Ja, hur summerar man denna resa på ett vettigt sätt? Vilket fall kan man kort säga att det har varit väldigt inspirerande, lärorikt och kul! Helt klart värt mödan att vara ifrån hundarna, resan och allt annat. 
Jag hade verkligen inga speciella förväntningar inför seminarierna. Jag kände att det kunde vara lite hur som helst. Vi visste inte mycket om de amerikanska hundarna, om kvaliteten på förarna och sådant där. Dessutom känner jag att jag var rätt påverkad av Gregs VMs prestationer som jag inte tyckte var så bra. Inte så att jag var negativt inställd utan jag blank, neutral i mina förväntningar…
Foton, jo jag har fotat en hel del men tyvärr har Photoshop kraschat här och Robert har åkt på skidsemester. Det innebär att för att jag skall få ut några foton på webben så måste jag lära mig Lightroom vilket inte är helt olikt Photoshop men tillräckligt olikt för att är tvungen att läsa på. Jag hoppas dock att jag skall kunna lägga ut lite till bloggen imorgon, eller nått. Så detta blir den muntliga versionen av resan.
Vi började resan med att besöka Sea World i Orlando. Det var min andra gång där, när jag var där första gången hade jag inte börjat träna hund ännu. Så denna gång var annorlunda för man ser på uppvisningarna på ett helt annat sätt. Får man chansen bör man absolut besöka någon av Sea World-parkerna. Roligast att se på var showen med sjölejon, tror jag. Det var en humoristisk show medans de andra två showerna med delfiner respektive späckhuggare var typiska amerikanska ’sentimentaldravelshower’. Sådant där tårdrypande dravel, fast djuren var förstås roliga att titta på och som sagt imponerande träning. I parken har man även möjlighet att se alla möjliga typer av sjödjur, sjöodjur, fåglar och de har även ett par åkattraktioner. Man kan även mata delfiner samt klappa dom, om de vill, vilket vi förstås gjorde. Jag tycker att delfiner känns som blött gummi, de är alldeles släta men huden är inte hal så som många vattenlevande djur är. Jag har dykt med delfiner för ett antal år sedan och det var lite creepy. 
Därefter åkte vi till Vero Beach där de två seminarierna skulle vara. Vero Beach visade sig vara en lite halvtrist väldigt typiskt amerikansk/florida ort. Ute vid havet låg stora hotell och gated communities, centrum var nästan obefintligt då alla affärer hade flyttat till ett shoppingområde med flera snabbmatskedjor mm som låg i utkanten av stan. Själv seminarierna hölls en bit utanför stan på ett område som ägdes av kommunen där det fanns en belyst basketbollarena, stora gräsmattor, inomhushall samt en grusplan som låg under tak (för skugga). På den senare hölls agilityträningen.
Första kursen på 3-dagar var för ekipage som inte hade kommit så superlångt men ändå hade grunderna färdiga. Alla deltagare var indelade i tre grupper så att alla var aktiva för var och en av instruktörerna under hela dagen. De körde halvdags pass, dvs 2 instruktörer per dag. Man fick en mapp vi kursens början med banskisser, allmän information, grunderna i Gregs handlingssystem och lite andra tips. Dessutom hade de frågestund två kvällar.
Trots att gruppen var rätt grön kände jag att jag fick med mig väldigt mycket. Det var bra övningar som jag skall försöka arbeta igenom. Det som repeterades om och om igen var:
1. Reinforcement zone
2. Blindcrossbodyline
3. Deceleration
4. Active plane – vägranslinje
Deceleration var väl det som var ‘nyast’. Eller rättare sagt så kändes det som de tryckte väldigt mycket mer på det. Väldigt okomplicerat och självklart egentligen. I grova drag kan man säga att hunden skall genom förarens fart eller icke fart lära sig att moderera sin hoppning så att den anpassas vad som komma skall. Jag har inte riktigt utnyttjat detta med Tux men det är något som vi absolut skall jobba på då Tux just har haft problem att modifiera fart och hoppteknik innan vissa svängar. Jag upplevde väl även att de pratade mer om blindcrossbodyline än sist då jag tyckte att det var väldigt mycket om vägranslinjen och hur den påverkar handlingen.
Positional cue och deceleration känns som grymt viktiga instrument för att tala om för hunden vart den skall. Jag har tyckt att positional cue ibland kännts lite vekt då man inte alltid kan hinna till denna plats men nu när jag fått lite mer grepp om deceleration så känns det väldigt mycket bättre.
Efter kursen åkte vi till Everglades för att kolla på alligatorer, vi åkte svävare hos Gator Park. Därefter blev det övernattning i Naples och en hel del shopping på mall och outlet. Vi hann även med en swamp buggy tour som inte var fullt så rolig som svävaren.
På söndagen var tillbaka i Vero Beach för att kolla på agilitytävling. Det var en liten tävling, förvånansvärt få starter. Det var en tävling som USDAA höll i. De har ju lite andra klasser än vi och jag orkar inte gå på de olika men jag kan konstatera att de två snookers klasser jag såg var inte speciellt roliga, helt enkelt blev det ingen rolig agility för hundarna. Jag skall se om jag kan lägga ut banskisser från tävlingen senare.
Roligt var dock att se Susan springa med sina två hundar. Men allra roligast var att se Greg springa med Encore! Om jag tyckte att hans prestation på VM var mycket tveksam så rockade han loss ordentligt med Encore. Jag hoppas Susan lägger ut filmen från loppet för det var riktigt snyggt med tight bakombyten, framförbyten och snygga serpentiner. Riktigt jäkligt snyggt lopp!
Det var även kul att se Lynda Orton-Hills Spirit som var riktigt snabb, mycket snabbare än vad jag upplevde henne på VM.
På måndagen började nästa kurs med mer erfarna ekipage. Upplägget var detsamma från föregående kurs fast det var förstås andra övningar.
Allt var kanonbra men det som gav mig allra allra mest dessa dagar var bakombytessessionerna med Susan. Jag är så kass på bakombyten och jag hade hoppats att jag skulle få lite, lite mer koll efter denna kurs men det var som sagt mest en förhoppning. Jag fick med mig mer än vad jag hade hoppats på, mycket mer strategi i själva bakombytet än vad jag har haft. Bakombyten har för mig varit något man gör när man inte hinner framförbyten och egentligen inte så mycket mer. Det har helt enkelt saknats en hel del i utförandet. Nu kommer jag när jag går banorna verkligen planera mina bakombyten, ta diagonalerna och verkligen planera min väg lika noga som vid framförbyten och serpentiner. Det var helt otroligt vad duktiga hundarna blev på bakombyten bara Susan justerade lite på förarens väg. Och inget dragande av linje och flickande i bakombytena
men ändå supertighta vägar. Jag skulle behöva hur många rear-x days som helst men det känns så mycket bättre nu ändå.
Vad mera…upplägget var som sagt väldigt bra. Jag tycker att Susan är en väldigt bra instruktör. Hon ger väldigt väldigt mycket och hon är väldigt duktig på hund. Susan är väl rätt vass i munnen och har humör men jag uppfattar henne som en väldigt snäll person, hon försöker verkligen att hjälpa alla oavsett nivå. Greg är inte jordens mest charmiga instruktör – han sitter mest och rapar; early, late, positional cue, mother-fatherflicker osv osv. Men jag är väldigt övertygad om att om man inte har gått kurs för honom så kan man inte riktigt förstå det här med hans system, hur otroligt kunnig han är och hur konsekvent det är. Laura, till skillnad från Greg har begåvats med lite fler ord i sin vokabulär och blir därmed väldigt mycket trevligare än sin make
. Susan är hundtränaren med stort H och det gör henne allra mest intressant. Om man har specifika problem som man kanske inte tror är relaterade till själva handlingen så får man väldigt bra hjälp av Susan medan Greg nästan alltid svarar att det är relaterat till grundträningen, circlework. I många fall har säkerligen rätt men jag är fullt övertygad om att det inte alltid är så att mer circlework löser allt.
Vi fick se Susan jobba DeCaff, Encore och ‘lilla’ Feature och det var förstås en upplevlse
. Hon är utan tvekan en grym hundtränare. Vi fick även se att Encore har springande kontaktfält på både balans- och A-hinder, numera. Även ett par och Susans elever tränar in springande balanshinder…Feature var en långbent dam som var väldigt het men säkerligen kommer bli väldigt mycket vassare än Encore. Enligt Susan har hon mer stamina och kan därför jobba mer samt att hon enkelt ser snabbare ut, är hetare och Susan är förstås en duktigare tränare än med Encore. Vi fick även träffa Buzz och han kunde inte ens vara tyst när han skulle hälsa på folk så man förstår att det är ingen överdrift det som står i Shaping Success. Sist och minst fick vi även träffa lilla lilla Twister.
Jag fick med mig så mycket mer än vad jag hade vågat hoppas på. Jag känner mig mer övertygad om att Gregs handlingssystem är det system som passar mig bäst. Jag tror att jag genom att försöka lära mig det så bra det går ger min hund den bästa chansen att bli så bra han kan. Jag kom på under kursen att det var just det mål jag sa till Greg när jag gick min första kurs för honom. Han frågade då alla kursdeltagarna vad de hade för mål med sina hundar och jag insåg att jag hade inte tänkt på det och blev väldigt stressad. Först försökte jag lyssna på vad de andra sa och det var typ vinna VM och dylikt och jag kände direkt att det kan jag inte säga för det är inte jag. Så spontant sa jag att jag vill utbilda min hund så att kan bli så bra som möjligt och göra sitt bästa. Det var helt klart en av mina ljusare stunder, haha!
Jag skulle kunna skriva tusen spaltkilometer till om kurserna och allt vi har sett och ändå glömt en massa. Mer lär väl dyka upp efterhand som jag bloggar men nu måste jag gå kvällspromenad med hundarna så det får räcka så här så länge.