Igår var jag på föreläsning som Kenth Svartberg höll i. Den var underhållande, kanske inte så mycket nytt för mig då jag har gått kurser hos både Niina och Kenth innan. Denna föreläsning handlade framförallt om lydnadsträning fast det kom in en hel del agilityfunderingar . Roligast var absolut när Kenth berättade om sin springande kontaktfältsträning. Det är förstås omöjligt att återge såhär men först redogjorde han för alla ‘kända’ metoder och för- och nackdelar med dom (jag kanske inte höll med om allt men men). Då var det spännande, vilken metod hade han valt? Ingen, för han hade utvecklat en egen metod → 3 on 1 off . Tyvärr hade inte resultatet blivit som det var tänkt så då hade han provat ngra andra metoder med ungefär samma resultat som den första. Då fick det bli gamla hederliga 2+2. Och nu när de fått ordning på det så hade de faktiskt återgått till att träna 3 on 1 off med vissa modifikationer. Det var hur som helst himla målande och man kände igen sig.

*forstsättning följer*

Läste lite i Maria Hagströms bok Från valp till stjärna och hon betonade vikten av att låta valpen vinna i kampen. Alltså om jag minns rätt så skrev hon något att hunden skall vinna så pass mycket att den fortfarande känner att det är värt att kampa. Är det verkligen så? Är det viktigt för hundarna/valpar att vinna kampen? Min upplevelse är att många hundar tycker att kampen är det viktiga och att de förlorar intresse när de vinner, att vinnande faktiskt kan var lite avtaggande för en del hundar, eller? Funderar på om hunden tappar intresset när den vinner, är det då en brist i föremålsintresset så man egentligen borde jobba på det? Jag upplever ofta att det står att hunden skall vinna kampen, att det är viktigt för valpar/unghundar att vinna för att bevara intresset. Det känns lite som det är en vedertagen sanning och att jag har lite kunskapsbrister här.

Det är rätt svårt att skriva om Pep, känns som det blir långt och så hinner det liksom bli inaktuellt innan man ens har hunnit trycka på publicera.

Han är vilket fall en väldigt rar kille och nu känns det som bit efter bit börjar falla på plats. Det gjorde det inte i början. När han kom så var han väldigt social (det är fortfarande) men rätt rejält ointresserad av mig. Det var verkligen skitjobbigt för jag trodde det skulle lösa sig efter någon vecka eller så, bara på lite bra belöningar och umgänget. När han till slut försvann ut i en åker hemma hos mina föräldrar och inte kom tillbaka så lackade jag ur och hårdtränade att jag ‘försvann’ så fort han var ouppmärksam. Det tog ett bra tag men så helt plötsligt innan han skulle iväg till Nettan (Ina mfl) på kollo så började lossna och då gick det verkligen undan. Från att ha varit på typ en annan planet så blev han mer och mer uppmärksam på promenaderna. Det kändes faktiskt till en början nästan pinsamt för han var så otroligt ointresserad av mig och det blev nästan att man blev ‘fjäskande’ för att få kontakt men som sagt det vände och sedan dess har det faktiskt gått framåt när det gäller kontakt .

Pep hade med sig lite ovanor från Wales. En var att vandra runt istället för att gå och lägga sig. Även om han är superduper trött så går han oroligt runt, plockar lite med leksakerna. Jag har försökt att vänta ut honom men det är odrägligt. Beteendet påminner mig om understimulerade djurparksdjur eller hästar som inte får komma ut i hage. Dessutom så kändes det som det är lite självbelönande så även om han var välstimulerad så gör han det ändå eller så är det bara av vana. Begränsat utrymme har hjälpt men mest ‘tvångsläggande’, dvs så fort han går upp så går jag och lägger tillbaka honom fungerar bäst. Han är mycket bättre men jag måste nog kanske vara lite mer noga med det här.

Jag fick mig en tankeställare idag. Vi är ute cirka 60 min till 75 min på morgonen där vi hittar på lite olika saker. Det är en ganska lång stund men det är skönt att veta att hundarna har fått röra på sig innan jag skall jobba. Ofta leker han här hemma en del under dagen. Givetvis är vi ute på lunch lite sådant. Hursom idag åkte vi och tränade lite på lunchen och han mattades ganska fort. När vi kom hem sov (bra!) verkligen hela eftermiddagen, riktigt djupt. Jag måste vara lite mer noga med sovandet för annars orkar han inte riktigt när vi tränar och det blir onödig frustration.

Den andra ovanan han hade med sig var stenar. Han har både ätit rikliga mängder och går gärna och bär på stenar. Trodde det skulle avta med tiden men nu har jag bestämt för att det är nolltolerans. Det skadar både tänder och kan leda till tråkiga veterinärbesök.

Han är generellt väldigt cool vilket jag gillar. Han vallar inte saker eller hundar än så länge, peppar peppar. Han är grymt nellad på bilarna när vi går över de två gångbroarna som vi måste passera på morgonen men är verkligen superduktig på att lyssna. Jag tycker att han ser himla fin ut när han rör sig, vägvinnande galopp och väldigt mjuk. Han gillar att springa .

På förekommen anledning har Pep fått ett nytt namn; Sumpråttan. Där det är vatten, lera och annat spännande där är också Sumpråttan.

Det har varit en hel del som har kommenterat mitt rasbyte, en del i positiva ordalag och andra i mer negativa .

Jag har inte köpt Border Collie för att jag tror att det är en bättre agilityhund.

När det gäller rasvalet så vet de flesta som känner mig att jag har velat fram och tillbaka under en lååång tid och jag har ömsom hoppats på BC-valp och ömsom kelpievalp. Jag har också jämfört raserna och funderat fram och tillbaka. Någonstans i våras så kände jag bara att när det gäller agility så tycker jag helt enkelt inte att den ena rasen är bättre än den andra, det mest avgörande är nog vem som håller i snöret .

Valp avgörande kom när kullen på Talli och Tux inte blev av, då bestämde jag för att jag dels inte skulle ställa mig i någon kö utan köpa en valp som jag visste att jag fick. Dessutom var jag rätt säker på att jag skulle byta ras. Orsaken till att jag ville prova Border Collie är att jag känner att jag vill prova något nytt, vallningen. Visst går det bra att valla med Kelpie men när jag stod inför valet att köpa en hund som avlats för vallning eller att köpa en hund som avlats för bruks men som kan sidekicka lite i vallning så blev rätt självklart för mig. Jag har hållt på och tränat djur länge och jag vet hur det är att starta i underläge, vilket jag anser att man gör med en Kelpie i vallningen.

Givetvis hoppas jag på att Pepstern (som hans smeknamn är just nu) blir en duktig och allsidig hund. Blir han en bättre agilityhund än mina tidigare hundar så är det inte för att han är Border collie utan för allt jag har lärt mig av Tux och bästa lill-loppan.

Jag skulle inte tveka att köpa Kelpie igen, fast om någon skulle fråga mig idag vilken min nästa ras skulle bli så kan jag säga att jag saknar en Jack Russell-terrier, märkligt.

Ja, då har han snart varit här i en vecka. Han är en kul filur med en massa fart och bus.

Det här med att köpa en valp osedd är egentligen inte alls jag. Inte heller vet jag sådär supermycket om hans föräldrar. Det är en chansning och det känns faktiskt helt okej. Det har varit så mycket turer med valpar och jag har försökt att göra allt ‘by the book’ men det har som sagt inte blivit så bra. Nu gick jag bara på magkänsla och lite tankar som jag hade om föräldrarna och det resulterade i Pep.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när han kom. Det jag visste var att han förmodligen inte fått så mycket miljöträning så mina förväntningar var att han skulle vara lite försiktig. Det är han inte….När vi hämtade valparna på Landvetter så kissade hans kullbror direkt och hälsade på sina nya ägare. Pep han sprang och sprang, inte rädd sprang utan mer ojoj nu måste jag röra på mig – jag suttit i en bur hela dagen. Och så är det, han har en himla energi för det mesta.

Han älskar att ha saker i munnen, han bär på det mesta och det är måttligt roligt att gå promenad med honom då allt åker in i munnen. Han är väldigt social med alla, skönt. Han är väldigt självständig och är en riktig ‘party for one’-kille, men det passar väl mig. Även Tux gillar leka på egenhand.

Till det negativa är att han skäller vid hundmöten, här har jag fått något att jobba på. Han har även visat en hel del resursförsvar. Första gången märkte jag det när han hittade en strumpa, han blev helt galen när vi skulle ta den . Sedan skulle jag ta av honom selen när han stod och åt och helt plötsligt hade den lilla ljuva valpen förvandlats till ett monster .   Jag hade dessförinnan märkt att han var helt HYSTERISK när jag skulle ge hundarna mat samtidigt, det var som om det var en kamp på liv eller död.

Det var lätt jobbigt när jag upptäckte det där resursförsvaret men det visade sig att när det gäller maten var det väldigt lätt fixat. När jag tog tag i det som jag borde ha gjort från dag ett, dvs ha lite mer struktur gällande att ge mat där han fick lära sig att sitta och vänta på ett varsågod så försvann försvarande direkt. Han var så söt när han kom på att man skulle sitta och vänta, då sprang han till sin plats och satt som ett litet ljus medan jag gick bort till Tux och gav honom hans mat. Innan försökte Pep som en liten projektil sno Tuxs mat och det var lite halvt kalabalik. När han satt där och väntade så himla fint så slog det mig att han har nog fått konkurrera om maten med andra valpar, därav kampen på liv och död. För det var verkligen som att han hade kommit på något och en stor stressfaktor i hans liv var borta. Pep var dessutom ingen tjock valp när han kom, det var däremot brorsan .

Vi har hunnit med massor denna vecka, mycket miljöträning. När det gäller annan träning så har jag allra mest jobbat på leken. Kampande, komma tillbaka med leksaker och sådant. Dessutom var det ett litet projekt att få honom att ta godis från handen.

Tux har väl accepterat honom, han försöker ignorera honom och tycker väl att han inte är till så stor nytta, än. Första dagarna tyckte Tux att det var jobbigt och Pep fick inte komma nära honom. Nu är han rätt tolerant och Pep har en respekt för honom. Tux och Pep kampade om en pinne, det tyckte Tux var skoj. Vad Pep tyckte är jag lite osäker på, när Tux tog i fick Pep en lufttur.

Jag och Tux skulle egentligen ha åkt på EO men i tisdags bestämde jag mig för att inte åka. Trist men förmodligen helt rätt. Redan när vi var påväg hem från Landvetter kände jag att jag blev hutlöst trött. Det var som att veckors stress bara kom ifatt mig. Dels har du ju varit det här med att köpa valp och oron för att det skall vara en knäppgök och dels den stora stressen med Ozzy. Med Ozzy var det inte enbart stress utan sorg, ångest och en massa känslor inblandade. Så nu fick jag några lediga dagar hemma istället.

Han landade med sin brorsa igår på Landvetter, beställdes för några veckor sedan. Är efter Kevin Evans Mirk och en tik som heter Meg. Han kommer heta Pep efter Joseph Guardiola, tränaren i FC Barcelona. Det lilla intryck jag har fått än så länge är det kommer bli något att bita i, väldigt mycket valp. Är på allt, allt skall in i munnen och de långa benen går och går. Han tycker redan nu att han måste gå längst fram. Han verkar väldigt orädd.

Tux tycker att det är jobbigt och det är inte utan att jag förstår honom. Han är väldigt på den lilla valpen och i morse tog han ett tigersprång rakt upp i huvudet på Tux. Inte så populärt. Just nu hoppas jag att han skall komma till ro i sin komposthage men han protesterar…

Jag hade verkligen hoppats, trott på några år till med Ozzy men tyvärr satte hans skotträdsla stopp för det. Ozzy har alltid varit lite skottberörd och efter kastreringen blev lite mer. Det var inte så farligt, han klarade några skott och blev det väldigt många på varandra så ville han gå in eller gå till bilen. För något år sedan så började han sticka hem på promenaderna om han hörde skott. Han sprang på en cykelväg och hem till carporten vid vårt hus och där satt han och väntade. Inte så bra men det kunde ha varit värre, han sprang inte över någon väg och han höll sig undan. Jag förökte förstås få honom att inte springa hem och det gick också ett tag men även det var temporärt.

I våras så påstod en gubbe att Ozzy hade flugit på hans hund när han var på väg hem. Jag blev så himla paff eftersom Ozz brukade hålla sig undan om han kunde att jag bara ursäktade oss. I efterhand tror jag att problemet var att han hade släppt fram sin hund mot Ozzy som då blev trängd, för som sagt han var rädd och ville bara hem – inte mucka med andra hundar. Hans hund dräller alltid och det är liksom hunden som går med husse och inte vice versa. Men hursom haver så är ju Ozz mitt ansvar så nu fick han typ inte vara lös alls här hemma. Helt ärligt så kändes inte bra, jag vet att det finns hundar som alltid går kopplade och är nöjda med det men det kändes inte riktigt bra för mig..

Fram till i början av sommaren har Ozzy alltid varit lugn och oberörd av skotten hemma och i trädgården. För ett tag sedan märkte jag att han började gå in från trädgården när han hörde skott. Och därifrån har det bara blivit värre. Det slutade med att han bara låg på toaletten bakom badkaret och såg olycklig ut. Han hade inte en fristad någonstans.

Just nu är det skott precis hela jävla tiden här. Vi bor i utkanten av Malmö och det är åkrar runt omkring, bönderna använder skott som fågelskrämmor. Dessutom har den närmaste bonden ärtor i år som förstås är superattraktiva för fåglar så därifrån är det skott som är riktigt höga. Utöver det så har vi en skjutbana en bit bort där skjuter en gång i veckan. Skjutandet från åkrarna kommer väl att avta men om någon månad börjar jaktsäsongen och sedan är det nyår…..Helt enkelt, här kan man räkna med skott när som helst och de hörs ofta.

Omplacering/hitta ett nytt hem har jag varit öppen för i flera år men Ozz var ingen lätt hund. Han gillade inte främmande hundar, inte främmande människor, han behövde medicin varje dag och så även kraftigt skotträdd. Som sagt jag har hållt ögonen öppna och flera i min omgivning visste om det och skulle säkert ha sagt något om lämpligt ställe dök upp. Men det är lite som att hitta en nål i höstack.

Det var otroligt jobbigt och ledsamt att se honom så stressad, han drog sig undan från oss, han inte ville vara i sin älskade trädgård, vägrade gå ut på promenader, klarade inte att uträtta sina behov för han ville bara in och han hade bara en olycklig blick upp i himlen. I min värld skall ingen hund få behöva leva på det viset och jag såg faktiskt ingen annan utväg.

Innan vi åkte hem till mina föräldrar så åkte vi iväg till Vomb och han var så glad, han badade och sprang ikapp med Tux  – precis så som jag önskade att det skulle få vara varje dag. Men shit vad hårt det är, jag saknar honom verkligen. Ozzy var helt otroligt mysig, han älskade att ligga nära, nära, han var helt enkelt jordens bästa värmedyna. Dessutom så kommer jag vara honom evigt tacksam för han tvingade mig att bli en bättre hundtränare på ett sätt som jag tror att ingen annan hund någonsin kommer att göra.  Lilleman O….. ♥

Idag fyller Ozzy 10 år! Det har han firat med att tävla agility (seniorklass), spelat fotboll i trädgården och ätit pizza. Han verkar nöjd med sin dag, sover som en stock nu

Jag har sedan en tid tillbaka annonserat min avgång från klubbens agilitysektor där jag har suttit som sammankallande alldeles för länge. Vi hade ett möte om detta i måndags och kontentan är verkligen att det är rätt beslut. Jag fick verkligen en riktigt olustig känsla . Det delades  ut ett antal kängor åt flera personer gällande klubbkänsla och vad man gör och inte gör, typ som att inte hälsa. Det är helt uppenbart att min syn på klubbkänsla är något helt annat än det som sades på mötet och därav är riktigt riktigt skönt att från den första september så är det slut.

En sak som vållade en del var upprörda över var det lilla ordet hej. Om man har sagt hej eller inte hej…har man inte sagt hej så är det typ fördjävligt. Man är en dålig klubbkamrat. Jag försökte säga att jag tycker inte man skall dra så stora växlar på en sådan liten sak. Det kan finnas tusen anledningar till att man inte säger hej och det behöver verkligen inte betyda något. Jag brukar alltid säga till de jag håller kurs för att de skall inte bry sig om jag inte hälsar när jag t ex tränar hund för det gör jag inte. Det har inte alls med att göra att jag är sur utan med att jag fokuserar på mig och min hund, han skall inte flamsa runt hos andra och hälsa och då gör inte jag heller det. Ja, exemplen  kan göras många och jag tycker att det är så jäkla onödigt att folk surar över en sådan här sak. Men det var andra som tyckte det var superviktigt, vi är olika helt enkelt.

Ibland kan jag till och med fundera på vem jag faktiskt håller på med agility för, är det för jag och min hund skall ha skoj och utvecklas eller är för att andra skall känna sig sedda, få sina sociala kontakter och för de skall känna sig bra? Vi har mycket åsikter om hur folk skall bete sig, vad man skall säga, hur folk skall träna, vem de skall träna för (för guds skull träna inte för Greg för då folk rätt att säga vilken jävla smörja som helst), med vilka man skall umgås med och mycket sådant som inte är agility för mig. Kan man inte bara få vara sig själv en stund utan att behöva dricka en Norrland….? Eller det är självklart man får men det är rätt jobbigt med alla åsikter hit och dit som jag tydligen bryr mig om fast jag inte behöver….

Men det är bra antar jag att jag känner mig nöjd med att kliva av.

Ett annat avslut hade jag igår det var positivare. Det var sista gången för min kurs och de är så duktiga, alla. Riktigt roligt. Jag har haft lite vånda om jag skall påbörja en ny kurs med nybörjare eller om jag skall fortsätta med de jag har. Igår bestämde jag mig för att jag skall fortsätta och ha dom en termin till. Det skall bli skoj att få ha en kurs där faktiskt alla är igång och springer banor och många tävlar. Jag har inte haft några direkta tävlingskurser på klubben och det är riktigt skoj att få ha mer handling och inte bara hinderinlärning.