Tux lämnade oss 2016-09-15, 13 år och 11 dagar.

Ibland är det bara så jäkla jobbigt att ha hund, just nu är det en sådan period. Jag ifrågasätter verkligen mitt val av fritidssysselsättning då jag mår så himla dåligt.

Minns inte riktigt när jag såg det först men i början trodde jag att det var en pålagring jag såg vid Tuxs karpalled. Den blev liksom bara större och större så när han vid ett tillfälle behövdes sövas för att ta bort en trasig tand så bad jag dem även kontrollera vad det var vid leden. De konstaterade att det var en tumör som satt mycket konstigt inne i en av senorna över leden. Tumören var godartad och vid den tiden hade han inte några besvär av den. Veterinären meddelade att det skulle i princip vara omöjligt att ta bort den på grund av dess läge, man kunde kanske ge sig på att skära i den om han fick ont av den men det garanterade inte på något sätt att han skulle bli av med smärtan. Jag kände att det kommer liksom inte bli aktuellt, speciellt inte som det var smärtsamt nog med biopsin och läkningen efter det.

För cirka ett år sedan började jag märka att han var lite påverkad av tumören och sedan har det blivit gradvis sämre. När vi kom hem från Spanien så var han rejält halt trots smärtstillande, han hade svårt att hänga med på våra promenader. Jag provade att gå kortare med honom och lämna honom hemma sedan men han ville förstås med. Det kändes inte bra och jag har alltid sagt att när de inte kan följa med på vardagspromenader så försämras livskvaliteten för mycket att jag verkligen bör fundera på om de skall få leva kvar. I tisdags fick han inte följa med på långa morgonpromenaden men gick med på en ganska kort lunchpromenad. Efter den hade han så ont att han hade svårt att stödja på sitt ben. Det var droppen för mig. Han var dessutom ledsen, vi märkte att han gick undan. Han orkade inte alltid komma och tigga (vilket är allvarligt om man är Kelpie) och han var sig inte riktigt lik.

Jag fick ringa det där samtalet till pappa och bestämma tid. De sista dagarna fick han dubbel dos smärtstillande och det gjorde att vi kunde hitta på lite saker som jag visste att han tyckte mycket om. Vi var och simmade, han var med på klubben och lekte med sin boll, hängde med på promenader och hämtade massor av golfbollar.

Tux fick somna in hemma hos mina föräldrar.

Det är verkligen så tomt här hemma. Tux låg alltid i vägen i köket, han låg alltid bredvid mig när jag jobbade och han fanns alltid där man åt mat. Dom där BCna märks knappt.

Tux var en sådan klippa och på många sätt var han perfekt för mig. Han hade sådant självförtroende och kick-ass-attityd som passade mig som handen i handsken. Ibland kunde jag gå in på agilitybanan och känna mig kass och värdelös och när jag gick av banan så kunde jag fundera på vad som hände på dom där 150 metrarna för känslan var som bortblåst när jag gick av. Just exakt det saknar jag något enormt.

Mest av allt är jag ändå glad att få ha varit med om äventyret med Tux. Alla resor, alla timmar på träningsplan, alla kurser och att jag har fått ha den där känslan där det känns som hunden lyfter en till något bättre än man egentligen är. För det var verkligen vad Tux gjorde.