men spontant har jag väl känt att han har noll koll inom detta gebit. Faktum är att jag har lagt en väldigt god grund som säger att sök linje och susa förbi matte i högsta fart du någonsin kan uppnå. Igår när jag testade Tux så gjorde han exakt så, han for förbi mig då jag stod helt stilla och reagerade inte förrän två hinder senare. Tux: Vaddå reinforcement zone? Den ligger väl ungefär 100 m framför min matte eller är det inte den som kommer flygande i luften?

Planen eller förhoppningarna är att han skall förstå skillnaden mellan att driva framåt och när han förväntas bromsa. Resultatet borde om jag lyckas bli att jag faktiskt får bättre drag framåt och bättre svängar, om jag lyckas då. Jag upptäckte när jag var i Danmark sist att jag hade svårt att få Tux att verkligen släppa och dra för fullt framåt. Då tänkte jag att det berodde på för mycket tekniska banor och för lite framåtsändande. Nu reviderar jag nog det hela till att han helt enkelt inte riktigt vet skillnaden vilket gör att han lätt hamnar i ett mellanting. Jag tycker just det här med att balansera fart och svängar är det allra svåraste med Tux och det känns som att bara han får lite mer förståelse för fart och inbromsning så kan det vara till stor nytta för oss.

Del tre på schemat är bakombyten. Jag känner mig så obekväm med bakombyten. Jag har tränat det tre gånger sedan jag kommit hem, en övning som var på en av kurserna i Florida. Övningen går ut på att hund och förare skall kunna differentiera mellan snävt bakombyte och två grundare. Kort kan väl säga att vi inte är några super hejjare på detta, än. Tux fatherflickar om jag kommer för långt bak och viker helt enkelt av för tidigt trots att min rörelse säger framåt och i det snävaste bakombytet så drar han på för mycket framåt. Det som har blivit bättre på de här gångerna är att jag har fått lättare att trycka på diagonalen så jag kan byta sida väldigt nära bakom honom. Regin i Danmark kallar bakombyten för basic handling…sure..*muttrar* Ja, ja övning ger färdighet eller vad dom nu säger..

Det går väl sådär med bilderna från Florida. Lightroom verkar vara ett skoj program, speciellt när man skall hantera många bilder men jag hittar inte alla funktioner jag vill ha . Skulle vilja använda Lightroom i framtiden men nu blir jag mest irriterad när jag hittar det jag vill och då vill jag bara köra Photoshop som jag kan bättre. Robert kommer på lördag så jag hoppas han kan hjälpa mig att fixa så att Photoshop funkar, igen.

Jag hade verkligen inga speciella förväntningar inför seminarierna. Jag kände att det kunde vara lite hur som helst. Vi visste inte mycket om de amerikanska hundarna, om kvaliteten på förarna och sådant där. Dessutom känner jag att jag var rätt påverkad av Gregs VMs prestationer som jag inte tyckte var så bra. Inte så att jag var negativt inställd utan jag blank, neutral i mina förväntningar…

Foton, jo jag har fotat en hel del men tyvärr har Photoshop kraschat här och Robert har åkt på skidsemester. Det innebär att för att jag skall få ut några foton på webben så måste jag lära mig Lightroom vilket inte är helt olikt Photoshop men tillräckligt olikt för att är tvungen att läsa på. Jag hoppas dock att jag skall kunna lägga ut lite till bloggen imorgon, eller nått. Så detta blir den muntliga versionen av resan.

Vi började resan med att besöka Sea World i Orlando. Det var min andra gång där, när jag var där första gången hade jag inte börjat träna hund ännu. Så denna gång var annorlunda för man ser på uppvisningarna på ett helt annat sätt. Får man chansen bör man absolut besöka någon av Sea World-parkerna. Roligast att se på var showen med sjölejon, tror jag. Det var en humoristisk show medans de andra två showerna med delfiner respektive späckhuggare var typiska amerikanska ‘sentimentaldravelshower’. Sådant där tårdrypande dravel, fast djuren var förstås roliga att titta på och som sagt imponerande träning. I parken har man även möjlighet att se alla möjliga typer av sjödjur, sjöodjur, fåglar och de har även ett par åkattraktioner. Man kan även mata delfiner samt klappa dom, om de vill, vilket vi förstås gjorde. Jag tycker att delfiner känns som blött gummi, de är alldeles släta men huden är inte hal så som många vattenlevande djur är. Jag har dykt med delfiner för ett antal år sedan och det var lite creepy.

Därefter åkte vi till Vero Beach där de två seminarierna skulle vara. Vero Beach visade sig vara en lite halvtrist väldigt typiskt amerikansk/florida ort. Ute vid havet låg stora hotell och gated communities, centrum var nästan obefintligt då alla affärer hade flyttat till ett shoppingområde med flera snabbmatskedjor mm som låg i utkanten av stan. Själv seminarierna hölls en bit utanför stan på ett område som ägdes av kommunen där det fanns en belyst basketbollarena, stora gräsmattor, inomhushall samt en grusplan som låg under tak (för skugga). På den senare hölls agilityträningen.

Första kursen på 3-dagar var för ekipage som inte hade kommit så superlångt men ändå hade grunderna färdiga. Alla deltagare var indelade i tre grupper så att alla var aktiva för var och en av instruktörerna under hela dagen. De körde halvdags pass, dvs 2 instruktörer per dag. Man fick en mapp vi kursens början med banskisser, allmän information, grunderna i Gregs handlingssystem och lite andra tips. Dessutom hade de frågestund två kvällar.

Trots att gruppen var rätt grön kände jag att jag fick med mig väldigt mycket. Det var bra övningar som jag skall försöka arbeta igenom. Det som repeterades om och om igen var:

1. Reinforcement zone

2. Blindcrossbodyline

3. Deceleration

4. Active plane – vägranslinje

Deceleration var väl det som var ‘nyast’. Eller rättare sagt så kändes det som de tryckte väldigt mycket mer på det. Väldigt okomplicerat och självklart egentligen. I grova drag kan man säga att hunden skall genom förarens fart eller icke fart lära sig att moderera sin hoppning så att den anpassas vad som komma skall. Jag har inte riktigt utnyttjat detta med Tux men det är något som vi absolut skall jobba på då Tux just har haft problem att modifiera fart och hoppteknik innan vissa svängar. Jag upplevde väl även att de pratade mer om blindcrossbodyline än sist då jag tyckte att det var väldigt mycket om vägranslinjen och hur den påverkar handlingen.

Positional cue och deceleration känns som grymt viktiga instrument för att tala om för hunden vart den skall. Jag har tyckt att positional cue ibland kännts lite vekt då man inte alltid kan hinna till denna plats men nu när jag fått lite mer grepp om deceleration så känns det väldigt mycket bättre.

Efter kursen åkte vi till Everglades för att kolla på alligatorer, vi åkte svävare hos Gator Park. Därefter blev det övernattning i Naples och en hel del shopping på mall och outlet. Vi hann även med en swamp buggy tour som inte var fullt så rolig som svävaren.

På söndagen var tillbaka i Vero Beach för att kolla på agilitytävling. Det var en liten tävling, förvånansvärt få starter. Det var en tävling som USDAA höll i. De har ju lite andra klasser än vi och jag orkar inte gå på de olika men jag kan konstatera att de två snookers klasser jag såg var inte speciellt roliga, helt enkelt blev det ingen rolig agility för hundarna. Jag skall se om jag kan lägga ut banskisser från tävlingen senare.

Roligt var dock att se Susan springa med sina två hundar. Men allra roligast var att se Greg springa med Encore! Om jag tyckte att hans prestation på VM var mycket tveksam så rockade han loss ordentligt med Encore. Jag hoppas Susan lägger ut filmen från loppet för det var riktigt snyggt med tight bakombyten, framförbyten och snygga serpentiner. Riktigt jäkligt snyggt lopp! Det var även kul att se Lynda Orton-Hills Spirit som var riktigt snabb, mycket snabbare än vad jag upplevde henne på VM.

På måndagen började nästa kurs med mer erfarna ekipage. Upplägget var detsamma från föregående kurs fast det var förstås andra övningar.

Allt var kanonbra men det som gav mig allra allra mest dessa dagar var bakombytessessionerna med Susan. Jag är så kass på bakombyten och jag hade hoppats att jag skulle få lite, lite mer koll efter denna kurs men det var som sagt mest en förhoppning. Jag fick med mig mer än vad jag hade hoppats på, mycket mer strategi i själva bakombytet än vad jag har haft. Bakombyten har för mig varit något man gör när man inte hinner framförbyten och egentligen inte så mycket mer. Det har helt enkelt saknats en hel del i utförandet. Nu kommer jag när jag går banorna verkligen planera mina bakombyten, ta diagonalerna och verkligen planera min väg lika noga som vid framförbyten och serpentiner. Det var helt otroligt vad duktiga hundarna blev på bakombyten bara Susan justerade lite på förarens väg. Och inget dragande av linje och flickande i bakombytena men ändå supertighta vägar. Jag skulle behöva hur många rear-x days som helst men det känns så mycket bättre nu ändå.

Vad mera…upplägget var som sagt väldigt bra. Jag tycker att Susan är en väldigt bra instruktör. Hon ger väldigt väldigt mycket och hon är väldigt duktig på hund. Susan är väl rätt vass i munnen och har humör men jag uppfattar henne som en väldigt snäll person, hon försöker verkligen att hjälpa alla oavsett nivå. Greg är inte jordens mest charmiga instruktör – han sitter mest och rapar; early, late, positional cue, mother-fatherflicker osv osv. Men jag är väldigt övertygad om att om man inte har gått kurs för honom så kan man inte riktigt förstå det här med hans system, hur otroligt kunnig han är och hur konsekvent det är. Laura, till skillnad från Greg har begåvats med lite fler ord i sin vokabulär och blir därmed väldigt mycket trevligare än sin make . Susan är hundtränaren med stort H och det gör henne allra mest intressant. Om man har specifika problem som man kanske inte tror är relaterade till själva handlingen så får man väldigt bra hjälp av Susan medan Greg nästan alltid svarar att det är relaterat till grundträningen, circlework. I många fall har säkerligen rätt men jag är fullt övertygad om att det inte alltid är så att mer circlework löser allt.

Vi fick se Susan jobba DeCaff, Encore och ‘lilla’ Feature och det var förstås en upplevlse . Hon är utan tvekan en grym hundtränare. Vi fick även se att Encore har springande kontaktfält på både balans- och A-hinder, numera. Även ett par och Susans elever tränar in springande balanshinder…Feature var en långbent dam som var väldigt het men säkerligen kommer bli väldigt mycket vassare än Encore. Enligt Susan har hon mer stamina och kan därför jobba mer samt att hon enkelt ser snabbare ut, är hetare och Susan är förstås en duktigare tränare än med Encore. Vi fick även träffa Buzz och han kunde inte ens vara tyst när han skulle hälsa på folk så man förstår att det är ingen överdrift det som står i Shaping Success. Sist och minst fick vi även träffa lilla lilla Twister.

Jag fick med mig så mycket mer än vad jag hade vågat hoppas på. Jag känner mig mer övertygad om att Gregs handlingssystem är det system som passar mig bäst. Jag tror att jag genom att försöka lära mig det så bra det går ger min hund den bästa chansen att bli så bra han kan. Jag kom på under kursen att det var just det mål jag sa till Greg när jag gick min första kurs för honom. Han frågade då alla kursdeltagarna vad de hade för mål med sina hundar och jag insåg att jag hade inte tänkt på det och blev väldigt stressad. Först försökte jag lyssna på vad de andra sa och det var typ vinna VM och dylikt och jag kände direkt att det kan jag inte säga för det är inte jag. Så spontant sa jag att jag vill utbilda min hund så att kan bli så bra som möjligt och göra sitt bästa. Det var helt klart en av mina ljusare stunder, haha!

Jag skulle kunna skriva tusen spaltkilometer till om kurserna och allt vi har sett och ändå glömt en massa. Mer lär väl dyka upp efterhand som jag bloggar men nu måste jag gå kvällspromenad med hundarna så det får räcka så här så länge.