Vårt oflyt fortsätter.

Skadan jag har ådragit mig gick upp i tredje loppet av 12 i Vårgårda. Jag försökte att springa men fixad det inte, hade kanske kunnat springa med Lix då han är mer van att styras med bakombyten, men istället fick Jouni springa med honom. Det gick fint men fick några rivningar och någon vägran för så ingen nolla. Jag trodde tiderna skulle bli mycket grymmare än när jag springer med honom, Jouni är ju snabbare än jag, men så var det verkligen inte.

Zap sprang med Jenny, han har aldrig sprungit med annan förare och jag misstänkte att han inte skulle vara helt bekväm med det. Som jag har skrivit innan så har han liksom hängt upp mycket av agilityn runt mig, det är väldigt viktigt vad jag gör och inte gör. Hindren är underordnade, något jag jobbar på men inte löst helt. Jenny hade faktiskt en riktigt bra runda på gång i första klassen, men när hon sa “höger” istället för “runt” så tappade han tråden (han svängde höger men det var inget hinder där, stackarn) och tittade efter mig en lång stund. Tidsmässigt hade nog verkligen räckt långt. I agilityklassen gick han sämre, tittade efter mig i början och det tog en stund innan han kom in i matchen. Dock gjorde han stabila fina balanser i båda agilityklasserna.

Men inte nog med att jag är skadad så lyckades Zap aka “jagharväldigtbråttom” vurpa på en isfläck i förra veckan. Han fixade en massa skrubbsår på olika delar av kroppen men ingen hälta. Det gjorde att jag tänkte att det inte var så farligt. När vi kom hem ville han inte ha mat, det är mycket underligt då han är enormt matglad. Matvägran fortsatte kommande dygn och han var allmänt knepig. Pigg, springig samtidigt väldigt tryckt och mattig. Han pillade i sig lite mat här och han var inte heller dålig i magen så jag var liksom inte orolig för att han skulle svälta ihjäl men man undrar ju vad som är fel. Jag börja tänka på magsår, cancer och allt möjligt. När han några dagar senare flydde upp till ovanvåningen när jag tog matskålen kände jag mig helt förtvivlad, bestämde mig för att nu måste jag ha tid hos veterinär dagen därpå. Tänkte att jag skulle prata lite med pappa och berätta vad som hänt.

Pappa frågade direkt, han har inte slagit sig då? Ehhh, jo han vurpade rejält i början av veckan men ser inget konstigt i munnen eller så. Fick då lära mig att det är tydligen mycket som kan gå sönder i svalj/tunga mm som inte är så lätt att se. Eftersom han var pigg och inte visade några magsymptom fick han lite Rimadyl. Vips så var aptiten tillbaka och nu är som vanligt igen. Han fick Rimadyl i bara två dagar. Jag vet fortfarande inte vart han hade slagit sig men han måste haft rejält ont. Jag såg att han hade ett skrapsår på hakan så jag vet ju att han har slagit i huvudet. Visste inte ens att det var relativt vanligt att få skador så vid fall, man har ju hört om bölder och sådant orsakat grässtrån och sådant som kommer in och fastnar.