Förra året tvingades jag till vila efter Novemberrusket i Tånga. Jag hade en bristning i baksidan av låret som jag drog upp gång på gång. 2,5 månader av inget agilityspringande alls blev det och hade jag inte varit påstridig så hade det nog blivit några veckor till. När jag satte igång med att springa igen så kände jag av låret, inte så att det gjorde ont men det stramade. Det tar verkligen tid ibland för skador att läka. För mig känns en vecka som lång vila och två veckor är extremt lång vila. Tydligen är det inte alls lång tid för att läka skador.
Förutom att jag var skadad så var även Zap skadad då han gått omkull i fårhagen och gjort illa ett ben, ffa en tå som tog lång tid på sig att läka.
Det var helt enkelt inget muntert avslut på ett agilityår. Året hade dessutom kantats av mycket känslor kring det här med Lix som jag då tävlade. Jag hade funderat fram och tillbaka och hade konstaterat att jag inte ville ha en fjärde hund. Jag kunde även konstatera att det inte kändes som Lix fick tillräckligt med motion och aktivering hos sin matte/husse vilket gjorde att jag hade ett dåligt samvete som gnagde och gnagde. Hela situationen gjorde att allt kändes rätt olustigt, det var inte alls så kul som det hade varit med agility.
Vårvintern i år fick Lix en ny ägarinna i unga Clara. En tjej som gått några kurser för mig och som saknade en träningskompis som ville lite mer. Så himla bra det har blivit, lite som en trippel-win-situation (om man nu kan säga så). Win-win för Lix och Clara som funnit varandra och ett litet extra win för mig som får följa dom och glädjas åt deras framfart. Att det löste sig så fint med Lix har verkligen varit en stor lättnad, har känt och tänkt på det så många gånger under detta år.
Det har verkligen varit roligt att tävla i agility år. Jag kan inte påstå att vi har varit några stjärnor och jag har inte alls nått dit jag tänkte mig med Zap. Men jag antar att skadan förra året på honom och mig, lösningen med Lix gjorde att jag fick en nytändning. Dessutom så får jag ibland känslan av att det faktum att Zap är så annorlunda att springa med jämfört med alla andra hundar jag har sprungit med också ger en nytändning. Fast det är jäkligt frustrerande också när gör fel som man vet att man inte bör göra med honom.
Roligast var nog ändå Spanien, tävlingen var så perfekt upplagd och banorna var superroliga där man fick tokspringa. Det var liksom bara den där lilla lilla dubbelnollan som fattades. Tråkigaste var att vi föll på målsnöret till SM där vi saknade 1 pinne. Det störde mig mest för att när jag väl kom på att jag kanske skulle försöka kvala till SM med Zap plockade vi många pinnar. Jag skulle bara brukat allvar lite tidigare.
Zap och jag checkade av championat, segrar i klass 3 och vi gjorde en landslagsuttagning som var mycket bättre än jag trodde vi kunde. En femma på A:et ifrån plats i både NM- och EO-laget. DET kändes bra mycket längre bort än så.
En annan sak som jag kommer minnas från i år är att det är jätteskoj att simma med hundar. Jag, Pep och Zap simmade efter HulaHoppet och det var riktigt mysigt. Eller Pep simmade mest för sig själv men när våra vägar möttes i vattnet tittade han lite förvånat och liksom noterade att jag var där ute i vattnet. Zap däremot, han simmade så fint med matte. <3
I år går vi i vintervila friska. Tyvärr har det dock visat sig att skadan Zap ådrog sig förra året gett honom lite artros i den tån. Om det kommer påverkar honom får väl framtiden utvisa. Men oron kommer gnaga hela jäkla tiden. :'(