Vill börja med att skriva av mig en tråkig sak som har hänt mig.

Någon vecka innan GULDagilityn så fick jag beskedet att några från klubben ville ta över agilitysektorn. På många sätt är detta glädjande samtidigt som jag kände att det var jäkligt trist att få ett sådant besked över en facebook chat, att ingen har pratat med mig utan istället bildat en grupp som i sin tur pratat med ordförande. Tanken var att jag skulle sitta kvar som mentor, något som jag kände direkt inte var aktuellt. Min magkänsla sa direkt att det här med mentor var en fin omskrivning för att göra att alla de trista sakerna som att dra i kurser, gräsklippning, ragga folk osv. Detta har jag senare också fått bekräftat, att de nya förmågorna skulle jobba med att öka klubbkänslan (antar att det gäller allas utom min 😀 ).

Orsaken skulle vara att jag har så mycket att göra. Till och från har jag mycket att göra men känner att jag faktiskt själv bör få besluta vad som skall prioriteras i mitt liv, inte att någon annan tar besluten åt mig. Men vad vet jag, kanske det finns andra orsaker som jag inte vet. Det känns ju väldigt troligt att det finns fler orsaker till att jag inte skulle vara kvar men de är för mig okända än så länge. Att argumenten för att få bort mig är okända gör att allt känns bara okonstruktivt och känner mig sviken av folk som jag har betraktat som mina vänner.

Klubben har betytt enormt mycket för mig under de 15 år jag har varit aktiv. Jag hade många planer, tankar och funderingar som aktiv medlem i klubben fram till att detta hände. Det är inte viktigt på något sätt för mig att vara sammankallande. Däremot tycker jag man avsätter folk genom ett samtal med dom, dessutom tycker jag att man som ny sektor skall ha ryggrad nog att faktiskt prata med den man avsätter om man nu tänker sig att den skall fortsätta som aktiv inom klubben. Nu har min låga för arbetet inom klubben slocknat helt och hållet, jag kommer bara vara vanlig medlem tillsvidare. Klubbkänslan som jag ändå har haft försvann helt och hållet. Jag önskar de nya förmågorna lycka till, det är ju en fin klubb så det är ju synd om man inte kan upprätthålla det.

Som sagt, jag var faktiskt inte så pepp eller glad när jag åkte iväg till GULDagility eftersom ovanstående helt klart påverkade mig. Dels kände jag mig ensamen och dels kändes det jobbigt att behöva möta folk som tydligen tyckt att mitt jobb inte duger till och att jag inte ens är värd att ha ett samtal med. Som tur var så på campingen fick jag hänga med flera från Hässleholms HU och det gjorde mig väldigt gott, när tävlingen väl började så hade jag kunnat släppa detta rätt bra. Dessutom blev det så himla stressigt och svettigt med 3 hundar att jag inte hann tänka något alls under själva tävlingen…

GULDagility blev en riktig bra helg för mig.

Lix kvalade till SM (!). Vi har misslyckats två år så det känns gött att faktiskt lyckas, till och med i väldigt god tid. Vi vann dessutom avslutande hoppklassen på söndagen. Vi nollade 3 lopp, fick uppfartsfel i ett lopp och disk i resten. 50 % ”komma runt” känns som ett jättekliv åt rätt håll. Lix är en grym agilityhund när han håller huvudet kallt 🙂 .

Zap har tagit sig upp i agilityklass 3, tog två pinnar på raken. Loppen var inte så vackra men men.. Zap blev dessutom 6:a i samma lopp som Lix vann. Han gick fint, vi behöver få upp mer säkerhet för han checkar mig lite väl mycket men han har verkligen utvecklats under våren. Löööv Zap!

Peppi lyckades också lite, han tog en SM-pinne på sitt nollade agilitylopp.