Ja, då har han snart varit här i en vecka. Han är en kul filur med en massa fart och bus.

Det här med att köpa en valp osedd är egentligen inte alls jag. Inte heller vet jag sådär supermycket om hans föräldrar. Det är en chansning och det känns faktiskt helt okej. Det har varit så mycket turer med valpar och jag har försökt att göra allt ‘by the book’ men det har som sagt inte blivit så bra. Nu gick jag bara på magkänsla och lite tankar som jag hade om föräldrarna och det resulterade i Pep.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när han kom. Det jag visste var att han förmodligen inte fått så mycket miljöträning så mina förväntningar var att han skulle vara lite försiktig. Det är han inte….När vi hämtade valparna på Landvetter så kissade hans kullbror direkt och hälsade på sina nya ägare. Pep han sprang och sprang, inte rädd sprang utan mer ojoj nu måste jag röra på mig – jag suttit i en bur hela dagen. Och så är det, han har en himla energi för det mesta.

Han älskar att ha saker i munnen, han bär på det mesta och det är måttligt roligt att gå promenad med honom då allt åker in i munnen. Han är väldigt social med alla, skönt. Han är väldigt självständig och är en riktig ‘party for one’-kille, men det passar väl mig. Även Tux gillar leka på egenhand.

Till det negativa är att han skäller vid hundmöten, här har jag fått något att jobba på. Han har även visat en hel del resursförsvar. Första gången märkte jag det när han hittade en strumpa, han blev helt galen när vi skulle ta den . Sedan skulle jag ta av honom selen när han stod och åt och helt plötsligt hade den lilla ljuva valpen förvandlats till ett monster .   Jag hade dessförinnan märkt att han var helt HYSTERISK när jag skulle ge hundarna mat samtidigt, det var som om det var en kamp på liv eller död.

Det var lätt jobbigt när jag upptäckte det där resursförsvaret men det visade sig att när det gäller maten var det väldigt lätt fixat. När jag tog tag i det som jag borde ha gjort från dag ett, dvs ha lite mer struktur gällande att ge mat där han fick lära sig att sitta och vänta på ett varsågod så försvann försvarande direkt. Han var så söt när han kom på att man skulle sitta och vänta, då sprang han till sin plats och satt som ett litet ljus medan jag gick bort till Tux och gav honom hans mat. Innan försökte Pep som en liten projektil sno Tuxs mat och det var lite halvt kalabalik. När han satt där och väntade så himla fint så slog det mig att han har nog fått konkurrera om maten med andra valpar, därav kampen på liv och död. För det var verkligen som att han hade kommit på något och en stor stressfaktor i hans liv var borta. Pep var dessutom ingen tjock valp när han kom, det var däremot brorsan .

Vi har hunnit med massor denna vecka, mycket miljöträning. När det gäller annan träning så har jag allra mest jobbat på leken. Kampande, komma tillbaka med leksaker och sådant. Dessutom var det ett litet projekt att få honom att ta godis från handen.

Tux har väl accepterat honom, han försöker ignorera honom och tycker väl att han inte är till så stor nytta, än. Första dagarna tyckte Tux att det var jobbigt och Pep fick inte komma nära honom. Nu är han rätt tolerant och Pep har en respekt för honom. Tux och Pep kampade om en pinne, det tyckte Tux var skoj. Vad Pep tyckte är jag lite osäker på, när Tux tog i fick Pep en lufttur.

Jag och Tux skulle egentligen ha åkt på EO men i tisdags bestämde jag mig för att inte åka. Trist men förmodligen helt rätt. Redan när vi var påväg hem från Landvetter kände jag att jag blev hutlöst trött. Det var som att veckors stress bara kom ifatt mig. Dels har du ju varit det här med att köpa valp och oron för att det skall vara en knäppgök och dels den stora stressen med Ozzy. Med Ozzy var det inte enbart stress utan sorg, ångest och en massa känslor inblandade. Så nu fick jag några lediga dagar hemma istället.

Han landade med sin brorsa igår på Landvetter, beställdes för några veckor sedan. Är efter Kevin Evans Mirk och en tik som heter Meg. Han kommer heta Pep efter Joseph Guardiola, tränaren i FC Barcelona. Det lilla intryck jag har fått än så länge är det kommer bli något att bita i, väldigt mycket valp. Är på allt, allt skall in i munnen och de långa benen går och går. Han tycker redan nu att han måste gå längst fram. Han verkar väldigt orädd.

Tux tycker att det är jobbigt och det är inte utan att jag förstår honom. Han är väldigt på den lilla valpen och i morse tog han ett tigersprång rakt upp i huvudet på Tux. Inte så populärt. Just nu hoppas jag att han skall komma till ro i sin komposthage men han protesterar…

Jag hade verkligen hoppats, trott på några år till med Ozzy men tyvärr satte hans skotträdsla stopp för det. Ozzy har alltid varit lite skottberörd och efter kastreringen blev lite mer. Det var inte så farligt, han klarade några skott och blev det väldigt många på varandra så ville han gå in eller gå till bilen. För något år sedan så började han sticka hem på promenaderna om han hörde skott. Han sprang på en cykelväg och hem till carporten vid vårt hus och där satt han och väntade. Inte så bra men det kunde ha varit värre, han sprang inte över någon väg och han höll sig undan. Jag förökte förstås få honom att inte springa hem och det gick också ett tag men även det var temporärt.

I våras så påstod en gubbe att Ozzy hade flugit på hans hund när han var på väg hem. Jag blev så himla paff eftersom Ozz brukade hålla sig undan om han kunde att jag bara ursäktade oss. I efterhand tror jag att problemet var att han hade släppt fram sin hund mot Ozzy som då blev trängd, för som sagt han var rädd och ville bara hem – inte mucka med andra hundar. Hans hund dräller alltid och det är liksom hunden som går med husse och inte vice versa. Men hursom haver så är ju Ozz mitt ansvar så nu fick han typ inte vara lös alls här hemma. Helt ärligt så kändes inte bra, jag vet att det finns hundar som alltid går kopplade och är nöjda med det men det kändes inte riktigt bra för mig..

Fram till i början av sommaren har Ozzy alltid varit lugn och oberörd av skotten hemma och i trädgården. För ett tag sedan märkte jag att han började gå in från trädgården när han hörde skott. Och därifrån har det bara blivit värre. Det slutade med att han bara låg på toaletten bakom badkaret och såg olycklig ut. Han hade inte en fristad någonstans.

Just nu är det skott precis hela jävla tiden här. Vi bor i utkanten av Malmö och det är åkrar runt omkring, bönderna använder skott som fågelskrämmor. Dessutom har den närmaste bonden ärtor i år som förstås är superattraktiva för fåglar så därifrån är det skott som är riktigt höga. Utöver det så har vi en skjutbana en bit bort där skjuter en gång i veckan. Skjutandet från åkrarna kommer väl att avta men om någon månad börjar jaktsäsongen och sedan är det nyår…..Helt enkelt, här kan man räkna med skott när som helst och de hörs ofta.

Omplacering/hitta ett nytt hem har jag varit öppen för i flera år men Ozz var ingen lätt hund. Han gillade inte främmande hundar, inte främmande människor, han behövde medicin varje dag och så även kraftigt skotträdd. Som sagt jag har hållt ögonen öppna och flera i min omgivning visste om det och skulle säkert ha sagt något om lämpligt ställe dök upp. Men det är lite som att hitta en nål i höstack.

Det var otroligt jobbigt och ledsamt att se honom så stressad, han drog sig undan från oss, han inte ville vara i sin älskade trädgård, vägrade gå ut på promenader, klarade inte att uträtta sina behov för han ville bara in och han hade bara en olycklig blick upp i himlen. I min värld skall ingen hund få behöva leva på det viset och jag såg faktiskt ingen annan utväg.

Innan vi åkte hem till mina föräldrar så åkte vi iväg till Vomb och han var så glad, han badade och sprang ikapp med Tux  – precis så som jag önskade att det skulle få vara varje dag. Men shit vad hårt det är, jag saknar honom verkligen. Ozzy var helt otroligt mysig, han älskade att ligga nära, nära, han var helt enkelt jordens bästa värmedyna. Dessutom så kommer jag vara honom evigt tacksam för han tvingade mig att bli en bättre hundtränare på ett sätt som jag tror att ingen annan hund någonsin kommer att göra.  Lilleman O….. ♥

Idag fyller Ozzy 10 år! Det har han firat med att tävla agility (seniorklass), spelat fotboll i trädgården och ätit pizza. Han verkar nöjd med sin dag, sover som en stock nu

Jag har sedan en tid tillbaka annonserat min avgång från klubbens agilitysektor där jag har suttit som sammankallande alldeles för länge. Vi hade ett möte om detta i måndags och kontentan är verkligen att det är rätt beslut. Jag fick verkligen en riktigt olustig känsla . Det delades  ut ett antal kängor åt flera personer gällande klubbkänsla och vad man gör och inte gör, typ som att inte hälsa. Det är helt uppenbart att min syn på klubbkänsla är något helt annat än det som sades på mötet och därav är riktigt riktigt skönt att från den första september så är det slut.

En sak som vållade en del var upprörda över var det lilla ordet hej. Om man har sagt hej eller inte hej…har man inte sagt hej så är det typ fördjävligt. Man är en dålig klubbkamrat. Jag försökte säga att jag tycker inte man skall dra så stora växlar på en sådan liten sak. Det kan finnas tusen anledningar till att man inte säger hej och det behöver verkligen inte betyda något. Jag brukar alltid säga till de jag håller kurs för att de skall inte bry sig om jag inte hälsar när jag t ex tränar hund för det gör jag inte. Det har inte alls med att göra att jag är sur utan med att jag fokuserar på mig och min hund, han skall inte flamsa runt hos andra och hälsa och då gör inte jag heller det. Ja, exemplen  kan göras många och jag tycker att det är så jäkla onödigt att folk surar över en sådan här sak. Men det var andra som tyckte det var superviktigt, vi är olika helt enkelt.

Ibland kan jag till och med fundera på vem jag faktiskt håller på med agility för, är det för jag och min hund skall ha skoj och utvecklas eller är för att andra skall känna sig sedda, få sina sociala kontakter och för de skall känna sig bra? Vi har mycket åsikter om hur folk skall bete sig, vad man skall säga, hur folk skall träna, vem de skall träna för (för guds skull träna inte för Greg för då folk rätt att säga vilken jävla smörja som helst), med vilka man skall umgås med och mycket sådant som inte är agility för mig. Kan man inte bara få vara sig själv en stund utan att behöva dricka en Norrland….? Eller det är självklart man får men det är rätt jobbigt med alla åsikter hit och dit som jag tydligen bryr mig om fast jag inte behöver….

Men det är bra antar jag att jag känner mig nöjd med att kliva av.

Ett annat avslut hade jag igår det var positivare. Det var sista gången för min kurs och de är så duktiga, alla. Riktigt roligt. Jag har haft lite vånda om jag skall påbörja en ny kurs med nybörjare eller om jag skall fortsätta med de jag har. Igår bestämde jag mig för att jag skall fortsätta och ha dom en termin till. Det skall bli skoj att få ha en kurs där faktiskt alla är igång och springer banor och många tävlar. Jag har inte haft några direkta tävlingskurser på klubben och det är riktigt skoj att få ha mer handling och inte bara hinderinlärning.

Detta kanske en del inte vill läsa men här står det om hjärtfelet DCM som även förekommer hos Kelpie. För övrigt är DCM sällan förvärvat utan ärftligt. Så här kan man läsa från en studie på New Foundlandshundar: ”Fördelningen av fall inom familjer visar att sjukdomen har en stark ärftlig komponent och tyder dessutom på att DCM har en autosomal dominant arvsgång.”

Ett enkelt sätt att komma åt DCM är att vara försiktig med användandet av unga hanar. Tyvärr verkar aveln idag mer och mer gå mot att använda väldigt unga hanar och dessutom till flera kullar.

Jeanette och jag har tagit ett gemensamt beslut som känns rätt men är supertråkigt. Det blir inga tuxlingar mellan Talli och Tux. Tillbaka till ruta ett när det gäller jakten på valp för min del. Det känns som om någon försöker säga att jag inte skall ha valp… Nej, jag har ingen plan B när det gäller valp och det blir ingen valp nu närmsta tiden då jag hoppas kunna åka en del utomlands och tävla med Tux under sommaren. Jag får slita på det jag har så länge .

Man undrar vad som pågick hundens huvud, tveksam till att den sprang för att hämta hjälp men bra blev det vilket fall.

Hund som hjälper brandkåren

För någon vecka sedan fick jag för mig att jag skulle börja ge mina hundar glukosamin under en period, helt utan anledning egentligen. Tänkte att det bara kunde vara bra att ge. När jag kom till butiken blev jag lite frustrerad för de hade absolut ingen koll på de olika preparaten. Jag hade för mig att det finns en typ av glukosamin som är ‘sämre’ och en som är bättre men kunde just där och då inte komma på vilken. Dessutom är alla glukosaminpreparat dyra och vissa riktigt jäkla snordyra. Just det där att vissa är snordyra och andra i förhållande till de första är riktigt billiga gjorde mig ännu mer osäker. Man vill ju liksom köpa prima vara . Tillslut köpte jag ett preparat i mellanviktsprisklassen och kände mig lurad när jag körde hem . Det enda jag kunde tänka var hur korkad och lättlurad man är som pjoskig hundägare…

När jag kom hem så googlade jag och det var väl lite motstridiga uppgifter men jag hittade en artikel av en veterinär i Clean Run. I artikeln kunde man läsa att båda typerna av glukosamin fungerar bra på hund men glukosamin (HCL) är att föredra. Det är helt enkelt så att man får mer glukosamin för pengarna om man använder glukosamin (HCL).

Vi kom till England ganska sent torsdagkväll, på fredag åkte till vi Crufts för att kolla. Ingen av hade ju varit där innan så det fanns verkligen en hel del att kika på. Det är så svårt att beskriva hur stort något är. Men Crufts är stort, det är 5 stora hallar som är fulla av försäljare, utställningsringar och lite annat smått och gott. Utöver det är det stora arenan där det får plats dryga 9000 tror jag. Detta är en del av hall 1, utöver detta så fanns det alltså utställningsringar, restauranger mm i denna hallen, sen fem till sådana hallar.

På fredagen hann jag kika på lite agility. Den enda som jag la märke till var egentligen Lucy Osborne med BCn Ben Bombastic Mr Fantastic som sen även skulle tävla i den internationella tävlingen. Det var mest att hunden såg mycket genomtränad ut, att hennes handling var rätt annorlunda då hon körde mycket på verbala kommandon.

Precis som förra året så blev jag helt fascinerad av flyball, kan liksom inte fatta varför denna gren inte finns i någon nämvärd utsträckning i Sverige. Den borde passa många, den har fart och fläkt som agility men det är lättare att träna och den kräver ingen direkt fysik av föraren. Utöver detta så är den social genom att man tävlar och tränar  i lag.

Det var inte så mycket folk på fredagen så då kunde man ha med hundarna runt när man shoppade. På lördagen var riktigt fullt och bara plågsamt för hunden att bli medsläpad. Det som var konstigt var att trots att det var så mycket folk så var det inga köer in. Eller det var kanske inte så konstigt för det visade sig att de kollade inte hundens papper och det var inte heller någon veterinärkontroll.

De sålde B & J precis där vi hade hundarna….Tur att det inte brukar vara så på svenska tävlingar, tror inte att det hade varit hälsosamt för hon med dålig karaktär .

På lördagen var det förutom den internationella agilityn även en internationell freestyletävling. Nu är jag inte helt insatt i freestylen men jösses vad imponerade jag var. Det var så många duktiga i denna tävling, ettan till trean var i mina ögon väldigt imponerande. De flesta tävlande finns på tuben för den som är intresserad, här är vilket fall ettan från Tjeckien:

När det gäller den internationella agilityn så har jag bara hittat filmer från det första kvalet.