Tuxen blev uppflyttad till högre klass spår idag.

Vi tävlade i Östra-Göinge och måste nog säga att det var en väl arrangerad tävling men inte den mest trevliga.  Tävlingsledaren  hade ett huvudsyfte med dagen och det var att få tävlingen överstökad så fort som möjligt. Det är trevligt när folk driver på men det kan gå till överdrift, när man gapar och gormar stup i kvarten på folk så är det inte så trevligt.

Det hela var en blöt tillställning. Det regnade som attan när jag körde dit och regnade typ fram till 9-tiden. Tävlingsledaren deklarerade att han hade sagt till spårläggarna att gå rakt igenom vattensamlingar och inte ta hänsyn till underlaget. Mitt spår var väl ok, vi gick igenom en del vatten men inte värre än att man kände att hunden hade spåret i näsan på andra sidan. Men det var visst en som hade haft så mkt vatten att det hade simmat änder där och enda orsaken till att hon visste att hon var på spåret var att hon hade hittat en spårpinne på en tuva . Hon var måttligt glad då hon hade en golden och de där med änderna var för mkt för hennes golden…

Vi hade full pott på spår och upptag.

Jag avstod budföringen (har ej tränat den). För övrigt var det nästan inga hundar som klarade budföringen. Flera hundar sprang inte och de som sprang sprang ut på parkeringen.

Fullt på platsen.

Lydnaden gick väl ok, lite missförstånd och så. Har inte betygen (som vanligt) men kommer vilket fall ihåg det som inte gick så bra (duh).

Tux ställde sig under läggande under gång. Och det kändes lite så här . Jag var bland de sista och gick in på plan efter siste man dels för att göra läggandet men oxå för Tux negativa stress kring lydnaden så jag tänkte att det kunde vara bra att gå in igen. Och han ställde sig igen när jag skulle göra läggande under gång, så jag sa till honom men du skall ju ligga och då såg jag att han hade ‘mig lurar du inte’-blicken, jag vet nog vad jag skall göra. Så jag fick ett infall och testade stå, sitt och ligg under gång då gjorde han det klockrent. Jag har nog dessvärre tränat mest elitmomenten för att sedan göra ett vanligt läggange under gång och Tux är lite lurig eller så är det jag som är väldigt förutsägbar i min träning. Han kan mycket väl ha för sig att stå kommer före ligg och då gör han det med stor beslutsamhet.

Sen fick jag lägga om på krypet, men sen var krypet mkt bra.

Han tvekade lite i gripandet vid apporteringen. Det var en extremt söndertuggad apport, sån som man inte kan ta i utan att få stickor i händerna. Fattar faktiskt inte varför man väljer sådan apport som tävlingsledare. Visst skall hunden kunna apportera allt men känns liksom bara onödigt, som om man vill att hundarna skall misslyckas. Tror inte var en enda hund som gjorde bra apporter.

Sen fick jag ta till ett DK på hoppet för Tux for iväg som om han skulle apportera något. Dessutom var jag lite orolig att han skulle vända och hoppa tillbaka utan att sätta sig. Han pep lite innan.

Och ja, han blev spänd under själva lydnadsbiten. Och vad han tittade efter konerna, snopet för honom! Men det känns vilket fall bättre nu när jag vet att han kommer spänna sig, att han inte kommer prestera ‘det vi kan’, jag klarar det bättre själv mentalt. Jag tror att det enda som kommer hjälpa är att tävla på och försöka få honom att förstå att han är duktig. Försöka stärka hans självtroende..

499,5 poäng och som sagt uppflytt. Jag är jätteglad för uppflytten. Nu skall jag börja träna uppletande så kanske vi kan starta högre om några år eller nått. Jag har inte tränat det så mycket, bara någon enstaka gång. Som tur är beställde jag Nosarbete i förra veckan så jag kan läsa på lite.. Kan inget om uppletande (inte om spår heller ) men vi har vilket fall ett snyggt tjänstetecken…så vi kan ju glänsa lite vid ringside…

Sen väntar jag på en ny kompis!

Försökte klura ut hur långt spåret Tux fick idag egentligen var, hur långt är ett steg? Jag tappar räkningen på antalet steg hela tiden oxå, helt plötsligt har jag varit på 380 i typ en kvart, som en gammal stenkaka som hakat upp sig. Spåret gick över en stor vall och det gick nog bra. Golfarna på golfbanan bredvid undrade nog vad vi pysslade med. En hund som galopperar med matte hängande efter och helt plötsligt börjar hon skrika och kasta saker omkring sig, det är kanske inte helt normalt i den småborgliga golfvärlden skulle jag tro. De skulle bara veta hur effektiv Tux är på golfbollar , hinkvis har vi plockat hem från golfbanan. Jobbigaste med spår är helt klart den där tiden då spåret skall marineras och möra till sig, det är inte alltid helt lätt att hitta på något annat skoj ute på slätten i Skåne.

Jag har kommit på två lägre spår samma helg, det följer alla lagar om statistik (kluster). Har ingen aning om vi kommer klara det men med skall vi vara ändå. Jag skall jaga ut Robert och se om han kan lägga ett spår till mig..Jag tror att jag behöver träna lite på att gå med Tux när det inte finns färgglada band i träna så jag verkligen måste lite på honom. Vill nog gärna ha ett finger med i spelet annars..

Efter spåret borde jag ha följt upp med lydnad men inspirationen fanns inte där. Vi körde ett ordentligt pass lydnad i fredags eftermiddag så det tog väl musten ur mig. Istället blev det lite fartig agility.

Habegär och extremt kort minne

En sak som är märklig är hur en sak kan gå från ett litet litet frö till att jag-måste-verkligen-ha-denna-här prylen-annars-avlider-jag-omedelbart. Under veckan har jag tänkt att en ny kamera blir najs men det är inte så bråttom, den jag har är trevlig bla bla. Och känner jag helt plötsligt att jag måste ha en ny kamera, jag kan nästan inte vänta en enda dag till .

I måndags till onsdags var jag i London med jobbet. På vägen dit blev allt försenat på grund av storm i London. Förseningen upptäcktes inte förrän vi bordat planet, därför fick vi sitta och vänta först på planet och sen endast vid gaten. Hur jäkla dödstrist som helst. Alla hysteriska affärsresenärer rev upp sina bärbara och knapprade frenetiskt.

När jag sedan skulle resa hem på onsdagen så blev de himla stressigt på grund av köer och kasst system på Heathrow. Jag kände verkligen att jag var så in helvetes jäkla less på allt vad flygplatser heter och att jag aldrig mer skulle ut och flyga igen. Fattar bara inte hur dom där människorna som åker hit och dit bara pallar.

På torsdagskvällen ringer min chef och frågar mig om jag kan tänka mig att åka till Mexico om en vecka och stanna där i tre veckor. Det märkliga var att jag faktiskt övervägde det…tackade dock nej. Det hade gått mindre än 24 h sen jag dyrt och heligt svor att jag aldrig mer skulle flyga.

Mycket fikande denna helg, inte så bra men himla gott .

Fredag – då var de tre M:n (Mette, Martina och Emelie) ute och gick milen i Bokskogen. Det är alltid nyttigt, gillar den slingan. Sedan fick Martina se mästerdokumentären Plötsligt i Vinslöv…. Otroligt rolig, bekräftar alla mina hemska fördomar om skånska landsortshålor.

Lördag – upp och tränade lydnad hela förmiddagen. Jag hade med mig Ipoden och lyssnade på musik samtidigt. Det var rätt najs, kunde koncentrera mig bra och blev inte störd av andra kurser. Tyckte nog att Tux märkte av min ökade koncentration och gick bättre. Mycket var himla bra, vi körde igenom alla moment i eliten utom vittringen och platsliggningen. Mindre bra är fortfarande inkallningen men den är som den alltid har varit…Sämre än normalt var fjärren så den måste jag ta tag i pronto. Han tänkte väldigt mycket framåt och tassade både lite här och lite där. Jag har helt klart varit slarvig med kriterierna och så har jag nog belönat mycket framåt. *suck* Helt plötsligt blev jag sugen att gå lydnadskurs och få lite hjälp men jag vet inte för vem.

Sen bar det av på dop och kakkalas..yummie!

Sedan startade del ett av projekt perfekta kampleksaken till Tux. Det innebar att jag åkte till Hornbach och köpte rep och sedan till IKEA och köpte fleece. Tux drar grymt mycket, lägger all tyngd och kraft i kampen och det gör helt enkelt ont att hålla i leksakerna. Dessutom går de lätt sönder, handtagen brukar aldrig hålla. Sedan vill jag att kampleksaken skall ha en viss längd för det är jobbigt att vara böjd när han drar så in i norden. När jag hittade en hemsida med knutar på så tänkte jag skulle se om jag inte kunde tillverka kampleksaker till mig och Tux själv…men än så länge har jag bara kommit till del ett då, införskaffandet av material.

Söndag – mitt på dagen åkte jag och hundarna ut till Vomb och så la jag ett cirka 1000 meter långt spår i skogen till Tux. 7 apporter, flera vinklar och korsande över väg x2. Hundarna fick en promenad i skogen på en och halv timme innan vi gick spåret. Tux löste spåret finemang. I skogen känns han säker, jag hade önskat att han kunde gå lite långsammare. Det är jobbigt att hålla emot, han är stark och drar nästan omkull mig om jag inte hänger med. Nu skall jag försöka få till några spår på åker/äng framöver och sedan lägger jag nog ned spåret över vintern. Jag är fjärde reserv i Åhus den 10 november. De har rätt många spår så kanske, kanske men samtidigt har jag grymt svårt att tagga igång då det ändå har 4 hundar som skall falla bort för att jag skulle komma. Det enda som får mig att åtminstone försöka lite är det vore ju så snopet om de ringer kvällen innan och så kan jag inte tävla för att jag inte har tränat. Funderar faktiskt på att lägga ned spåret helt för det är så trist att alltid vara själv, att inte komma med. Hade jag haft någonstans att valla så hade jag nog roat mig med det ett tag istället, nu har jag inte det så vi får se helt enkelt.

Därefter blev det en kortare tur till klubben men lite, lite agilityträning. Jag jobbade Tux på hans ‘dig-kommando’ och det börjar bli riktigt bra. Sedan jag började använda den där speed bumpen så har han fått riktig kläm på det hela. Nu har jag själva bumpen bara ibland och så byter jag ut mot vanlig bom där kriteriet är att han skall trampa innanför. Han är riktigt duktig! Han är mycket snabbare i tassarna än vad jag har trott dessutom. Jag gillar hundar (och hästar) som har mycket klipp i frambenen och har väl inte tyckt att Tux har det men det kanske mer beror på att han sällan hoppar så att jag ser det. Nu när jag ber honom mer aktivt om att trampa om och hoppa av nära så ser jag att han är riktigt snabb i framtassarna. Jag trodde inte heller innan att vi skulle komma så långt som vi har kommit med denna övningen. Det är helt klart så att när Tux fick lite mer hjälp att reglera steglängden så började poletten trilla ned.

Ozzy fick träna kontaktfältshindren med mycket belöning på kontakfälten. Det är en bra övning säger Ozzy.

Innan hemfärd blev det Espresso House fika på Ilva iförd gummistövlar och byxor med tassavtryck. Man känner sig inte alls dum bland alla piffiga människor.

Nu skall ingen tro att det var slut på fikandet här, för Robert och jag lyckades även fika lite kladdkaka på kvällen. Vart skall detta sluta? Det får nog bli många varv på milen i denna vecka.

Och så var de där sex underliga sakerna med Slusken, det mest underliga är väl kanske att han kallas för Slusk, annars är han inte så underlig. Men här är väl lite personlig fakta kring Tux:

1. Tux är väldens solstråle på morgonen. Att ligga och dra sig finns inte i hans värld, helst borde alla gå upp klockan 5, 365 dagar om året. Han blir helt utom sig när man väl går upp och det kan vara lite lätt jobbigt, helt omöjligt att smyga upp kan jag säga.

2. Tux har tagit det här med att vara lik räv mer än bokstavligt då han jagar sork precis som en räv. Stora skutt när han dyker på sorkarna. Det har hänt mer än gång att han drar ned mig i ett dike när vi promenerar och han hör sork och skall jaga. Tror att han hade klarat sig rätt bra i det vilda.

3. Tux älskar barn. Det finns inget så ljuvligt som barn, att bara höra barnröster gör att han blir alldeles kollrig i kroppen.

4. Tux kallas även för slickepott för han tar alla chanser att slickas, han kan slicka på vem som helst som har lite bar hud och han kan hålla på hur länge som helst om ingen stoppar honom.

5. Tux drömmer intensivt. Han morrar, skäller, driver, hummar, piper och benen går. Detta göra han flera gånger om dagen, oftast varje dag.

6. Tux tycker om att slå sig själv i huvudet med kampleksakerna, det går oxå bra att släpa på dom och samtidigt titta på dom när man springer. Det har hänt mer än en gång att han sprungit in i saker för att han varit så absorberad av att titta på leksaken som han själv släpar på. Han leker mycket gärna själv och kan hålla på läääänge med det.

Mood smiley:

Idag har Tux fått spåra , sist han spårade var nog i oktober. Då var jag flitig, han fick nog till och med ett par spår. Innan det tror jag att jag spårade ett par gånger på våren. Det är gliiiist mellan gångerna, lindrigt sagt. Tur att nosen inte skrumpnar av inaktivering. Det är lite tråkigt med spår eftersom jag är själv, saknar den sociala biten, om att kunna prata om hur det har gått osv.

Sist vi var ute så spårade Tux ute på olika fält, samtliga gånger och det är rätt jobbigt här i Skåne då det alltid blåser både hit och dit. Idag åkte jag iväg till Bokskogen och la ett spår på cirka 600 m med 6 pinnar. Det gick lite hit och dit så jag minns inte hur många vinklar. Spåret fick nog ligga minst 1,5 timme eftersom jag och Martina var ute på promenad. Vid påsläppet så fick Tux inte riktigt bra fäste i spåret så jag tänkte att detta kommer ju aldrig gå, han har glömt bort hur man gör. Vi gick typ 30-40 meter och sedan fick han jättebra grepp. Resten av spåret gick som en klocka, så himla fint!

Jag tycker han är så söt att gå bakom. Han går med riktigt låg kroppshållning och så går svansen på honom hela tiden. Det som var mindre sött var att han bet mig när vi kampade med en spårpinne, kom genast ihåg att det har hänt förr, det är så liten yta att  hålla på. Han bet mig inte avsiktligt förstås, utan var var lite skin som kom i kläm, typ. Slog Tux lite huvudet istället  , vilket han tycker är extremt upphetsande, så slapp jag stoppa fingrarna i munnen på honom.

Tux kommer inte tävla till helgen, tror jag . Nu är jag lite inne på att se om jag kan få plats på en vallhundskurs istället. Vet ju knappt vad som är bak och fram på ett får så det är väl dax att lära sig det*, nu. Det hade ju varit spännande, Tux har ju inte fått prova så mycket vallning. Nästan inget alls men de tog ju emot nybörjare så jag kanske skulle slå till..fast det kostar ju pengar och jag vet inte om det är värt det.  Har ju inte så mycket möjligheter att följa upp kursen helt enkelt.. Vad skall jag skriva som merit? Har bevistat vallhundstävlingar utan att göra bort matte, det innebär att han åtminstone följt föreställningen med intresse och inte tittat åt andra hållet… Funderar, funderar…

*Kanske bäst att tillägga att jag vet vad som är bak och fram på ett får, vi har bott granne med en fårbonde när jag var liten. De döpte sedemera en av deras Border Collies till Mette…vet inte om det skall tolkas som positivt eller negativt. Dock var jag och hälsade på dom några år efter att vi hade flyttat och jag kan lova att jag höll på att flyga i taket när de röööt Mette innan jag förstod att det var riktat till hunden.

Jo, det är ju bra fråga till den som har Altzheimers light….2006 vad hände då?

Jag minns…
Att vi flyttade till hus. Vi flyttade från centrala Malmö till utkanten. Vi trivs alla tiders.
Här är kalasbra och mycket bättre att promenera hundarna, närmare till klubben
och nära till motorvägen. Lite strul med byggarna har vi haft men nu är det mesta
löst.

Jag minns…
Den där Greg som kom och skrämde skiten ur mig men som senare verkade vara
lite mer human, livsfarlig men lite human….Två kurser har för Greg har Tux och jag
gått. Det var en person som på andra kursen kom fram och spontant sa att  Tux hade
tightat upp sig och det är nog sant. Tittar jag tidsmässigt så ligger han bättre till, tex om
jag jämför Gundsölille i mars och Gundsölille nu i november. Vilket fall som helst så
var det väldigt tufft efter den första kursen. Jag insåg hur mycket jag hade missat att
lära honom och vad jag hade gjort fel. Jag tog helt enkelt väldigt illa vid mig. Absolut mycket
bättre efter den andra kursen, bättre stämning under kursen samt att mr själv var mycket
trevligare. Ja, det framgår väl att det är fortfarande en del funderingar kring systemet
och hur hundarna bäst skall tränas. Förutom att själva handlingssystemet är väldigt
väl genomtänkt så måste jag säga att jag gillar själva träningsutmaningen. Alltså agility
är förstås en fråga om att vinna (eller få till det perfekta loppet) men man skall väl ha skoj
på vägen dit och jag tycker att allt klurande, diskuterande mm är skoj.

Jag minns…
Att lilla Ozzy äntligen fick vinna klass 3. Jag tänkte nog att han aldrig skulle få göra det.
När landslagekipagen var borta så slog vi till.

Jag minns…
Den långa vägen fram till första pris i elitlydnaden. Jag har som sagt inte tränat lydnad innan
och det var rätt stretigt att träna saker som jag knappt visste hur de såg ut. Det kändes som inte
kom någon vart trots att vi tränade och tränade. Sittande under gång tyckte Tux var jättesvårt
eftersom jag hade missat lära honom det tidigare. Han så inställd på att det var stå/ligg som gällde
och det var supersvårt att bryta. 5 starter gjorde vi elit 3 x 1:a pris, 1 x 2:a pris och 1 x 3:dje pris. Faktum
är att jag minns vägen fram till SLCH mycket mer än själva championatet.

Jag minns…
Den där jäkla disken i ett agilitylopp på Vårhoppet. Det är nog fortfarande Tux och mitt bästa lopp
om man bortser från att jag släppte in Tux i fel tunnelingång då. Det är bäst för att det var tight och
snabbt hela vägen och det är en kombination som vi har haft svårt att få till. Bitvis får vi det men det oxå
alltid någon ‘tappt’ där Tux far ut i någon sväng eller så saktar han in någon bakombytes sekvens. Men
det är ju bara att jobba på.

Jag minns…
Att jag fick åka till Indien med jobbet. Det var skoj, fantastisk mat och massor av skoj saker att titta på.

Jag minns…
4 små valpar som Tux blev pappa till. Dom ser jättefina ut och förhoppningsvis fortsätter de den utveckligen.
Personligen tyckte jag inte att det var helt lätt det här med att vara involverad i avel även om man som
hanhundsägare inte har huvudansvaret. Det kändes som många hade ögonen på ens hund och att
den skulle vara perfekt och om hunden bara så tittade åt fel håll så skulle det hela ifrågasättas. Det var
givetvis ingen gjorde det utan det var nog enbart min egen osäkerhet som spökade. Vilket fall som helst
så är det jättespännande att följa de små (snart stora) och jag har blivit en erfarenhet rikare.

Jag minns…
Korningen, jag minns Tux fina kontakt med figuranterna. Han bjöd upp till lek och var social i ordets
verkliga bemärkelse. Inte hoppande och hysteriskt hälsande där det är svårt att utläsa vad som är vad
utan verkligt glad över att det hotfulla var människor och att det ville leka med just honom. Han glömde
bort mig helt. Vet egentligen inte riktigt varför det har etsat sig fast i minnet men jag tror att var för att de
jag såg innan kändes väldigt ytliga. Antingen väldigt hysteriskt eller en snabb avluktning och typ hej. Inget
jag vill leka med dig eller nått i den stilen.

Jag minns…
Utsällningen i Ballerup. Aptrist och något som jag inte vill hålla på med. Jag hade faktiskt till och med tränat.
Jag kände bägge gångerna jag stod i ringen att det här är inget för mig.

Jag minns…
Att Ozzy och jag tog oss till finalen i SM.

Jag minns…
Shaping Success, boken som förklarade många saker om jag inte hade fattat.

Bilder jag minns..

Galen Tux..

Matte i Ozzyöga…

Den juckande pudeln…

Lydnads-Ozzy..

Indien Taj Mahal…

Vet inte vad jag skall säga men väldigt typiskt Tux…

Macro är skoj..

Ozzy apporterar metallen, trägen vinner säger matte..

Fälttävlan är den roligaste ridsportgrenen…

Vår favorit promenadplats…

….golfbanan!

Gott Nytt År till ALLA!!!!

Tux status
Pratade med pappa i fredags om Tux och han ordinerade minst 14 dagars agilityvila och dylika aktiviteter så att eventuell skada i muskel får läka ut. Minst 14 dagar tar det för muskelbristningar/sträckningar att läka även om de är ohalta fortare. Det var ju bra att han sa det även om jag kanske innerst inne kunde räkna ut det själv. Det är dock lätt att sätta igång hunden direkt när de är ohalta och den risken hade nog varit stor med mig som gillar att träna, typ väldigt mycket. Dock var det som sagt okej att träna lydnad och spåra. Jag kunde ju vänta några dagar med de allra häftigaste momenten så som ut till kon och ruta, hopp.

Vilket fall som helst så morse iakttog jag Tux noga när vi promenerade på golfbanan och halt var han inte men han tar inte ut steget fullt i trav. Tux har ganska slängiga frambenen (briljaderar) när han travar på för fullt men nu slänger han inte med framtassarna och är något kortare i steget. Så han har väl lite känningar kvar men det är väl okej, blir nog mer orolig om det är samma status i slutet av nästa vecka. Han uppvisar ingen smärta när jag böjer igenom lederna och inte heller i musklaturen. Som sagt om han inte travar som vanligt vid sisådär fredag så tror jag beställer tid för undersökning på klinik med röntgen men just nu så känns det faktiskt helt okej att låta honom gå lite halvt på sparlåga och bara se om det läker av sig själv. Det får dock gärna gå fort tills jag ser att han travar på som vanligt..

Hur lär man en kängru att gå?
Jo, jag fick träna lydnad och spår. Pappa tyckte att det var om jag kunde hålla Tux från att hoppa under vilket fall helgen och början av veckan. Jag svarade att det skulle jag väl kunna. Idag insåg hur jäkla svårt det är. Tux hoppar grymt mycket och jag tänker nog inte på det i vanliga fall. Imorse hittade han en gren som hade blåst av något träd, ja då skuttade han iväg med den hoppelihopp. När jag skulle träna så studsar mest hela tiden mellan momenten. Jag har därför insett att Tux har fem gångarter: skritt, trav, galopp, pass och hoppåtallahållochkanter. Jag försökte tala om för honom att var sjuk men han tyckte det lät väldigt överskattat och fortsatte skutta framåt.

Kombo-spår
Igår skulle jag göra tusen saker utöver den sedvanlig hundaktivering. Dessutom skulle vi bort på kvällen så jag kände mig lite extra tvungen att hitta på lite saker med hundarna. Vilket fall la jag ett spår till Tux ute på ett fält och medan det låg och marinerade eller vad spår nu gör körde jag handlade leverpastej. När jag skulle gå spåret drabbades jag av dåligt samvete för Ozzy som skulle bli inlåst i bilen igen. Hundarna hade legat i bilen ganska mycket innan under dagen medans jag handlade ditten och datten. Därför fick jag för mig att jag skulle ta med honom i spåret och band fast honom runt magen. Ozzy är jätteduktig på att spåra, går mitt i spårkärnan och noggrann som attan. Dock har han inte gått mer än något enstaka personspår så jag visste inte riktigt om han skulle reagera på spåret som jag hade lagt. Det såg nog rätt konstigt ut när jag drog fram över fältet, en hund 10-12 meter ut och så en 1,5 meter framför och bägge med näsan i backen. Det var lite jobbigt när hundarna hade olika åsikter om vart spåret gick…Tux är stark, det liksom ingen nyhet men 7,5 terriervilja är inte att leka med det heller. Ozzy muskelknutte…

Spåret låg lite kors och tvärs och bland annat var det två vinklar som gjorde att det blev som ett U med ganska nära mellan. Då försökte Tux helt sonika gena rakt över. Han blev väldigt frustrerad när han inte fick gå rakt över utan var tvungen att gå ned i vinklarna. Han är en slarvpelle i spåret, ibland. Ozzy tyckte vilket fall att det var väldigt spännande att följa med på spår så jag får kanske börja spåra lite med honom oxå.

Fåtölj
Tux har aldrig gillat att ligga i hundkorg. Redan som valp blev han helt vansinnig när jag stängde inom i bur med korg. Det blev ett jäkla liv på honom och han var inte nöjd förrän hade fått upp korgen, filtarna i ett hörn eller längs med väggen så han kunde ligga på golvet. Jag ville väldigt gärna att han skulle ligga i korg för att inte få tryckmärken på armbågarna men det hjälpte liksom inte att komma hem med den ena dyrare korgen efter den andra. Waste of money…Däremot har han varit ganska förtjust i att ligga i möbler såsom sängen och soffan. Igår åkte husse till IKEA och köpte en Tux-fåtölj. Nu har Tux en egen fåtölj som han inte ligger i, än så länge… Min misstanke är att snart kommer den ockuperas av en liten vit fyrbent sak, framför allt om jag lägger dit någon riktigt gosig filt eller så. Ozzy tackar inte nej till att ta för sig av livets goda han…

Lydnad och lite lure coursing…
Idag blev det lite lydnadsträning på SBK Malmö, som lär vara Sveriges största brukshundklubb till medlemsantalet. De har vilket fall stooooora superfina planer, jordens sämsta agilitypark med hinder som inte borde vara tillåtna på en agilityplan. Nu skulle vi ju ändå träna lydnad så det spelade liksom ingen roll. Platsliggning och platssittning gick ok. Sedan kunde jag inte köra alla moment i lydnaden då Tux skulle ta det lite piano. Fritt följ, gå-runt-rutan, vittringsapport och fjärren blev det vilket fall. Jag är supernöjd med alla moment utom fjärren. Han var inte riktigt still utan åkte fram mer än vanligt. Lite tror jag att det beror på att han var piggare än vanligt när jag körde den och då var det helt enkelt svårare att hålla styr på alla benen.

Det skulle vara en uppvisning av servicehundar och lure coursing på klubben. Vi åkte iväg innan själva uppvisningen för kaffet på Espresso House lockade lite väl mycket men vi fick ändå se en sväng lure coursing. Det var en Italiensk Vinthund som testkörde banan, dom är snabba små rackare dom där…Jag skall nog försöka åka och kolla på det någon mer gång, även vanlig hundkapplöpning är jag sugen på. Fast det får gärna vara lite varmare och skönare än nu.

Efter Espresso House så fick Ozzy köra lite agility, spontan-agility. Det är när matte inte har någon plan utan kör på det som är uppställt av någon annan.

Upptäckte igår att det inte alls var så mycket lydnadstävlingar kvar i år som jag trodde. Jag avstod som sagt en tävling igår och så har jag förmodligen betalat in försent till en här i Malmö, grr så klantigt. Tror jag kan skrapa ihop 4 lydnadstävlingar i år. Skall kolla om jag får efteranmäla till ett ställe oxå. Jag hade inte så tydliga mål för i år men hade nog hoppats på ett lydnadschampionat och då får jag lägga på ett kol. Sedan är det frågan om lydnadstävlingen på My Dog. Jag tycker att det hade varit kul att testa att tävla lydnad inomhus men av skiljda skäl så tvekar jag lite kring My Dog. Allra viktigast är att det är på lördagen och de/den som jag åker med troligen inte vill stanna till lördagen. Det känns inte så lockande att köra själv eller typ släpa alla saker till stationen plus hundar för att ta tåget hem. Kan man lura Susanne att det kommer komma Foxterriers med väldigt lååååånga och fina nosar lördagen? Dessutom kommer jag nog känna mig dum i den konkurrensen, har liksom inget där att göra. Får kanske ta inomhusdebuten på Malmö Int istället.

Spår, ja här händer det inte mycket. Jag har inte kommit med på några tävlingar, har varit reserv men långt ned alla gånger. Är anmäld till en lägre klass senare i höst och har inte fått besked därifrån än. Jag spårar väldigt lite så det kanske är likabra att jag inte har kommit med. Fast nu skall det bli nya tag. En chans återstår i år vilket fall och om vi inte kommer till start så är det vilket fall inte mitt fel.

Agilityn, två tävlingar kvar i Danmark. Det kommer vara två mycket tuffa tävlingar konkurrensmässigt så vi lär väl inte ha så mycket där att göra men det kommer vara skoj ändå. Jag skall tävla Gundsölille sista helgen i november och klasserna innan NM i Ölstykke. Jag ser verkligen fram emot dessa tävlingar, vet inte riktigt varför men det brukar helt enkelt vara skoj där. Utöver det så är det kurs i början december för Greg D. Det är mer med skräckblandad förtjusning, muntergök.

Jag och Robert skall hinna med att åka till Barcelona i december oxå.

Inte fullt så tomt i kalendern som jag trodde i går ändå!

Igår när jag tränade vågade jag knappt göra platssittning för hade Tux lagt sig så hade jag lagt mig på backen och skrikit. Han fick dock sitta 2 gånger 2 minuter med belöning och han satt fint. *phew* Sedan körde jag dirigeringsapporteringen som verkligen går helt super just nu. Rutan går oxå riktigt bra, jag har en liten target som inte syns förrän än han är i rutan. Det gör att han inte väntar på dirigering utan ställer sig korrekt. Tux tycker att dirigeringen är rätt rolig så jag kan tänka mig att han inte är så noga med vart han ställer sig men det blir lätt en dum ovana känner jag. Jag var tvungen att testa vittringen och den var bra, tyvärr ett omtag på vägen in men annars bra. Lite inkallningar hann vi med oxå. Sen var det agility för hela slanten. Lite dubbelboxträning och sedan filade jag på balanshindren. Oj, vad jag är nöjd med Tux balans och A-hinder på träning. Nu skall de bli precis lika bra på tävling vilket inte är det lättaste. Vippen är okej men jag vill ha honom lite snabbare ut till kanten på vippen. Han är väldigt självständig på balanshindren nu, jag kan i princip röra mig helt oberoende av honom när han utför dom. Det är lite häftigt.

Såg för den delen att Tux ligger på 39 plats på årets agilityhund, mycket högre än vad jag trodde för vi har bara ett resultat i agility. Näst bästa Kelpie för tillfället, Olle ligger på 20:nde plats. Jag är helt klart förvånad, skulle ha gissat att vi låg på plats 100 eller däromkring. Ozzy ligger fortfarande på 10:nde plats.

Leverpastej i spåret..
Jag la ett spår ute på ett stort fält till Tux idag. 750 meter långt, 8 pinnar plus slut. När jag hade lagt det så åkte jag till ICA för att köpa batterier till hunden, nej förlåt till pannlampan. Jag köpte riskakor oxå, de hade fått tillbaka rätt sort så nu överlever jag ett tag till. Det var en liten krissituation här när jag köpte de sista av den rätta sorten. Passa er för dom, riskakorna alltså, när man har passerat 30 så kan det bli som en drog. Alltså, när jag pluggade så jobbade jag extra på diverse vårdinrättningar och tanterna som jobbade där åt alltid riskakor. Jag fattade aldrig riktigt det där men nu är det kört…Tillbaka till ämnet, när jag var på ICA så köpte jag även en tub leverpastej. Den tog jag med ut i spåret och Tux blev totalt galen eller nått åt det hållet. Jag har inte belönat så mycket i spåret, kampat med pinnarna men inte så mycket mer. Tux har tyckt att det är helt okej och att det är skoj ändå men det här med leverpastej var ändå något extra.

När vi kom i mål så hade vi 7 pinnar plus slutet och en tom tub leverpastej med oss. Den där tappade pinnen var efter en vinkel när Tux for på för långt ut och så vände han inte utan fick spåret i nosen och drog diagonalt tillbaka dit och då missade han pinnen. Ett problem vi har är att Tux far iväg när jag skall släppa på honom på spåret igen efter pinnarna, han far bara iväg utan egentligen ta upp spåret. Han hittar det men det känns som det blir onödigt svårt då han får vända, gira. Jag får klura lite på hur jag skall få bukt på det.

Vi avslutade sen med en promenix på golfbanan i mörkret, pannlampa är bra fast man ser inte bunkrarna förrän det är försent fick jag erfara när jag helt plötsligt trillade ned i en. Hundarna tyckte det var roligt och jag svor…

Tux och jag har kommit med i en spårgrupp tillsvidare. Det känns bra, lite kluvet, men ändå bra. Kluvet för att nu har jag genast bokat upp mina lediga helger, visserligen bara en halvdag men ändå bokat. Också lite kluvet för att jag vet att vissa i gruppen har dragits med samma problem väldigt länge, tex hundar som inte kan ligga platsliggning. Det påverkar inte mig egentligen då Tux är är så pass rutinerad att han inte skall påverkas av sådant men det kliar i mina fingrar försöka få ordning på det. Positivt är vilket fall att jag får några att spåra med, lär känna nya folk i klubben och att alla tränar på ett positivt och trevligt sätt, vilket dessvärre inte är en självklarhet på vår klubb.

Igår tränade jag lydnad med bägge hundarna. Ozzy ligger i hårdträning inför nästa års klubbmästerskap, vi kommer att vara vassa. Med Tux försökte jag verkligen vara noga med vad jag vill ha och inte ha. Jag är rätt nöjd, Tux var väldigt på hugget och man såg riktigt hur han tänkte när han inte fick sin belöning som en självklarhet. Fast det har en bieffekt och det är att jag pladdrar. Jag märkte inget förrän den andra gruppen som var där gick in för att fika och jag blev själv på plan. Guuud, vad jag snackar, så pinsamt. Alltså jag snackar inte när jag kör momenten utan mellan och blir det då inte som jag har tänkt mig pratar jag med Tux. Det låter nog helt knäppt. Jag insåg det när en person stod och stirrade på mig från parkeringen. Saken är väl sådan att jag har små trix för att hålla mitt humör/min stämning i rätt läge och att småsnacka när det blir fel är ett av dom trixen. Det får mig helt enkelt att känna mig mindre frustrerad. Ett annat trix som jag använder som faktiskt är jättebra och det är att le .

Det började när jag och Tux strulade i lydnadklass 3 och jag märkte att Tux faktiskt blev låg på en tävling. Tux är verkligen en hund som älskar att tävla, träna och om han blir låg så är det illa. Det fanns bara en slutsats att dra och det var att han helt klart kände av min besvikelse över våra upprepade misslyckanden. Nästa tävling så hade jag bestämt att jag skulle tvinga mig själv att le oavsett vad som händer. Alltså inte storle  utan bara dra mungiporna uppåt . Jag vet att vi nollade något moment men Tux gick alla tiders och var sitt gamla vanliga superglada jag igen.  För det är något märkligt med att le, det går liksom inte att vara arg samtidigt som man ler. Så numera försöker jag verkligen, även om det inte alltid är lätt, att tänka på att le. Det är inte så att jag alltid klarar det men på lydnadstävlingar har det verkligen var bra hjälpmedel för mig.

Jag är lite nöjd med själv över att jag lärt mig lite nya saker. Tidigt i våras köpte jag en om Photoshop som fick bra kritik och verkade bra. Jag har kollat lite i den men den har nästan helt bara blivit liggande. Den största orsaken är förstås att jag har varit lat. Jag skulle verkligen behöva lära mig mycket mer om både Photoshop och min kamera, som jag typ bara utnyttjar till en bråkdel. Den här boken var på svenska och jag har förstås photoshop på engelska samt att alla bilder är från Mac, förstås, och jag har givetvis PC. Så det är här med att titta på bilder gick liksom fetbort. Hur lyckades jag egentligen få ihop en fil.mag. som inte ens orkar läsa en bildtext? Härom kvällen satte jag mig läste på lite, duktiga jag och jag lärde mig något nytt. Inget avancerat men jag kunde fixa några VM-bilderna till det bättre tycker jag. Nu njuter jag mest av att jag tog mig i kragen, vi får väl hoppas att det blir fler gånger.

Simic med Mettes gamla kunskaper…

Simic med delar av Mettes nya kunskaper…

Jag har en fråga om någon mer skulle snubbla in här…

Det här med att visa med egen hund när man är instruktör, vad tycker ni om det? Jag skall försöka fråga den agilitygrupp jag har nu hur de upplevde det. Jag har visat med Tux en gång och det kändes nog rätt positivt men jag är ändå rädd att de skall tycka att det är ’skrytigt’, avskräckande eller så när man visar med sin hund som är mycket längre kommen… Jag skulle nog vilja visa mycket mer, ja nästan alla övningar för det känns som många av de som går kurs inte har sett så mycket agility och de tycker att övningarna är konstiga eller dylikt. Hur gör ni, vad har ni för erfarenheter?

Har egentligen inte så mycket av intresse att förtälja. Fast jag har lite lust att skriva så jag tänker plita ihop något.

Lydnaden:
Tux har bara gått så bra denna vecka. Så där bra så man önskade att man hade en tävling nu i helgen att visa upp sig på och givetvis har jag inte det. Man kan ju alltid hoppas på att jag kan hålla mina kriterier och att det inte är en tillfällighet. Det är förstås ett bra tag tills vi skall tävla lydnad. Han har sådan fart ut till konen, rutan, apporterna så jag blir bara helt glad av att titta på honom. Jo, allt är väl inte perfekt, *s* men jag är långt ifrån någon lydnadsspecialist så det känns okej. Det kunde ha varit värre, jag kunde ju ha sagt att vi skulle gå raka vägen till SLCH och med typ full pott i alla starter på vägen dit och sedan hade det visat sig att jag inte är varken mer eller mindre än alla andra.

Vi har vilket fall tränat på vittringen, rutan, dirigerings apporteringen (ffa att han inte tjuvar), dumrutan, fria följet och fjärren. De viktigaste just nu greppet om vittringen, han plockar upp apporten väldigt nonchalant och fumlar. Dock är han mycket säker på vilken han skall ta.

Sedan har jag anmält Ozzy till lydnads-KM. Vi kommer ha nya regler till KM i år där man får välja vilka moment man skall köra. Ingen tandvisning så detta är min chans!! Vi ligger i hårdträning…

Spår:
Tux fick ett spår i måndags här utanför huset på en äng. Det var mörkt när jag väl skulle gå det så jag hade inte så mycket val än att hänga på hunden. Spåret var väl 700 meter och Tux missade en pinne som jag hade lagt lurigt i väldigt högt och tätt gräs. Han jobbade som attan för att hitta den och då kom han en bit från spåret och fick problem i vinkeln därefter. Han skulle nog behöva lugna ned sig ett par kilo i spåret fast det kanske har gör om han får spåra lite mer regelbundet. Jag tror att jag skall lägga spår på golfbanan någon gång om jag får chansen. Kort, kort gräs kan ju bli något för grabben att bita i..

Agility:
Vi har bara tränat agility i torsdags. Vi byggde två kluriga och roliga agilitybanor med massor av fart. Det går ungefär lika på träningen som på tävling, det går finemang och så blir det miss och då blir det pannkaka. Tux går inte dåligt på något sätt. En sak vållar mig en del problem just nu är det här med att farten gör att han kommer ur andra vinklar på hindren än vad jag tänker mig. Vidare är han väl taggad att komma av kontaktfälten när jag trycker på framåt, han tar dom glimrande men har ibland inte riktigt ro att stanna kvar och vänta på släppkommando.

Jag har anmält mig till Greg-kurs, hej och hå, undrar hur det skall gå? Måste försöka tagga upp mig själv så jag inte känner mig som en jäkla looser när jag kommer dit. Vilket fall som helst så använder jag mig av en hel del som han lärde ut förra gången, eller ja jag inbillar mig åtminstone det och det hade varit bra att få vidare utveckla det. Jag har varit inne på det här med genomtänkt system långt innan jag gick kurs för Greg så det kändes på så sätt logiskt för mig. Vidare så är jag helt inne på hans icke-blindbyteslinje och flickande….det hade dock varit nice om han kunde vara lite mer lättsam denna gång.

Tävlar agility i Falkenberg imorgon, inga mer tävlingar denna helgen.

Såg denna Vårtbitare idag, givetvis kunde den inte sitta på något fint strå eller så
utan på en ful stolpe.

Har uppdaterat Smått och gott-albumet och lagt till ett nytt album: http://photo.orcafat.com/sept06

Något helt annat, kuriosa
Min pappas uppfödning, fullblodet Keep Clapping, kommer vara med i Världscup-finalen i fälttävlan här i Malmö. Jag red Clapping i en period, hoppade in honom och tränade honom en del i galopp. Faktiskt riktigt skoj att han har nått så långt. Jag gillade honom skarpt, tyvärr hanmnade han lite fel först när vi sålde honom men nu verkar han vara hos en mycket kompetent ryttare. Spännande…vet dock inte om jag kommer kunna se dom, måste kolla lite på tidsschemat och sådant.

Keep Clapping

Ett kort referat från Falkenberg
Det gick åt helvete. Jag kan lägga ned alla tankar på SM för vi har inget där att göra. I agilityklassen rev Tux två hinder och hade snabbaste tiden.  Kontaktfälten tog vi gott om tid på, vippen var han väl lite väl het på men annars mycket bra. Rivningarna, tja han brukar ju inte riva. Den första kom på andra hindret, det var väldigt trångt och de skulle svänga mycket snävt. Snävt svängde han men han hann inte få undan baken i tid. Sedan kom det en rivning på slutet där jag fick någon spasm i min arm, den flög upp när Tux var över hindret och han tittade på mig och blev hängande i luften. Dom skulle förbi ett hinder och jag hamnade fel och fick lite panik och jag tror att det var därför armen for upp. Det var inte meningen och jag gillar inte viftande armar men samtidigt så tycker jag hoppningen är hundens ansvar.

I hoppklassen gick den fint till jag klantade till det. Varför är det sådan jäkla osynk mellan oss? Jag ser inte längre vilken linje Tux kommer på och gör helt konstiga handlingsval. Tux gjorde väl vad han skulle men jag gjorde fel.

Det är superjobbigt tycker jag att det inte funkar för han går liksom inte riktigt dåligt utan jag gör kassa val och när jag är med på notorna så händer det något annat. Om jag tyckte att Tux inte gick på full fart i somras så tycker jag att han gör det nu, definitivt. Dessutom kommer han ofta otroligt tight på hindren och snett på ett sätt som jag inte tänker på när jag går banan. Skitsvårt helt enkelt…

Jag har varit i Karlskrona och jobbat under några dagar. De första dagarna var det himla härligt väder. Vi har hunnit träna en del och gått långa promenader både i skogen och vid havet.

Igår hade vi värsta bruksdagen för jag hittade en tallskog som var så inbjudande. Det blev både platsliggning med skott, uppletande och ett spår. Denna gången blev det skott bakom Tux, det har jag inte gjort tidigare. Jag stod nog väldigt nära tror jag, 15 m bakom, max. Nu är väl den stackars hunden lomhörd oxå… Han låg fint, han vände huvudet och tittade på mig men flyttade sig inte och det får man väl säga är okej för det fanns ju inte så mycket framåt att titta på. Uppletande gjorde bägge hundarna, Ozzy kom inte tillbaka med några saker..men han sprang för glatta livet ut till dom. Okej, han kom in efter en bra stund, när han själv ville och det spelade minsann ingen roll om jag sprang åt andra hållet eller dansade salsa för som sagt han kommer med sakerna när han vill.

Jag har knappt kört uppletande innan och vet nog inte riktigt vad jag pysslar med men jag la ut lite olika saker i en lååång korridor och Tux fick se när jag gjorde det. Han var väldigt ‘på’ och for ut i skogen som ett skott. Sedan blev han stående och tittandes på mig ute ‘bushen’. Jag fick springa åt andra hållet två gånger men sedan fattade han vinken. Andra korridoren gjorde han verkligen kanon. Spåret gick bra förutom upptaget fast det var mitt fel.

Idag jobbade jag med lydnaden och så jobbade jag med kontaktfälten. Det är väldigt nyttigt att göra detta på andra klubbar för Tux blev osäker på A:et och nu hade jag chansen att träna igenom det till skillnad från tävlingar. I lydnaden så har jag lite problem med dirigeringen till apporterna om det är mkt koner (rutan) i närheten. Tux hellre och tar någon annan av apporterna om man dirigerar honom mot en apport som ligger åt samma håll som rutan. Jag vet inte om det är uppställt så någon gång på tävling, dvs att apporterna läggs ut nära rutan? Han börjar åt rätt håll men så ser han rutan-konern och då viker han av, precis som han tänker att man får inte springa nära den när man skall apportera. Ozzy loppade bara runt och var allmänt bäst på agility.

Jag har fotat oxå…….

Ja, han är en riktig sötnos den där Tux och tungan har han rätt i mun…

Lilla Loppan…

Tux gillar vatten och tar alla chanser att plaska runt. Detta är i ett dike…

Var tvungen att dokumentera något annat än mina hundar!

Tänk att även Vorsteh får söta valpar

Mini-Greta, samma teckning som mamma Greta, dvs nästan ingen alls.

Det är faktiskt väldigt jobbigt att vara valp, folk som kommer och stör hela, hela tiden.

Valparna är 3 veckor och det är min pappas Vorsteh Greta som är mamma.  Hur söta som helst är dom!