Efter Bologna hämtade jag mina hundar och åkte direkt på vallkurs för Nij Vyas (gick för honom i våras). Det visade sig vara en riktigt riktigt dålig idé, vilket fall kändes det så då. Zap som lindrig sagt är på i vanliga fall i fårenhagen var helt hyper. I Kåseberga finns det en rundfålla som är ganska stor så jag tänkte att han först kunde få springa av sig lite utanför den. Han tränade utanför den i våras och gjorde det bra. Denna gången blev totalt tilt, han förstod inget och blev väldigt blockerad samtidigt som han var så himla högt upp i laddning/energi. Nij tyckte att vi skulle ta in honom i fållan och där blev det inte bättre. Jag kände mig redan superstressad över att Zap var så otroligt laddad och jag spände mig enormt när han skulle jobba där inne nära fåren. Efter att han röjt till ett par gånger och inte lyssnat på lie down fick jag ett sammanbrott, kände bara att nu tar jag hunden och åker aldrig mer till en fårhage. Jag kände bara vanmakt över situationen och total omakt över hunden.

Med grymt tunga steg tog jag mig igenom andra passet och då gick han bättre, inget röjande men fortfarande enormt hyper och spänd. Andra dagen gick han rätt bra men spänd. Nij tyckte att jag verkligen måste ta tag i att han skall kunna vara nära fåren. Jag kände bara att det skulle bli superjobbigt eftersom jag är rädd för bitandet och givetvis finns det större risk för bitande när han är nära.

Jag tog dock tjuren vid hornen och tränade de övningar Nij visade. Dels att bara vara i fålla och slappna av och dels att gå mellan staket och fåren. Sedan åkte vi till Johanna och tränade och där fick han också träna på att vara nära fåren, jobba in i en fålla. Till skillnad från Nij ville Johanna att han skulle jobba inne i fållan och det tror jag är snäppet bättre för Zap än att bara vara där. Det gick faktiskt mycket bättre än jag föreställde mig, jag såg framför mig hur han skulle tappa huvudet helt men det tycker jag inte han gjorde. Några gånger fick jag korrigera honom men som sagt inte alls på den nivån som mina farhågor var.

Nu har vi hunnit 3 pass till i fålla och förutom att de får jag var på de senaste gångerna har utmanat honom lite (vilket han löser bra, vilket han löser bra) så tycker jag att det går framåt. När jag gick fram och klappade honom så var det en annan känsla än för några dagar sedan, han var mjuk istället för superladdad och hård.

Något som var riktigt häftigt var att när han fick valla ute i hagen en kort stund var han som en ny hund. Han tog stoppen på ett helt annat sätt och höll självmant avstånd till fåren. Det kanske bara var en tillfällighet men på något sätt kändes det som vi inte hade den konstanta kampen om att han vill in på fåren som vi alltid annars har. Det hade nog varit magiskt för både mig och Zap om vi kunde slippa lite av det för då skulle vi ta ett jätteskutt framåt.

Jag tror att situationen som har uppstått är enbart beroende på min träning och träningssituation. Jag vill minnas att han som unghund var ok och väldigt tålmodig nära djuren. Att vi liksom har tappat detta eftersom jag har fått kämpa så mycket med att få avstånd till djuren. Tror faktiskt att jag har gjort lite samma fel med Pep. Dessutom missar man nog en del av närhetsgrejorna mellan får och hund när man inte har så mycket fårhantering i t ex stall osv.