Det första agility-VM som jag var på var i Basel 2006. Efter det har jag både åkt som deltagare själv och som åskådare ett antal gånger. Rent stämningsmässigt var detta inget höjdar-VM. Italienarna hade valt en rent urusel speaker som misslyckades på alla sätt och vis. Han var inte ens torrt informativ, han var bara riktigt kass. Jag missade lördagens finaler pga att jag blev sjuk så under söndagen var jag inte beredd på att speakern inte informerade något alls. Small var först och jag tappade verkligen hakan när klassen plötsligt var slut och man inte hade en aning om vem som hade blivit världsmästare. Nä, det sög verkligen.

Sedan var det något annat också, det var inte sådant tryck att dansa och mingla som det brukar vara. Det var inget tryck i arenan alls, inte ens Nippon, Nippon som jag vill minnas att alla brukar hjälpa till med :). Delvis berodde det väl på speakern men också själva arenan. Jag tror många ville ut för det var kass luft där inne (dessutom luktade det som folk rökte inne?), maten var trist och det gjorde att folk liksom gick iväg istället för att hänga i hallen mellan klasserna.

Något som många verkade ha problem med, inklusive mig var kommunikationerna till och från arenan. Jag fick ta taxi flera gånger för tågen gick så sällan och om man råkade missa tåget så var det minst 1 timmes väntan till nästa. Att få tag på taxi via telefon var stört omöjligt verkade det som. Det där med kommunikationerna sög verkligen eftersom det blev ett sådant stressmoment att komma från arenan.

Jag åkte till VM som SAgiKs representant. Jag fotade och filmade de svenska ekipagen och uppdaterade klubbens Facebook sida. Det gick väl okej men det är förstås omöjligt att både filma och fota. Det är nästan så att man skulle behöva vara två. Med pressackreditering fick man sitta nere vi banan och man fick tillgång till ett litet rum med wifi, kass sådan. Man hade ju önskat sig snabb wifi direkt vid banan så att man hade kunnat ägna pauserna åt att fixa mat och annat.

Till agilityn.

Jag tycker det svenska agilitylandslaget rockade :). Det kanske bara är jag men jag tycker det är annorlunda känsla när svenskarna kör numer jämfört med tidigare, att man verkligen känner att Sverige kan leverera. Jag menar inte att tidigare landslag inte var bra utan att vi mer generellt ligger i framkant. Den känslan hade jag inte förut. Våra hundar är vältränade, handlingen är avancerad (men väl repeterad), vi behärskar många typer av banor osv. Förr upplevde jag att när man åkte utomlands så hamnade vi ofta i handlingssituationer/bansituationer som vi aldrig upplevt. Efter ett VM var man liksom helt hysterisk med att bygga banorna för liksom få träna på allt nytt :). Sedan så har vi fått en helt annan bredd, det är liksom inte bara de i landslaget som är duktiga utan en hel drös som kan leverera lika bra.

Det var dessutom någon i varje storleksklass som verkligen visade att de kunde placera sig i topp 10. Hanna i medium med lilla Liam som visar att storlek inte måste vara ett problem. Malin Tangfelt (medium) och Sandra Sjöberg (small) som nollar båda lagklasserna. Jannie som gör två kanonnollor varav en leder till individuell vinst i det loppet. Jenny som klättrar typ 30 placeringar efter ett lite missförstånd i hoppklassen och placerar sig 6:a sammanlagt, dessutom hade de levererat ett kanonlopp i hopplagklassen om fröken Damm hade hållit reda på sina fötter (hon rev hindret med foten innan Lilli hade hoppat = disk). Sist, Jouni som gör fyra helt otroliga nollor. Personligen tycker jag det är lika starkt som att ta guld och silver som Pavel gjorde. Men ett brons som belöning är väl helt okej det också ;).

Något annat som imponerade på mig var VM-domarna, ffa Sascha Grunder. Vilken helt otrolig inlevelse och känsla för hundarna :). Fick nästan känslan att det smittade av sig till de tävlande, det var inga sura miner när det blev fel. Inte för att det brukar vara så vanligt men det har hänt vid de flesta VM jag har varit på att publiken har reagerat på en eller två personer. Vilket fall värmde det hjärtat att se båda domarna under VM.

Jag har lagt ut en del av bilderna jag tog under VM på mitt facebook-konto och vad skall man säga, tror jag har fått 4000-5000 likes senaste dagarna. Jag kan inte ens bestämma mig om jag gillar det eller ej :), men jag gläds åt att folk använder dom.

Efter VM gjorde vi Bologna, det kändes som det räckte med en dag faktiskt. Vi hade fantastiskt väder och staden var vacker men jag kände mig riktigt nöjd. Jag tror det berodde på att jag tog mig upp i det 97 m höga tornet, lever fortfarande på att jag faktiskt fixade det. Riktigt skraltiga och trasiga trätrappor som verkligen inte kändes säkra (ja, jag är svensk!), höjdrädsla, tvångstankar om att jag kommer hoppa för att komma ned snabbare så var tornhelvetet en riktig comfort zone challenge för mig.

20151012_162813

20151012_102959 20151012_105845 20151012_140009