Helgen spenderades på seminarie och rundvandring i Nordens Ark. Det var väldigt skoj att se och även att lyssna på. Jag har aldrig varit på Nordens Ark tidigare och önskar att jag hade haft mer tid att gå runt. Dels stängde parken och dels blev det väldigt mörkt. Men vi fick se när de tränade några av djuren vilket var väldigt skoj. All träning som de gör har en praktisk betydelse så det är inga cirkuskonster.

På söndagen var det seminariedags. Nu är det så att det finns en person som redan har skrivit väldigt väl om flera delar av seminariet med Ken Ramirez, det hittar du här och här så jag kommer inte skriva så utförligt om det. Jag tycker att Ken var väldigt bra. Jag gillar när folk gör skillnad på; det här tror jag på men jag kan även se att detta fungerar men jag väljer att inte använda det för att….Han var väldigt tydlig med detta. Jag var lite orolig innan att jag faktiskt inte skulle hänga med, att det skulle vara så tekniskt så att jag inte fattade. Men det var inga problem, antingen så är man rätt insatt eller så var seminariet väldigt väldigt basic. Jag tror faktiskt jag skall se om jag orkar plöja Kens bibel någon gång, det är väl ett gott betyg.

Här är lite bilder från parken.

Tiger träning, först handtecken för att den skall lägga sig och sedan belöningsdags.

Sen blev man trött

Targetträning..

Uttrarna var himla roliga, gillade dom skarpt!

Europeisk vildkatt, tränade av Eva Bertilsson.

Vitryggad hackspett, väldigt rödlistade

Gråben i skogen

Pallas katt, känner att vi har något gemensamt eller kanske

Puduhjort, så söta!

men inte med mig säger Pepstern.

Jag tycker inte jag har hitta alla ‘knappar’ på Pep, svårt att sätta ord på det men det klickar helt enkelt inte helt ut. Jobbar på det men igår gick det verkligen åt fel håll.

Han är så himla allvarlig när vi skall träna, allvarlig och noga. Han utför oftast saker fint och är väldigt, väldigt lyhörd men detta sker på bekostnad av fart och tryck, tycker jag. Så jag tänkte att jag skulle försöka lätta upp träningen och försöka få honom att ta för sig mer. Jag hade ingen riktig plan mer än typ peppa honom lite och växla mer mellan jobb och lek. När jag försökte peppa honom med i mina öron glada tillrop så tyckte Pep att jag var en riktigt mysko typ. Han ville inte kampa och han till med backade ifrån mig…snopet. Skulle verkligen vilja ha honom lite mer frimodig i träningen men det kanske kommer? Min upplevelse är att han faktiskt är rätt lyhörd, han kommer t ex direkt när jag kallar på honom om han jagar utan att vi direkt har tränat detta och jag behöver inte höja rösten. Han får alltid godis när han kommer men det står inte speciellt högt i kurs och ger jag honom frikommando så drar han efter djuren igen, så det är inte heller ointresse. Bara lyhörd känns det som och det ÄR bekvämt i många sammanhang men just i träningen skulle jag gärna se att han tog för sig mer.

Ikväll skall vi vilket fall premiärsimma för i år, var till djursjukhuset och köpte simkort till grabbarna. Fick en tid nu ikväll, skall bli spännande att se vad Pep tycker, Tux är rutinerad så han vet hur det skall gå till.

Han har blivit alldeles softish, känner inte alls igen det här. Lite som att ha blivit snuvad på konfekten, Greg var liksom inte den Greg som vi har lärt känna igenom åren.

Jag hade bestämt att jag inte skulle gå kursen i år. Största orsaken var att jag kände att jag behövde skapa lite distans till systemet och mer typ ‘hitta mitt eget sätt att handla’. Någonstans under sensommaren så började jag ångra mig gällande att gå kursen. Dels var jag lite nyfiken på hur långt ifrån systemet jag hade hamnat och dels så kände jag verkligen att det är en hel del saker som jag verkligen gillar och vill behålla.

Jag måste säga att det kändes grymt snopet när han sa att många tävlingsbanor är byggda så att det är svårt eller omöjligt att vara konsekvent som handler och att det viktigaste är att veta när man gör avsteg, typ. Alltså hade jag inte alls fått någon distans till systemet som jag trodde för det var exakt det jag hade kommit fram till under våren. Under kursens gång så fick jag nog inte kritik för något som jag inte själv kände eller redan visste om var en svaghet hos mig, till exempel så har jag värdelöst fotarbete i threadles. Jag upplevde att jag ofta känner när jag inte utför ett byte så himla bra, det enda som jag då inte märker är när jag har två händer i serpentiner.

När det gäller det här med att vara inkonsekvent så upplever jag att den största fällan för mig och Tux är om jag hela tiden väljer bort saker/handlingsmanövrar som jag inte är så duktig på. Till exempel så tycker jag att otighta bakombyten är svåra, Tux spurtar ifrån mig och jag klarar inte stötta honom vilket då oftast leder till en father-flick och lägre tempo. En del av dessa hade kanske kunnat bytas ut mot blindbyten istället för bakombyte – men då kommer jag aldrig behärska dom där bakombytena och kanske även försöka trycka in blindbyten där det inte passar/dåligt tajmade.

Det som jag upplever som väldigt bra med greg-systemet för mig är att det är enkelt. KISS helt enkelt. Om jag skall jämföra med andra system så kräver inte greg-systemet så himla mycket av mig fysiskt, alltså det fungerar bra även om jag inte kan vara nära min hund för att jag inte hinner. Det kräver mindre kroppskontroll än en del andra system som jag har försökt att sätta mig in i. Men viktigast av allt, jag känner att jag faktiskt kan träna min hund riktigt bra på varje manöver. Om jag skulle ha ett system som t ex innehåller dryga 30 handlingsmanövrar så kommer jag inte klara att träna dom så att de blir bra (att hunden har full förståelse). För mig känns det som att jag riskerar att kunna göra en hel massa men allt blir sisådär .

Tänkte jag skulle försöka få mina två projektplaner till A3:an på pränt till helgen så jag har lite tid att justera saker innan de definitivt skall in. Vippen är det jag funderat på mest. Jag har jobbat mycket med vippen tidigare och den är bättre än vad den har varit men som sagt en bit från drömmålet. Jag känner att jag behöver göra något annorlunda mot tidigare försök att förbättra den, för som sagt vi har inte riktigt uppnått önskat resultat och han faller gärna tillbaka när jag slutar träna.

Att bara belöna framåt fungerar inte helt och hållet, ibland kan det faktiskt nästan få motsatt effekt – han blir smygig. Jag tror att jag måste lägga till något som gör det viktigt och roligt att komma över/upp till kanten av vippen. Jag tänker att Tux tycker att få vippen att smälla ned, stå och vänta är en lång och ganska tråkig transportsträcka till det han gillar mest eller åtminstone mer – springa. Det finns inte mycket som triggar honom att springa hela vägen ut eller hänga över kanten, då han ändå bara måste stå där och vänta.

Jag funderar på att lägga in nosduttar i vår vippträning. Tänker att det blir mer belönande för honom att stå i 2+2, inte bara en väntan på att få höra släppkommandot men också att det kanske gör honom mer medveten om vart han skall, mer triggad att komma nära kanten. Igår när jag tränade nosdutt var han helt galen, han hängde verkligen över soffkanten för att få dutta så där var ju i princip det beteende jag vill ha på vippen. Idag hade vi lite mer frustration, vet inte varför. Tänkte inte lägga ned en hel vetenskap på att få fina duttar utan ffa försöka bygga högt värde. Vi har en hyffsad duttgrundkunskap men behöver generalisering och troligen ännu mer värde i duttandet.

Jag kan inte påstå att time outer är ett instrument i min träning men ibland så använder jag dom, jag har dock kommit på att de kanske har blivit lite väl vanliga.  Vanligare än jag faktiskt känner är okej, tror jag. När jag använder en time out så är det nästan alltid så att det är ett substitut för vad jag upplever som bra hundträning .  Jag tror att det är ett par komponenter som får mig att ta till time out;

→ Dålig träning från början, alternativt att jag har varit dålig på att hålla kriterie. Det vill säga att hunden på grund av dessa anledningar har tillåtits att göra fel gång på gång och på något sätt måste jag bryta.

→ Frustration då jag inte vet hur jag skall träna, hur jag skall förmedla det jag vill till hunden.

Jag har funderat på detta med time outer till och från tidigare i bloggen. I fredags när vi tränade fick jag rätt dåligt samvete för jag kände att det var rätt okonstruktivt. Jag gjorde time out på time out. Det var väldigt korta time outer där jag i princip bara platsade hunden (Tux) en stund.

Det som hände för en vecka sedan är en frustrationspunkt för mig och jag har ingen riktig plan för det. Tux har en förmåga att gå in så otroligt tight på hinder där han skall skråa (hoppa diagonalt) att det i princip är omöjligt att komma upp tillräckligt fort för att inte riva. Alternativt hoppar han så diagonalt att han stöter till hinderstöden. Jag är emot att anpassa min handling så att jag får ut honom längre från stödet eller att han hoppar mindre diagonalt. Det är verkligen emot alla mina principer att anpassa handlingen utan jag måste helt enkelt lära honom att det är hans ansvar att ta ut svängen så pass att han klarar av att hoppa samt att det är inte okej att stöta till stöden.

Problemet är att jag vet inte hur jag skall få honom att fatta. Det är säkert många som inte tycker det är ett problem att platsa hunden i detta läget när de river och jag har nog själv både sagt och skrivit att jag tycker att det är okej, att det är hundens ansvar med hoppningen. Men det kändes inte bra, det kändes okonstruktivt även om vi på typ 10:nde försöket nådde dit vi ville.

Det är väl också så att det är rätt att ifrågasätta hur effektiv en time out är om hunden direkt gör samma fel? För det var verkligen det som hände i fredags, time out – ny chans – samma fel – time out osv osv…

Det får helt enkelt bli skärpning på den här punkten! Mindre time outer → konstruktivare hundträning…