Vad är det med den här lagkänslan/lagandan? Är det viktigt? Om man inte känner något speciellt inom denna avdelning skall man då skita i att ens söka landslag? Är jag inte lagspelare om jag känner att det inte är viktigt med lagkänsla. Alltså jag tycker det är viktigt att man är trevlig mot varandra, att man stöttar varandra så gott man nu kan och allt sådant. Är det det som är lagkänsla? För mig är det liksom bara sunt förnuft och en självklarhet. Det här med lagkänsla tycks vilket fall alltid var enormt viktigt så fort landslag kommer på tal.
Det är väl rätt självklart att det är svårt att prestera om man inte mår bra inom en grupp. Men ibland kan det vara så att man inte gillar att hänga i grupp hela tiden, att man inte gillar att göra saker i gruppen även om folk är schyssta, brister man i lagkänsla då.
Många hävdar att det är så viktigt för prestationen på stora mästerskap. Är det så viktigt….Jag tänker på alla idrottsmän som gått sin egen väg, Boklöv, Gunde och för att inte tala om kanotisterna Susanne och Agneta som verkligen var bittra fiender och sedemera tog OS-guld.
Ibland tror jag att lagkänsla är en efterhandskonstruktion. Om det gick bra, ja då hade man bra lagkänsla och gick det dåligt kan man alltid skylla på den bristande lagkänslan.
Jag är övertygad om att proffs kan skapa lagkänsla genom att lära folk hur de skall förhålla sig till varandra och underlätta så att folk inte blir tvingade att göra saker som de inte trivs med. Men i agilitysvängen, har vi sådan proffs, har vi folk har är utbildade inom detta? För om inte så är min erfarenhet att det faktiskt kan få motsatt effekt, att man hittar på saker som man tror är team building men som i realiteten inte alls är det. Det kanske är det för många men inte för några och då hamnar de utanför och anses som obekväma.
Som sagt, jag tror verkligen att man kan jobba på sin mentala inställning och att det kan lyfta ett lag eller en person men jag är också övertygad om att man kan stjälpa om man inte vet vad man pysslar med.
Jag kanske dessutom är färgad av att de som skrikit högst om lagkänsla, klubbkänsla och så vidare har varit de sämsta lagspelarna.
Jag har svårt för lagkänsla. För diffust, för lätt att det blir fel.
Vågar man skriva att man håller med? 😉
Jag tycker åxå det är svårt. Jag tror absolut att en bra lagkänsla kan lyfta ett lag. Att laget tillsammans är bättre än vad var och en för sig är. Men när det handlar om lagkänsla i agility kanske det även handlar om relationen man har till sin hund? Den lagkänslan, teamkänslan, kanske är viktigare än någon annan?
Däremot tror jag man måste känna sig trygg i laget. Man måste känna att alla är lika viktiga, man måste känna att man hör till laget, men åxå att det inte är hela världen om man misslyckas. För hur ska man annars våga satsa? Alla måste känna att de kan och ska bidra, samtidigt som man ska våga misslyckas. Och där tror jag lagkänslan blir viktig även i agility.
Håller med! Var med på landslagslägret ett år och fick krupp på alla “teambildande” övningar. Det utgår från att alla tankar energi ur sociala sammanhang. Men vi är många som dräneras på energi av dem. Får man inte representera Sverige i landslaget då?
Håller med!
Man måste förstå att alla människor är funtade olika i det sociala samspelet. Det är en kul tanke med teambuilding men om man inte lyckas “lösa alla knutar”, så är risken kanske stor att det finns individer som känner sig än mer obekväma inom gruppen.
Alla behöver få utrymme att få vara den man är och inte behöva slösa energi på att tillhöra ett sammanhang där ens egna prestationer till slut blir lidande.
Samtidigt så är det ju en himla fin tanke; att skapa känsla av samhörighet och gemensamt ansvar att alla ska kunna prestera på topp.
Men det är väl kanske just det, det gemensamma ansvaret att låta alla få fokusera på sin egen prestation och ge och ta det man behöver inom gruppen och gentemot lagledarna. För det är nog deras uppgift främst att finnas till stöd för de behov som uppstår hos de olika individerna. Vilket kan se väldigt olika ut (behöva prata mycket, ha mycket bekräftelse eller en “tyst” kommunikation när allt är i sin ordning).
På fejjan så diskuterades det kring Alex (Ryttarprinsen: http://www.svtplay.se/klipp/2662594/ryttarprinsen-drommen-om-ett-masterskap) och hans förändrade attityd gentemot Lagkänslan.
Jag tänker att han under den tiden vi får följa honom i programmet inser att de andra i gruppen accepterar och uppskattar honom som han är. Vilket gör att han slappnar av, känner sig trygg och därmed kan ge mer tillbaka till de övriga.
Det är nog det som är lagkänsla. Respekt och uppskattning.
Stor skillnad på vad man räknar dom ett lag… Jag som kommer från volleyboll anser att i den sorten är lagkänsla en av de viktigaste delarna för lyckad prestation vid större cuper. Men i agility är min syn att jag och hunden är ett lag. I övrigt är det inte lag (inte ens i lagtävling) då jag inte presterar samtidigt i direkt beroende av en annan förare och dess hund. Klart jag blir påverkad av hur mina lagkompisar (i agility) presterar i sina lopp och jag är även beroende av dem för att lyckas med det gemensamt resultat. Men jag kan prestera på topp oavsett hur de presterar… Det är inte möjligt i (i mina ögon) en lagidrott som tex handboll, basket etc). Därför anser jag inte att lagkänsla är ett måste inom agilityn men absolut ett plus. Jag är dock en person som hämtar energi ur andra men har full förståelse för de som inte gör det!
Kunde inte ha sagt det bättre själv. Tycker att alla ska välja hur och vad man vill lägga sin energi på, för att kunna prestera som bäst. Vi är individualister alla andra dagar per år, så det blir märkligt att försöka få till något hittepå på mästerskapen. Precis som du säger; jag tror att sunt förnuft och vanligt hyfs är det enda som krävs för att skapa trygghet inom ett agilitylandslag.
är helt enig och jag tror helt och fullt att oavsett kamratskap eller inte då kommer proffs att prestera då det gäller – både individuellt och i grupp – och har Lsndskag som tagits ut genom de i individuella prestationerna – ja då har landslaget ett högt självförtroende och det ger glimrande prestationer
Jag tror inte heller att teambuilding nödvändigtvis är den rätta vägen för att bygga ett starkt lag, i en sport som egentligen bygger på individualism. Mig passar det verkligen inte, så jag får fundera på om jag vill söka till 2016.