Vad kul det var att läsa om andras träning, både här i bloggen och per mail. Tror jag skall göra en Fanny och faktiskt under någon vecka verkligen i detalj skriva ned vad vi gör. Jag tror att mycket av min oro kommer från att Tux har varit så skrupplig hela sommaren. Stel och sista tiden till och med har haft svårt att resa sig. Bakdelen har liksom inte riktigt velat. 🙁 .

Nu visade det sig inte bero på att Tux var utsliten utan gubbproblem. Han har vid något tillfälle tidigare droppat lite blod från snoppen men det har varit mkt tillfälligt så jag har liksom slagit undan det. Sedan droppade han lite mer blod för cirka två veckor sedan och då satte vi in antibiotika om han hade en bakterieinfektion. I lördags för en vecka sedan skulle jag iväg och valla. När jag hade kommit dit så fick jag ett mess från Robert att Tux droppade rätt mkt blod. Vi skulle hem och hälsa på pappas valp så jag tänkte det kunde väl bero tills jag kom hem. Medan jag var och fixade med fåren blödde Tux massor så stackars Robert blev jätterädd. Det blev även jag när jag fick redan på det och körde hem direkt. Vi fick en akuttid på kliniken som ligger precis där vi bor. Det visade sig att Tux hade en mycket förstorad prostata med cystor. Stackarn måste ha haft riktigt ont. Beslutet blev att kemiskt kastrera honom med chip och så förstås antinflammatorisk medicin. Förhoppningsvis räcker kemisk kastrering. Att det blev kemisk kastrering var mycket för att jag ville undvika operation. Tux har ett ganska rejält blåsljud på hjärtat (idrottshjärta) så det är lite meck att operera.

Först var jag så himla glad att jag fick med mig honom hem igen. Med tanke på hur risig jag hade upplevt honom senaste veckorna så tänkte jag att nu är det kanske slut. Nu har det sjunkit in lite att jag aldrig kan få en Tux-valp och det känns förstås sorgligt. Men hälsan är förstås viktigare och han är så mycket piggare nu. Nu är han inte alls stel som han var innan, han känns helt normal för en 11-åring.

Här är pappas nya jakthund Dora: