Meningen var att vi skulle vara med och promenera på Söderåsen under lördagen men eftersom det har kommit lite snö och is i Skåne så kände jag att jag blev tveksam. 3 timmar promenad där det eventuellt är halt vågar jag inte testa med knät. Ändrade planer blev istället vallning på lördagsmorgonen för att sedan köra ett pass running på eftermiddagen med Elin.

Vallningsträningen blev inte riktigt som jag tänkt. Jag hade velat ägna mycket tid på att han skall lyda och ta det lugnt. De första fåren som var ute var supermuppiga, alla bara ställde upp sig mot Pep och en till och med stångades. Jag trodde var Pep som typ inte klarade det och jag var lite handfallen först, visste inte riktigt vad jag skulle göra för det kändes inte bra när han rusade in och sa ifrån samtidigt så var det helt klart befogat. Men det var ju inte det jag ville träna, väldigt mycket tvärtom – svårt att få det lugnt och kontrollerat under sådana omständigheter. Jag var själv så hade ingen att fråga, men efter en liten stund kom jag på att jag faktiskt kunde hjälpa Pep lite genom åtminstone putta bort den som stångades. Då fick han fösa lite och visste ville de vända upp men efter en stund med gemensamma krafter (faktiskt mest Pep) så blev det inte mer än att de vända upp och sedan gick de igen.

Sen skulle fårägaren valla och det fungerade inte alls. Den första hunden kunde inte alls flytta dom! Jag testade med Pep igen och då gick han nästan bättre men han blir helt klart lite varm i huvudet när fåren är tröga eller som i detta fall dumma så det känns som det inte är någon bra träning för oss. Vi bytte får sedan och jag fick ett pass där jag bara tränade honom på att lyssna i alla lägen och det gör han inte, han ett ton med egna åsikter om vad som skall göras och han spänner sig lätt (förmodligen hel del när han vet att han är på hal is ). Jag känner verkligen att det är detta vi behöver just nu, jag kan ge ett kungarike för några får på lämpligt avstånd.

Running C-passet var klart det sämsta jag har haft med Pep. Han missade kontaktfältet fler gånger än han gjort tidigare . Då kändes det lite piss för jag visste inte riktigt hur jag skulle göra, nu har jag kollat filmen och kommit fram till att det kanske inte var så farligt ändå.

Söndagen börjades med en lång promenad för hundarna, sedan brunch för husse och matte. På kvällen åkte Pep och jag och tränade agility på nytt ställe för oss. Ridhus i Bökeberg, det var nyttigt för Pep att komma på nya hinder och nytt ställe. Övningen ställde till lite problem för Pep och mig. Jag hade lite svårt att bryta det Pep gjorde fel så efter ett tag fick jag köra mina egna påhittade övningar för det blev liksom tjatigt att ta om samma sak om och om igen. Pep blev också osäker. Sen när jag kom hem kom jag på hur jag skulle ha gjort för att få honom att tänka annorlunda, rätt typiskt det där. Men han gjorde mycket annat som var bra så jag var nöjd ändå.

Pep har debuterat som agilityhund på officiell tävling. Det resulterade i 2 disk . Det var väl okej, i första klassen gick han ur det rätt rangliga slalomet och jag tog inte om det utan körde vidare. I andra klassen sprang han förbi ett hinder. I båda klasserna så blir han osäker så fort det har blivit fel och tittar rätt mkt på mig, springer in mot mig och biter mig .

Kontentan är väl att han fortfarande är rätt omogen i hela sitt sätt om man jämför med jämngamla. Men trots detta tror jag att han faktiskt behöver dessa tävlingserfarenheterna. Alltså att det är ingen poäng att bara vara hemma och fila, han behöver helt enkelt bli säker i tävlingssituationen och jag kan lika gärna göra det nu som senare.

Inför första klassen blev Pep rätt störd av en hund som ömsom gjorde utfall och ömsom typ larm-skällde. Pep trodde det vara fara färde och slutade att leka för en stund. Det var rätt jobbigt men efter en liten stund släppte han det. Inför andra klassen var den där hunden och föraren ute och Pep reagerade vid första skällandet men sen brydde han sig inte. Normalt sätt brukar han inte bry sig men just det här när hundar ylar eller när de skäller som de sett ett spöke kan han reagera på. Så det är väl lite sådant som han behöver träna på också, förutom att springa bana.

Jag var lite missnöjd med några saker på träningen igår med Pep.

• Saktar in mycket i slalomingångar, skulle vilja se mer attack in i slalom.
• Svåra slalomingångar, både att kunna dom och bibehålla farten.
• Sackar en hel del i svängar, både tajta och mjukare svängar.
• Starterna – jag suger på starter. Det är tredje hunden nu som inte kan vara still, fattar inte att det skall vara så jävla svårt.
• Ja, det finns ju en del att jobba på med fart generellt.

Tux var en stjärna som alltid .

Idag har hundarna promenerat med världens snyggaste tjej, Tux var alldeles till sig så snygg hon var. Det var Jeanettes Abby, silverfärgad långbent brud i lyxförpackning enligt Tux. Vi promenerade i en för mig ny del av Söderåsens Nationalpark, finfin utsikt och lite backar att få upp pulsen i.

Förra året vid den här tiden hade jag fortfarande rätt stora problem med lekandet med Pep. Dels var det att han inte fick upp någon direkt intensitet efter att jag hade lekt med honom och dels var det att hans kamp var rätt tafatt. Det tafatta gjorde bland annat att han kunde sluta om jag blev passiv och det blev inte heller så mycket dragkamp då han greppade om och om.

För träningssituationer så har det varit nödvändigt med lek då godis har varit rena sömnpillret för Pepstern. Det spelade ingen roll hur gott godiset var, han visade inget större engagemang kring godiset ändå.

Härom dagen när jag kampade med båda hundarna konstaterade jag att det börjar bli riktigt riktigt svårt. Tux tokdrar som han alltid har gjort och är stark som fan, rent ut sagt. Men det har inte varit så stort problem för Pep har liksom hängt lite lätt där i leksaken i andra handen fram tills nu då. Han har inte så snabbt grepp som Tux men han greppar grymt mycket mer än tidigare och han har blivit riktigt stark . Dessutom är finns det inte en chans i världen att han släpper när jag blir passiv, nu är det mer dödsskak som gäller. Det har väl skett successivt med den ökande kamplusten men jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det förrän härom dagen när jag kände att jag knappt orkade hålla emot de bägge hundarna.

Intensiteten kan fortfarande bli mycket bättre, han är inte riktigt som Tux här som är helt gasad efter att man har kampat med honom. Det känns lite som att jag får hjälpa honom lite på traven här, han är verkligen motiverad att göra det han skall men är ändå på för låg energinivå när han startar. Min tanke är att försöka få till lite trick, övningar som i sig höjer hans energinivå så han lättare förstår vad det är jag ute efter. Vi är inte riktigt där än, men det är t ex sådant som att hoppa på stället. Jag har skrivit det innan men det funkar sisådär att hålla på med cheerleading (typ hetsa och gapa/skrika) på Pep. Det kan mycket väl få en motsatt effekt där han liksom lugnar ned sig. Däremot tror jag på att om jag kan få in en bra energinivå i ett eller fler trick så kan jag lite lättare föra över den intensiteten till andra saker. Sen är det väl även så att Pep behöver den typen av trick/rörelser för att stärka sin egen fysik. Jag är rätt övertygad om att hans bristande intensitet är väldigt sammankopplat med att hans otroligt långsamma fysiska utveckling. Till exempel har jag lagt märke till att när jag började märka att han kampade bättre så kom även lite snabbare tassförflyttningar (inte kanske samtidigt), ja generell kvickhet och det känns som styrkan har inte varit där innan.

Slalomingångarna har varit så svåra att träna med honom tidigare. Det har varit svårt att få honom att bibehålla attityd eller för den delen att ens få den rätta attityden. Tux har alltid haft väldigt bra ingångar och jag tror inte det helt och hållet beror på min förträffliga träning utan mycket på hans inställning. Det är liksom jävlar anamma och det här är en kul utmaning. Pep har aldrig varit sådan, utan blir det fel så vill han hellre göra en skalman och dra in huvudet under skalet och slippa. Men han är klart bättre nu och det är lite spännande att det känns kopplat mer till själva kamplusten än till motivationen (för den har funnits där hela tiden). Eller så är det bara jag som snor in mig i begrepp.

Idag var vi iväg och vallade för ny instruktör, Andreas Eklund. Det fungerade bra, lugnt men noga. Vi tränade på att få till fösningarna. På att försöka få Pep att verkligen flytta djuren, att inte bara gå efter och så förstås på att han skall gå rakt. Först försökte vi med lina men det fungerar inte så bra på Pep, han blir rätt hämmad av den. Men jag tyckte det fungerade bara utan, han höll bättre avstånd än vad han kan göra. Däremot gick han inte ‘rakt’ utan visade prov på sin fina glidteknik där han liksom bara får in fåren i en cirkel och så vips är han bakom dom. Vi gick lite på varsin sida av Pep vilket gjorde lite lättare för mig att se när han gled iväg plus att jag fick hjälp (för det är ett problem, jag ser det oftast inte förrän han liksom redan är på väg och då är det försent). Vi la/stannade honom ned när han inte gick rätt och det kändes som det funkade.

Nu blir det lite att han liksom bara går efter fåren men det känns som att det hänger ihop mycket med att han fortfarande tänker lite runt. Ibland har jag sett han liksom börjar driva dom med mycket mer kraft och då blir det en helt annan sak men jag kan liksom inte riktigt få fram det där mer då och då.

I onsdags var vi och tränade agility inomhus. Han taggar riktigt mycket på att få träna med andra, inte att han skäller och gormar utan han blir liksom laddad. Det är bra . Dock upplever jag fortfarande att han har riktigt svårt att klara av fart, svänga och hoppa. Något måste liksom bort och då blir det farten. Han gasade på riktigt rejält några gånger och det ser konstigt ut, svårt att förklara men det är som han inte riktigt får ihop det fysiskt bara. Men det är kanon att han själv verkligen försöker, jag tar det som ett tecken på att han kommer öka takten när han liksom klarar av det .

Det har varit några som har frågat hur Tux mår och han mår prima . Efter nyår tänkte jag ta tag i lite agilityträning med honom men nu pysslar vi mest med trix och lite lydnad.

Han har vid 20 månaders ålder fortfarande ett väldigt valpigt sätt att röra sig på. Han är liksom väldigt lös och ledig, slänger och far med alla benen. Jag tror att det är därför han har så svårt att kombinera fart med massa andra saker, han på något sätt inte vuxenstadgan i kroppen. Ber bara en stilla bön om att den kommer

Köpte Silva Trkmans Ready Steady Go i födelsedagspresent till mig själv. Jag har inte hunnit se klart på den än men hon säger vilket fall en sak i en mening som jag fastnade lite för. Rätt naturlig men jag har inte reflekterat så mycket över det ändå – att balans är viktigt för fart….Pep har rätt kass balans och jag har varit lite sämre på att träna balans/koordinationsövningar med honom än vad jag har varit med de två hundar jag har haft tidigare. Mycket beroende på att jag har lagt mycket energi på tryck/fart/pepping och sen har förstås vallningen tagit en hel del i anspråk.

Pep är väl inte obalanserad så att man tror att han är sjuk men väldigt obalanserad för sin ålder. Tänkte att vi skulle fokusera på en hel del på balansövningar nu då (balansboll, lyfta ett/två ben i taget, fyra tassar i skål osv). Det passar ju bra så här i vinter/regntider när man gärna är inne en del och tränar.

Gah, i morse åkte jag ut till Vomb för att cykla. Jag cyklade vilse och var ute i drygt 1,5 timmar. Innan har jag varit ute i cirka 1 timme och då blir dryga milen så idag blev det en aaaning längre då. När vi kom hem så efter en stund var Pep halt, blääää, men det såg ut att sitta i tassen så jag hoppades på en sticka. Men jag hittade inget och började känna mig lätt nedstämd. Däremot såg trampdynorna slitna ut men tänkte det är det säkert inte. Efter en stund bestämde jag mig för att smörja in dom ändå och ser man på så efter en liten stund var hältan borta. Så i kväll blev operation mjukgöring av tassar, massor av salva och sen på med babysockor , söta killar:

Jag har inte sett någon mer hälta så jag hoppas och tror att det var slitna trampdynor som gjorde att han hade ont. Det är en del sand och lite grus ute i Vomb så det sliter lite grann.

Annars har veckan bestått av mycket träning för Peps del. Tux har softat lite till han stora förtret, han gillar det inte alls. Han har sett pigg fräsch ut och var supertaggad idag vid cyklingen. Han älskar det mest av dom två, man får verkligen lugna ner honom för han drar iväg i full kareta ouppvärmd om man inte håller honom i örat.

Pep har fått träna hoppteknik, vi försöker få till 1-3 pass i veckan i trädgården. Jag har faktiskt varit duktig och filmat en del, kan vara spännande att se om det sker någon utveckling. Jag har låtit Tux göra samma övningar och filmat honom som referens . Får se om jag lägger ut spektaklet. Pep är väldigt sladdrig fortfarande men det går nog så sakteliga framåt.

Sedan hade vi första inomhusträningen i onsdags. Jag tyckte faktiskt det var riktigt roligt att springa med Pep, han är inte snabbast i stan men han är jäkligt lyhörd och förig. Han är superduktig på vänster och höger, ja på de flesta signaler generellt. Det är bara det lilla men då, farten. Han taggar till ordentligt när han får springa med andra så jag tror det kommer vara utvecklande för honom att träna mycket med andra.

Vi har även hunnit valla några gånger. Det är drivningar/fösningar för hela slanten just nu. Jag har svårt, för jag ser inte förrän det är för sent när han kommer för nära och sen ser jag inte heller när han glider iväg och runt fåren (detta är han grym på, vips så är han bara på andra sidan innan man ens har hunnit fatta). Pep tycker förstås också det är svårt, han får inte riktigt ‘tag’ i fåren och de försvinner gärna och vilket får honom troligen bara att känna att han måste skynda sig mer för att inte tappa dom.

För någon vecka sedan testade jag en sak som jag har tänkt på en hel del inom vår vallning. Jag har som sagt fått kommentarer om hans fart en hel del och jag fattar ju att det är befogat. Jag har tänkt att det lite beror på att han ofta inte tar kommandona vilket gör att själva situationen försvinner och jag måste ha lite tid att tänka om. Jag säger typ stand och så är meningen att jag skall säga något annat sen men så tar han inte stand och jag får tjata. Under tiden har fåren gått iväg och så måste jag tänka om, det blir lite segt då jag inte tänker så fort . Så jag testade lite med att ta pisken med ut och när han inte tog kommandot direkt (som i 99 % av fallen är något sorts stopp) så drämde jag den i backen. Tror det räckte med en gång och sen stod han direkt. Det blev klart en hel annan vallning då jag kunde ha ett flöde. Det som gladde mig var att hons om var med och vallade sa utan att ha vetat om vad jag pysslade med att han såg ju riktigt snabb ut nu. Det kändes lite skönt att få belägg för det jag tänker, att det är rätt mycket upp till mig……

Fan, hade så gärna velat få en ‘mästerskapsplacering’ med Tux men det sket sig på vippen.

Vi nollade de två kvalloppen. Vi hade ‘nära-disk-upplevelse’ i båda efter matteslarv vid tunnelingång och utgång men tror det ändå räckte till två andra platser efter Jenny och Ogin. I finalen var vi som sagt snabbast men Tux hade inte riktigt tid att stå kvar tills vippen var ända nere så det blev en 4:e plats.

Han kändes fin, stor skillnad att springa med honom nu mot för 6 veckor sedan. Vi hade kommunikation hela vägen och det kändes bra helt enkelt. Nu förbannar jag mig mest för att jag inte lydde min magkänsla tidigare i höstas.

I helgen var det dags för agilitykurs för mig och Pep, vi gick för Malin Elfström. Jag har länge velat gå för Malin, hon är förstås jätteduktig och har erfarenhet av många hundar. Det var  intressant att höra, Malin verkade ha rätt lika filosofie som jag när det kommer till agilityhandling/träning även om vi inte gör exakt lika. För mig är det KISS (keep it simple stupid) som gäller, att försöka att hålla handlingen enkel och satsa på att ha de handlingsinstrument och de hinderkunskaper man har riktigt vältränade. Jag upplevde att Malin delade den filosofin, typish.

Jag har skrivit det tidigare och tänker skriva det igen. Jag är förbannat trött på att betala pengar och få höra hur långsam och dåligt tryck min hund har! För mig är det nedbrytande, jag blir ledsen för jag är så medveten om detta att jag verkligen inte behöver höra det från andra. Tyvärr öppnades kursen exakt med detta så det var inte så väldigt upplyftande, jag kände att jag kunde packa och åka hem för mitt självförtroende rasade totalt ned i botten. Jag känner mig fortfarande ledsen och vill bara ge upp. Jag hade mer förstått det om jag faktiskt verkade tro att allt är bra och kanske behövde en påminnelse om hur det faktiskt ser ut. Så är det inte!! Och det är hårt att höra det från andra även om personen ifråga inte menar att vara hård.

Jag fattar att folk inte säger det för att vara elaka utan säger bara vad de ser. Men man kan faktiskt uttrycka sig på olika sätt, att säga exakt vad man ser är kanske rätt jobbigt för mottagaren och att höra vad man skall jobba på är mer upplyftande.  Men nog om det egentligen, det är ju inte så att jag inte vet att sådana saker kan komma och jag väljer att utsätta mig för det, mao mitt ansvar…

Rent handlingsmässigt var det inga konstigheter men bra, det jag fick med mig var väl att inte vara så noga med Pep. Det ligger nog en poäng i det för jag är pedantisk och Pep är också noga. Det var också intressant att höra hur olika man kan se på saker, om jag uppfattade det rätt så tyckte Malin fart var grymt viktigt och att svängar var lätta att fixa. Jag har som sagt tyckt att det var väldigt svårt att få till svängar med Tux och jag tycker att det är rätt många hundar som inte svänger speciellt bra, så min upplevelse är att det är rätt svårt att få bra svängar.

Malin visade även lite av den hoppteknikträning hon kör. Där var det en sak som jag inte har kört, som jag tror var Mecklenburg-inspirerat. Det påminde lite om Susan Salos one jump på det sätt att hunden inte fick använda fart för att komma över men det var mer fysiskt krävande på det sätt att hunden fick belöningen direkt på landningsplatsen. En annan sak som jag faktiskt inte hört från någon annan var kring inlärning av vippen. Malin tyckte det var väldigt viktigt att hunden själv kontrollerade rörelsen, därmed släppte hon aldrig vippen när hon stod och höll i den. Och hon gjorde inte heller gunglek på det sättet att hunden sitter på vippen och får åka upp och ned efter som det då inte är hunden som kontrollerar rörelsen.

Ytterligare en sak som var rätt intressant. Jag tänker lite så här kring Pep, att han är fysiskt rätt klen. Han är starkare nu men fortfarande valpig och klen, dålig styr på sin kropp och inte så stark. Han är i bra kondis utan jag menar mer ren styrka. Jag har en känsla av att det fysiska och mentaliteten går lite hand i hand med Pep, att saker har varit och är jobbiga för att han inte riktigt är stark. Det gör att han liksom inte riktigt vill ta i när det blir jobbigt utan istället blir han liksom lite matt och kanske till och med lite dämpad. För mig har det varit så att jag vill verkligen förmedla till Pep att vi ger inte upp när det blir jobbigt, vi tar i hårdare då. När jag gick Canis-kursen i höstas så höll instruktören inte alls med mig i detta. Men det kändes faktiskt som att Malin var inne på samma som jag, att han inte får sjunka in sitt lilla skal när det blir jobbigt utan att han måste lära sig att spänna bågen och att jag inte låter honom komma undan genom att undvika eller göra det lättare när jag faktiskt vet att han kan. Nu var det till exempel en slalomingång, där det var svårt med andra porten. Det var lite halt och man var helt enkelt tvungen att anstränga sig för att klara det och det var han inte riktigt villig att göra.

Jag har provat lite olika saker när han liksom går ner sig och det jag tycker fungerar bäst är att provocera honom så han blir arg på mig, han biter mig armarna. Det lilla adrenalinpåslaget tror jag gör honom gott . Instruktören på Canis-kursen gillade dock inte detta alls, hon tyckte mer att när han blev sådan så var det för svårt för honom och att jag bara skulle begära detta när han var pigg. Slalomexemplet ovan var sista övningen på kursen och Pep var säkert rätt trött, han är inte så uthållig mentalt så som unghundar ofta är. Jag fick honom att ta andra porten i slalom och klara threadle situationen efter och min känsla är ändå att han kommer växa med den typen av erfarenheter. Att han känner att det lönar sig att ta i även om det är svårt och att han helt enkelt blir uthålligare för att jag tänjer på vad han orkar.

Nu skall jag läsa Trkman för att försöka få upp motivationen att fortsätta…