I agilitybanan blev vissa bitar väldigt bra och par bitar mindre bra. Tux var på väg mot fel tunnelingång i början av banan men är faktiskt lite osäker på hur jag skulle ha gjort för att få det bättre. Något att träna på helt enkelt. Jag vet att han kan flyta ut en del när jag inte är där och jobbar på svängen och nu drog han även mot fel ingång. Den andra saken som inte var så bra var A:et, där jag gjorden en serpentin men han blev seg av A:et då han tyckte att det var jobbigt när jag frontade honom. Det jag var riktigt nöjd med var slalom och linjen efter där jag kunde lämna honom riktigt mycket i slalom.

Jag är nöjd med min och Tux insats på det sättet att vi satsade och hade skoj. Vi skall bara försöka fixa stadgan också .

Fast även om jag och Tux diskade oss så var jag rätt nöjd fast jag var besviken. Jag var nöjd med att jag inte gick in med tankar som ‘vi måste komma runt‘ , ‘jag vill inte diska mig‘ och sådant. Det har varit ett gissel för mig och jag vill inte ha den inställningen när jag kommer till mästerskap. Nu blev det kanske lite väl laddat för nog hade jag kunnat vänta tills Tux var inne i den där tunneln innan jag började springa åt andra hållet (patience, patience). Men i övrigt höll jag helt och hållet planen och jag är nöjd med hur Tux löste banan. På något sätt så överskuggar min mentala inställning det uteblivna resultatet, för det var verkligen så skönt och droppa alla måste-, ska-, inte-tankar.

Vi sprang även lag och Tux och jag bidrog med ett felfritt lopp och en fem-felare genom en rivning. Laget kom på en 6:e plats och det är väl okej men man hoppas ju alltid på högre placering .

Förutom den uppenbara baksidan med att diska sig (dvs besvikelsen med att inte vara med i leken) så kan jag konstatera att mängden bilder mot förra årets SM är enormt stor. Mycket jobb!

Imorgon bär det av till SM i Karlstad. Förutom det indivduella loppen skall Tux och jag hoppa in i Ö-landslaget för Meta och fina Kolon som tyvärr har varit sjuk en tid. Skoj men nervöst att springa lag. Tux och jag har sprungit tre SM och i två av dem har vi varit med i toppstriden inför sista loppet. Vi kanske kör vartannat år, i sådant fall så är det diskår i år. Skoj skall vi vilket fall ha, det är min enda plan .

En sak som vållade en del var upprörda över var det lilla ordet hej. Om man har sagt hej eller inte hej…har man inte sagt hej så är det typ fördjävligt. Man är en dålig klubbkamrat. Jag försökte säga att jag tycker inte man skall dra så stora växlar på en sådan liten sak. Det kan finnas tusen anledningar till att man inte säger hej och det behöver verkligen inte betyda något. Jag brukar alltid säga till de jag håller kurs för att de skall inte bry sig om jag inte hälsar när jag t ex tränar hund för det gör jag inte. Det har inte alls med att göra att jag är sur utan med att jag fokuserar på mig och min hund, han skall inte flamsa runt hos andra och hälsa och då gör inte jag heller det. Ja, exemplen  kan göras många och jag tycker att det är så jäkla onödigt att folk surar över en sådan här sak. Men det var andra som tyckte det var superviktigt, vi är olika helt enkelt.

Ibland kan jag till och med fundera på vem jag faktiskt håller på med agility för, är det för jag och min hund skall ha skoj och utvecklas eller är för att andra skall känna sig sedda, få sina sociala kontakter och för de skall känna sig bra? Vi har mycket åsikter om hur folk skall bete sig, vad man skall säga, hur folk skall träna, vem de skall träna för (för guds skull träna inte för Greg för då folk rätt att säga vilken jävla smörja som helst), med vilka man skall umgås med och mycket sådant som inte är agility för mig. Kan man inte bara få vara sig själv en stund utan att behöva dricka en Norrland….? Eller det är självklart man får men det är rätt jobbigt med alla åsikter hit och dit som jag tydligen bryr mig om fast jag inte behöver….

Men det är bra antar jag att jag känner mig nöjd med att kliva av.

Ett annat avslut hade jag igår det var positivare. Det var sista gången för min kurs och de är så duktiga, alla. Riktigt roligt. Jag har haft lite vånda om jag skall påbörja en ny kurs med nybörjare eller om jag skall fortsätta med de jag har. Igår bestämde jag mig för att jag skall fortsätta och ha dom en termin till. Det skall bli skoj att få ha en kurs där faktiskt alla är igång och springer banor och många tävlar. Jag har inte haft några direkta tävlingskurser på klubben och det är riktigt skoj att få ha mer handling och inte bara hinderinlärning.

]]> http://mette.ozzy.se/2010/06/10/avslut/feed/ 3 http://mette.ozzy.se/2010/06/10/proofing/ http://mette.ozzy.se/2010/06/10/proofing/#comments Thu, 10 Jun 2010 08:00:08 +0000 Mette http://mette.ozzy.se/?p=2069 Detta filmades på Öland efter kursen som vi gick .

Man skulle kunna säga att vi har våra moments of brilliance, bara inte 20 hinder i sträck…eller vi har våra moments of brilliance bara inte en rak tunnel är involverad…eller vi har våra moments of brilliance fast inte riktigt samtidigt….

Men om två veckor då blir det ketchupeffekten, oj och oj vad vi har sparat ihop många nollor.

Ja, apropå system så var det inget Jaakko gillade. Han tyckte det var begränsande och att det var korkat inte kunna göra de lösningar som var bäst i den situationen för att någon regel säger så. Jag kan absolut se vart detta kommer ifrån samtidigt så tror jag att de flesta som faktiskt kan t ex greg-systemet inte känner så utan snarare att man har flera lösningar. Någonstans så kan jag känna att det är rätt självklart att det inte enbart är begränsningar med ett system för då skulle ingen tycka att det är bra, folk är liksom inte helt dumma i huvudet utan kan tänka själva. Det finns för- och nackdelar med allt. Det man kanske vinner med att vara ytterligt konsekvent förlorar man i flexibilitet. Det är ju ett ställningstagande som man får ta som handler, vad är mest värt för mig? Är det viktigast att var konsekvent i handlingen eller är det viktigt att ha massor av valmöjligheter och kunna göra lite som jag vill? Jag tror ju att många vägar bär till Rom och att det viktigaste är att man faktiskt har det skoj på resan vilken väg man än tar.

Det var meningen att jag skulle vara åhörare men på söndagen blev det en plats över så jag delade den med Martina. Det var kanon att vara åhörare, man fick massor av information men jag blev så sugen på att testa och det var ju perfekt att ta chansen när man hade en instruktör som kunde tala om hur man skulle göra. Själva uppläget var en bana på 30+ hinder som man först fick banvandra och sedan gick man igenom det gemensamt. Sedan var det en ny bana på eftermiddagen. Varje ekipage fick 20 min aktiv tid per bana. Jag kan tänka mig att många tycker att det är för lite aktiv tid men jag tyckte det var bra, man fick mycket tid på banvandringen och kunde ventilera många av sina funderingar där.

Banorna var verkligen jäkligt svåra, dels långa och dels tekniskt svåra med svårighet på svårighet. Och man blev typ så här nöjd när man satte dom eller en del:

Istället för systemtänket så är det x antal handlingsmanövrar och jag kan säga att jag kommer inte ihåg alla.  Jaakko, tysken, japanen, lap-turns och away-turns och gud vet allt. De poängterade ofta att de upplevde att vi handlade hindren medan de handlade svängarna. Så är det kanske, jag tycker nog att jag tänker och planerar svängarna men jag förstår vad de menar.

Jag är en stor anhängare av KISS*-principen av den enkla anledningen att jag dels inte har så stor kroppskontroll och jag har svårt att hålla koll på tusen olika manövrar. Så det kan jag säga att det är nog baksidan av deras handling för mig, jag vet faktiskt inte om jag skulle klara det. Det involverar dessutom en massa backande som jag inte alls gillar, jag springer nämligen fortare framlänges .

Jag tror Anja visar prov på en lap-turn* som involverar backande vilket hon är avsevärt skickligare på än jag…

När jag skulle springa med Tux så tänkte jag verkligen att jag skulle testa ALLT . Jag fick dock någon typ av härdsmälta i huvudet och efter ett tag föll jag tillbaka i min vanliga handling. Det lustiga var att Jaako tyckte det såg så bra ut att det fanns ingen anledning där och då att justera det. Snopet! Vi testade några handlingsmanövrar varav en inte fungerade alls, Tux tyckte det var helt ologiskt. Away-turn fungerade rätt okej men jag vill nog egentligen ha ännu tightare väg. Away-turn* är lite som pull and flick men ändå inte. Själva svängen skall ske innan hindret men drar och kastar inte så mycket som en ‘klassisk’ pull and flick, mjukare rörelser och sätter linjen som hunden skall på tidigare.

Mjukare rörelser var för den delen något som Jaakko sa till mig, i en framförbytes sekvens ville han ha lugnare rörelser och mer så att de var kontinuerliga och flöt in i varandra. Jag gillar inte häftiga och ryckiga rörelser och flaxande armar så det är något som jag tar till mig.

En annan sak som jag har tänkt att jag skall träna men det har liksom inte blivit av för det är så sällan den frågan ställs så jag hinner liksom glömma bort den. Det är framförbyte på ‘fel’ sida om hindret. Det känns nästan lite löljligt att skriva om det men orsaken till att man skall undvika dessa är försvagning av serpentinposition. Jag har nog egentligen aldrig funderat så mycket på dessa byten för att jag har känt att de är svåra för mig att hinna då Tux hoppar så tight över hindret och går så tight runt stödet så det har inte riktigt känts som ett bra handlingsval. Men! Det har varit situationer då jag faktiskt har velat använda dom. Nu fick jag göra det och det blev riktigt bra och inte heller kände jag att jag var i serpposition utan kom snabbt runt så jag var i mellan de två hindren enligt skissen ned.

Själva grejjen var att jag inte babysatt skickandet runt stödet utan en signal för att han skall runt om och sedan gjorde jag mitt framförbyte så när han hoppade av på 6:an så var jag redan klar. Fungerade verkligen väldigt fint och inte hade jag heller problem med att hinna.

Jag fick inte gjort några blindbyten på min bana men provade några på andra banor när jag tränade själv. Ja, det är verkligen ingen stor grej för mig. Jaakko sa vid något tillfälle att han föredrog att använda blindbytena på linjer som var givna för hunden, inte direkt som en handlingsmanöver utan mer ett sidbyte. Om det är så, så känns det som en viss skillnad mot Sverige där jag tycker mig ofta se blindbytena som handlingsmanövrar, dvs att man får hunden att svänga med blindbytena. I mina ögon är dessa sällan effektiva då svängsignalen ofta kommer mycket sent. Själva blindbytesgrejjen var väl rätt odramatiskt, vissa gillar blindbyten och kör mer av dom och andra känner sig mindre bekväm med dom och kör dom mindre eller kanske inte alls.

Däremot testade jag Jaakko-sväng och det var väl rätt intressant. Behöver fundera lite mer på saken. Signalen i själva svängen är väldigt stark och lättläst för hunden och det är positivt, det jag såg som negativt var att positionen för mig kanske inte var optimal, jag behövde helt enkelt springa längre för att nå dit.

10:an baklänges var helt enkelt inte riktigt ett alternativ när jag gjorde jaakon, själva decel-inbromsningssignalen och frontriktningen gör ju att hunden liksom verkligen fattar. Dessutom blir det lite så att man shejpar hundens linje eftersom man går ner längre. Samtidigt så känner jag att det borde inte vara ommöjligt att få det bra på det sätt som jag är van vid att göra, att det mer visar en brist i vår kunskap än brist i handling. Men det tål att funderas på, helt klart.

Just det här med frontriktning på kroppen är något som jag funderar på lite. Jag har till och från velat använda mig mer av det som pre-cue och jag känner att vi kanske i vissa lägen behöver mer pre-cues. Jaakko och Janita använder sig också av decel/accel men även många många fler pre-cues. Våra banor är så otroligt mycket om att få till svängarna perfekt och jag känner att ibland är decel/accel inte tillräckligt och jag tycker att jag då och då försätts i situationer där jag t ex behöver röra mig men ändå få till en sväng. Här ett exempel på en sådan situation där upplever att min handling blir väldigt lika men det jag förväntar mig av hunden är rätt olika. För mig finns det en gråzon men det är kanske bara bristande kunskaper.

Om man vill göra framförbyte  men inte ta mittenhindret är det typ grymt svårt att få till en bra decel men ändå vill man han en grymt tight sväng över första hindret i sekvensen. Och även hunden skall runt och ta alla hindren kommer det ske viss decel. Ja, det känns helt enkelt som att jag har en gråzon här eller i liknande situationer där det till exempel sker en viss decel men hunden fortfarande har ett val om vilka hinder den skall ta.

Hur som helst var kursen grymt trevlig, Jaakko och Janita var riktigt duktiga instruktörer. De var väldigt ödmjuka och de försökte verkligen svara på alla miljoner frågor. Dessutom var det trevligt folk som gick kursen!

* med reservation om att jag fått alla svängar om bakfoten!

*Keep it Simple, Stupid!

]]> http://mette.ozzy.se/2010/06/03/its-all-about-pre-cues/feed/ 3