Jag har en riktigt rejäl mental svacka när det gäller hundträning. Mitt självförtroende har nått rock bottom och jag känner mig ofta bara ledsen och besviken. Försökte verkligen repa mig under Island och jag trodde att jag var lite mer i balans. Men jag vet inte. För vissa delar av träningen har jag lite mer en plan vad jag vill göra vilket fall.

Jag har inte riktigt fått Zap dit jag vill i agilityträningen. Det är svårt att beskriva men det är en känsla av ett bit saknas som ger en utslag här och var. Det kan vara att han inte öser på helt, att han inte söker linjer, att han inte fäster på hinder, att han är rädd för att göra fel vilket gör att det ibland är lite svårt att repetera saker utan att man märker att han liksom tar det personligt (då det kanske inte ens är han som har gjort fel) och lite olika saker. Det är som sagt mycket av en känsla. Jag har liksom försökt träna bort mycket av detta, som att få mer släpp, få honom att söka linjer men inte alls uppnått det resultat som jag önskat. Att jag då inte uppnår det jag vill gör mig förstås besviken vilket i sig lätt går ut över träningen och gör saken ännu värre. Under islandsvistelsen bestämde jag mig för att helt släppa den här ”känslan” i agilityträningen för min besvikelse blir liksom starkare än det jag det jag försöker träna och Zap blir osäker. Vi skall istället i agilityn bara jobba på hinderkunskap, handlingskunskap och inte försöka träna oss till den där ”känslan” jag är ute efter. Utan istället försöker jag hitta känslan och attityden på sidan av agilityplan tillsvidare.

Vidare tror jag att det är en poäng att plocka bort detta från agilityträningen då jag nu tänker att problemet är Zaps inställning. Zap är gravallvarlig till arbete, det finns inte tillstymmelse till bus, lek eller humor. En dag när jag höll på och träna konstaterade jag att Pep leker egentligen bättre än Zap fast Zap har typ 1000 gånger så mycket driv efter leksakerna. Men Peps lek är mer varierad, den går att få lekfull och busig, det går att få honom att bara kampa med tyngd och allvar osv. Höstkampanjen blir alltså lek, lek och åter lek så att jag kan få honom i rätt sinnesstämning där. Få honom mer avslappnad, gladare så att han så att vi kan föra över den inställningen även till agilityn. Vi får se men en plan känns alltid lite bättre än att bara känna sig kass.

IMG_3585

I vallningen kändes det väldigt bra när jag gick kurs. Det var mentalt skönt ha någon som kan tala om vad som händer. Men efter kursen har det helt klart varit jobbigare. Han är mycket hund och jag är så jäkla kass. Dessutom har jag nu hängt upp mig på det här med att han enligt de som kan har mycket eye eller rättare sagt för mycket eye. Zap kan verkligen vara svår när det gäller flankerna, han har inte greppat höger/vänster lika lätt som Pep och till och från är han svår att få igång. Saken är väl den att han skulle aldrig vara svår att få igång om någon bad honom gå framåt. Jag vet inte om det eye:et eller om det är att han hela tiden tänker framåt, mot fåren som gör honom ovillig att flanka. Efter att ha hjälpt till på tävlingar i tre dagar fick vi träna lite för domaren och han verkade gilla Zap. Kände mig peppad efter hört ”this is a trial winning dog” men sedan när jag läste vad folk skrev om eye i tråd så försvann peppen snabbt.

Sista dagen under tävlingarna började fåren kunna det här och hade verkligen fått nog. Det var så svårt att flytta dom i fårhanteringen så jag var tvungen att ta in Zap för de satte allt de hade för att slippa hamna next in line. Han var faktiskt otroligt duktig tycker jag. Han bara pressade sig mellan får och staket (megatrångt), tryckte på fast fåren var sura och fåren hoppade över honom när han låg utan att han tappade huvudet en enda gång. Pep hade utan tvekan fegat ur massor av gånger och börjat röja. I fållan, där ser man inget av att Zap bara skulle vilja ligga och glo på dom, det han vill är ju bara trycka på framåt. De gånger han gjorde något som var felaktigt var det just det, att han gick upp och tryckte på mer. Jag vet inte, svårt svårt svårt det här med vallning.