Förra året var första året som jag inte var med i gruppen som ansvarar för tävlingen Gåsahoppet. Jag var funktionär och jag hjälpte till med lite sysslor innan och efter tävling men jag åkte inte på möten innan tävlingen. Det är något som jag har gjort alla år innan.

Att åka dit och “bara” vara funktionär var en otroligt märklig känsla. Stressen för att saker skulle fungera, att banor blir ombyggda var som bortblåst. Det märkliga är att detta är fortfarande min tävling, min klubbs tävling och det var inte så att jag inte var ansvarig. Vidare så hjälpte jag till under tävlingen precis som tidigare år. Det var ändå skillnad. När jag satt i publiken och folk klagade, ja ni vet där allmänna klagandet som så ofta sker runt banan (varför bygger de inte om, banan har stått still hur länge som helst, varför startar de inte, xxxx bygger så trista banor) bekom mig inte alls på samma sätt som tidigare.

Tidigare när jag satt med i alla dom där mötena, då kände jag att jag var en del av misslyckandet, nu hade jag distansen. Det var inte jag som hade varit med att planerat det där och därmed kunde jag skaka av kritiken på ett helt annat sätt. Det kanske är självklart för alla men för mig blev det något av ett “aha” och känslan av “är det så här andra känner när de hjälper till på tävlingar” och “är det därför folk inte riktigt förstår att en negativ kommentar kan förstöra en hel tävling för arrangören” var frågor som direkt poppade upp i mitt huvud.

Jag har många gånger tidigare skrivit om det besvärliga att jobba ideellt och få kritik för det, även konstruktiv kritik. Linjen mellan där man känner att nu får det vara, det är inte värt att ta av min dyrbara fritid för att få kritik är så hårfin. Även om de allra flesta vill bli bättre och borde vara tacksamma för konstruktiv kritik så är den där linjen ändå så skör och bräcklig för många. Det är inte alls samma sak att få kritik på t ex jobbet som det är att få kritik för ideellt arbete.

Eftersom att arrangera tävling är något frivilligt, man kan inte heller välja andra arrangörer så som man skulle kunna göra om det är ett förtroende uppdrag utan vi är helt i händerna på folks välvilja. Därför tänker jag att vi måste anpassa oss efter hur folk upplever situationen.

Jag tror, med stark betoning på tror för jag har inte undersökt detta, att orsaken till att det är svårt att hitta arrangörer till LLU och till SM är att det är “högrisktävlingar”. Det är tävlingar där ansvaret är större än vid vanliga tävlingar. Det är mycket prestige i själva tävlandet och därför är det viktigt att tävlingen går rätt till och att det blir bra. Med utökat ansvar så ökar också risken för kritik. Det kan innebära att någon skriver/klagar på Facebook och att otroligt många kan hänga på genom att lajka. Lajka tycks vi göra helt ohämmat utan att ens fundera på vad det innebär för mottagaren. Tyvärr, men inga pengar i världen kan få mig att riskera att bli dissad på FB när jag arrangerar tävling. Pengarna är dessutom något som jag kanske i väldigt liten utsträckning tar del av. De går till en klubb där kanske många skall dela på intäkterna, inte enbart agilityaktiva. Min fritid är till för att jag skall må bra, för att jag skall ha energi och motivation till arbete och annat, att strunta i att arrangera tävling blir då väldigt lätt.

Nu har jag gått ur de flesta agilitygrupperna på FB men någonstans runt årskiftet fanns det en så bra tråd i Agilitynytt om att vi skulle vara positiva våra tävlingsarrangörer under 2017. Vi har inte för många arrangörer utan för få och vi måste måna om alla vågar ta ansvaret att arrangera tävling.

Om man nu vill diskutera saken offentligt, tänk på hur du formulerar dig;

– Det är så trist att det inte är rosa kantband runt agilityplan. Jag blir så jäkla less på att se reklam för någon jäkla hundmat tävling ut och tävling in.

– Hade det inte varit härligt med rosa kantband runt agilityplan? Lite färg på agilityplanerna hade verkligen livat upp.

Jag tillhör absolut den gruppen som är kritisk till mycket, ja en riktig gnällkärring faktiskt. 😉 Dessutom förstår jag att många känner att de vill ge kritik för att vi skall bli bättre, för att man känner att man betalar pengar för att tävla agility och man vill liksom ha valuta för de pengarna. Men frågan är om det blir bättre? Om folk hoppar av, inte vill ta ansvaret för att arrangera tävlingar så har vi inte uppnått något alls. Kanske vi helt enkelt måste tänka som vi gör med våra hundar, att vi förstärker det som är bra och i mångt och mycket ignorerar dåliga saker?

Vi kan ju inte kräva att arrangörerna skall ha mer skinn på näsan utan vi är helt i händerna på deras vilja att arrangera tävlingar.

Eftersom vi var många som gillade det där Agilitynyttinlägget på FB om att ge våra arrangörer beröm, kan vi inte försöka att dels göra det och dels vara konkreta i vad som var bra så att andra arrangörer kan snappa upp och lära sig av andra? Positiv förstärkning FTW.

Förra helgen var jag och tävlade i Nutrolin Arena. Jag skall erkänna att jag var lite skeptisk till nummerlappar, jag har tävlat på många tävlingar med nålar i kläderna, av/på med lappar, sätta fast, tappa lappar och allt har bara varit meckigt. Dessutom har inroparen inte ens tittat på nummerlappen när man väl kommit dit. Till skillnad mot vad jag trodde fungerade det bra, det var nålfria lappar och enkelt att ta av och på. Jag tittade inte så mycket på nummerlappen när jag skulle starta men jag har förstått att sekretariatet gjorde det. För mig underlättade det mest att veta vem jag startade efter (samma startordning i samtliga klasser), det var smidigt. För den här typen av tävlingar där det inte riskerar att krocka så ser jag helt klart ett alternativt sätt att anordna tävling där man kan spara in på en funktionärspost utan att det får stora konsekvenser. Bra att vi fick prova det och mina fördomar kom på skam.