För ett par veckor sedan vann Zip-zappen sin första klass 3 och framför allt satte vi vår första nolla i agilityklass 3 sedan uppflytten. Det känns alltid skönt att visat för sig själv att det är möjligt :).

Jag är inte helt nöjd med hur han går på tävling fortfarande, sist jag tävlade var jag faktiskt nästan gråtfärdig när han tvärnitade och vände i tunnelingången för att han såg att jag bromsade för att sticka vidare. Han är inte så lätt att köra då han är så överdrivet känslig för mina rörelser, det tvingar mig kvar där jag vill sticka och när han sedan ser linjen så kan det gå väldigt fort och så hamnar jag efter (vilket gör honom arg och frustrerad). Situationen gör att jag inte riktigt kan trycka på, jag blir osäker på timingen och det känns osynkigt, ryckigt. Jag ser också att han ibland på tävling lägger in extra steg i svängar för att verkligen kolla så jag menade han skulle ta just det hindret. Det känns dock mycket bättre på träning, mycket större flyt. Vi har gått en del kurser på sista tiden, vi gick helgkurs för Juha Orenius och vi går kvällskurs för Jouni och Isabelle. Visst förekommer den där överdrivna känsligheten där också men det är inte lika påtaglig.

Juha var en ny bekantskap som instruktör och han var en trevlig instruktör. Satan i gatan vad man fick springa på hans banor. Jag var sliten i dagar efter att gått kursen, riktigt jäkla stum. Det han verkligen ville ändra gällande min handling var att jag i t ex wrapar (ffa de där hunden hoppar från baksida av hinder) gärna lutar mig lite framåt mot hunden och dit jag skall. Han ville snarare att jag räta upp mig, luta mig mot hållet som hunden skall hoppa. Med Zap som är så känslig blev det förstås stor skillnad men jag tror även Lix kommer påverkas om jag kommer ihåg att göra ”rätt” för även han och jag har haft en del problem med just wrapar. Jag skulle definitivt gå kurs för Juha igen om jag fick chansen, det kändes givande och ffa liten knuff ur min comfort zone.