Det har verkligen varit flera tävlingar där jag inte alls varit sugen att tävla senaste tiden. Det känns som om det är många saker som spelar in, det sociala, att det inte går så bra för mig just nu och den där prestationsångesten med Zap. Egentligen tror jag det framför allt är prestationsångesten och att andra saker får större betydelse dels pga prestationsångesten gör att jag känner bara en allmän olust.

Önskar att jag hade en sådan där bra plan för att bota mig men det har jag inte. Det är verkligen så jävla jobbigt att inte leverera någonstans när man tycker att man tränar på och vill/försöker göra rätt. Jag törstar bekräftelse i form av att få ett kvitto på att träningen ger resultat men får inget. Det suger faktiskt och jag måste bara kurera mig. Svårt att hitta andra värdemätare på något sätt.

I helgen strulade Zaps kontaktfält på balansen för första gången, det är inte förvånande men trist ändå. Det är hans hinderfokus som ställer till det, han fixar inte när jag hamnar för långt efter och börjar fokusera på mig istället för framåt. Det är ett generellt problem som verkar vara vår största akilleshäl.

Zap gjorde ändå en hel del fina saker, vi var så nära en nolla i hopp 3 men fick en snöplig vägran då han blev osäker i en wrap och följde med mig när jag började röra mig mot nästa hinder, han var typ mm från att hoppa. Han är så himla känslig och vill så himla gärna göra rätt att det verkligen inte är lätt att köra honom. Han satte en riktigt svår slalomingång i Tranås, jag var mest nöjd med att jag såg att han verkligen tänkte till och sökte upp rätt ingång. Det har han haft svårt för innan, bara tagit det som varit framför näsan.

Gillar verkligen Zap men tycker att han är lite svår att hitta rätt i träningen med. Det känns verkligen som han behöver kvantitetsmässigt mycket träning. Att han liksom går bäst när han får träna många pass per vecka, helst både vallning och agility. Inte så att han blir rastlös eller så, utan att han bara levererar bättre då, att han är motsatsen till att vila sig i form. Men sedan blir jag osäker och tänker att det beror på att jag tränar kasst.

Pep är tyvärr skadad så han har inte tävlat.

Lix och jag var så långt ifrån synkade som man kan vara. I första klassen tänkte jag verkligen att nu skall jag hålla i honom så vi sätter den där nollan. Då var han så himla lättsvängd att jag tog i för mycket och han missade en slalomingång pga det. Resten av loppen var totalt tvärtom. I Tranås flög han verkligen av balansen och då hade jag ändå tagit tillbaka honom dagen innan. Ja han var överallt och ingenstans där jag tänkte att han skulle vara. Svårt att förutse det där.