En sommar går fort.

Och denna hösten kommer nog gå ännu fortare.

På gott och ont.

Jag tänkte att jag skulle summera sommaren lite kort, vill för min egen skull få igång bloggandet lite bättre än tidigare.

Det har blivit mycket agility i sommar men också en del vallning, framför allt för Zap.

Guld-Agility var en trevlig tävling, roliga banor och jag hittade lite andra saker att göra förutom agility. Lix gjorde ett antal bra lopp och tog sig till final. Det var kul att springa final, riktigt skoj även om det bara blev ett lopp för oss. Lix låste på tunnelfällan i finalloppet och jag vet inte om jag hade kunnat göra så mycket mer. Jag var framme vid slalomet som de skulle ta men han såg det inte alls. Zap tog sin tredje hopp-pinne i klass 2 men eftersom vi inte har några agilitypinnar jag har inte flyttat upp honom (plus lite andra orsaker, se nedan). Loppet i sig var väldigt kaosartat från min sida för jag missade nästan banvandring då jag precis sprungit med Lix. Jag tyckte dock att jag hann ganska bra  plan och lämnade banvandringen nöjd. Två hundar innan jag skulle in upptäckte jag att jag gått fel bana, haha. Fick sådan där riktig panik så det blev helt blankt i huvudet fast jag egentligen bara hade missat ett hinder, sjukt jobbigt oavsett. Dessutom fastnade jag i tunnelsäcken med en fot så jag höll på att trilla rakt över en tunnel (domaren såg nog inte det för det får man väl egentligen fel för, när man rör hinder?) Gick ju bra tillslut och Zap gjorde ett bra med sin överstressade matte.

Efter Guld-Agility åkte vi till Ungern och EO. Filmen från loppen har jag redan lagt ut, annars finns de på min You Tube-kanal. Där finns även lite andra lopp, som Jennys vinnarlopp samt lagguldet. Det var lååångt att köra men Ungern var trevligare än jag trodde. Jag hade inte bokat hotell förrän sent och jag använde mig av booking.com. Det blev sådär, vi hamnade långt bort då det enligt booking inte fanns några hotell nära. Det visade sig senare att det gick att få tag på hotell nära, det vara bara att de hotellen “inte accepterade husdjur” enligt booking och då kom de inte med i sökningen. Det löste sig dock så vi fick ett nytt hotell bara 10 min från tävlingen.

Jag är ganska nöjd med min egen prestation på EO, även med Lix fast jag tyckte han chansade lite väl mycket (fast just det ÄR ju rätt mycket Lix, faktiskt). I sista starten på Guld-Agility missade jag att han hoppade över en port i slalom, trodde faktiskt jag var på väg mot mål med en riktigt bra tid då loppet var mycket bra i övrigt. Lix tyckte detta var kanon och tyckte man kunde fortsätta så, på EO-träningen hoppade över pinnar flera gånger och i första lagloppet gjorde han det. Det var jäkligt surt för det var ingången som många hundar missade. Han satte ingången supersnyggt och sedan hoppar han över andra porten. Resten av loppet var kanon, före och efter.

Hopplagloppet var det som jag tyckte var den värsta banan, stoooora avstånd vilket är svårt tycker jag. Det blev en miss i början där jag hamnade lite långt ifrån ett hinder och det gjorde att Lix svängde åt det håll som tog lite längre tid, miss från mig men vi löste det. Lix rev lången lite senare. Men fy vad jag kämpade på den banan, sprang som en gnu.

I det individuella hopploppet gör vi ett så jäkla bra lopp till näst sista hindret, Lix skär linjen när han skall hoppa baksida av hinder. Med facit i hand skulle jag ha stått kvar längre, men jag var dels rädd att vara i vägen för honom när han hoppade och dels var jag så säker på att han inte skulle skära att jag kände mig trygg. Det var surt. Agilitybanan var svår, men ffa fick Lix som flera andra hundar spunk vid vippen. Tror det berodde på att de får ibland svårt att diskriminera mellan vipp och balans med de gummerade hindren.

EO i sig var ju en succé för Sverige och det var så roligt att vara på plats. Det kändes speciellt att vara svensk när det gick så bra. Jag är både förvånad och inte förvånad. Jag menar det är mycket som skall stämma men ändå har jag haft en känsla av att detta är på gång. Tidigare har det varit så att andra länder har sett bättre ut, men det har liksom minskat år för år och nu var det tvärtom tycker jag. Det var ju inte bara de som tog medaljer, det var flera där man såg att det bara var en hårsmån från final eller kanonlopp.

Efter EO fortsatte vi på en liten men trevlig road trip via Wien och sedan Berlin. Hundarna hängde på biergartens, åkte tunnelbana och traskade längs med Berlinmuren. I Berlin var det många som verkade uppskatta hundarna, flera som log och ville klappa.

Hundstatus

Pep – ja, han är lika söt, glad och mysig som vanligt. Mest okomplicerade resepartnern man kan ha, vänlig mot alla som är snälla. Tyvärr tycker jag det  har går rätt kasst för oss på tävlingarna under sommaren. Antingen kör jag bort honom eller så slarvar han med t ex slalomingångar. I vallningen så har han helt gått tillbaka till att inte gå att få tag på, i vintras fick jag bukt på detta genom att vara superarg. Nu när han började igen så kände jag bara att jag orkar inte, jag orkar inte att vara så arg. Det är inte roligt och det tar så mycket energi från mig. Därför har jag inte vetat hur jag skall göra med honom och jag har avstått att valla med honom flera gånger. Men nu har jag faktiskt tagit tag i det igen och kör helt annorlunda. Jag går ut till honom och klappar honom utan att ta bort honom från fåren. Om det inte går så ber jag honom gå bort och så trycker jag honom “lugnt” från fåren. Det blir en del springande för mig för jag måste hålla mig hos fåren. Jag gör likadant om han inte tar stoppen eller om han rusar för att stoppa. Så fort han lyssnar får han gå på fåren, bryr mig inte så mycket om vad vi gör. Det är inte det som är problemet, han kan det mesta han behöver kunna för det vi skall göra. Måste bara få honom att förstå att vi måste samarbeta. Jag borde nog ge upp men det är så jävla trist att han inte skall få valla när han brinner så mycket för och faktiskt är helt okej. Och faktiskt, jag tycker det sakta sakta får bra framåt och även om det är fysiskt jobbigt för mig så är det inte så jobbigt som att vara arg på en hund som man känner inte riktigt tar åt sig. Han tycker detta är mycket jobbigare än när jag gapar på honom. Vi får se…

Tux – är mest pensionär. Han har varit halt på det framben där han har en godartad tumör. Nu är han dock bättre men jag tror den där tumören som sitter i senan ger honom lite blödningar i senan. Han är rätt nöjd ändå, han vill faktiskt mest vara hemma och gå promenader. Han är lika tokig när han tränar men gillar som sagt att vara hemma 🙂 .

Zap – han har fått träna mycket i sommar. Det är mycket träning med de springande kontaktfälten och sedan vallning. Vallningen är häftigast. Han är samma heta och mycket stilfulla hund med mycket tryck på fåren men nu är han mycket mer träningsbar än vad han varit innan. Det är skitskoj för mig. Blir faktiskt nästan gråtfärdig, efter att ha kämpat med Pep så länge och så fick jag Zap som först var rent fördjävlig i fårhagen kände jag mig verkligen värdelös i fårhagen. Men nu har jag fått en hund att träna och det är så himla skoj. Agilityn går framåt men inte så mycket som jag hoppats på. Jag är helt klart lite besviken, tycker inte riktigt jag får den effekten jag vill av träningen. Han är klistrig och fäster inte riktigt på hindren (förutom balanshindren). Det gör att det inte alltid är helt lätt handla honom. Han pinnar på bra men eftersom han inte riktigt söker hinder så trycker han inte heller på helt. Jag har haft en känsla av att han trycker på bättre i agilityklasserna, en känsla som växts sig starkare och starkare under sommaren. Jag antar att det beror på att jag har tränat agilityhindren, ffa balans och vippen så mycket mer än det andra och därmed fått bättre hindersug mot dessa.

Tävlingsdjävulen i mig vill bara upp i klass 3 men träningsnörden säger att han inte riktigt är mogen för det. Nu har vi som sagt inga agilitypinnar och jag kommer missa en del tävlingar under hösten pga jobb så vi lär inte bli uppflyttade närmsta tiden.