I lördags blev Pepperipoppen 4 år. Min söta, rara och stora personlighet.

Tyvärr blev jag lite sänkt av den där födelsedagen. Det är nu då han skall vara i sin bästa ålder och hur långt har vi kommit egentligen? Vad jag har tränat och lagt ned tid på honom. Fortfarande är han seg som kola i agilityn och bitvis dum i vallningen. Vi borde liksom ha kommit längre och när jag tänker på det så blir bara ledsen.

Ibland när jag springer med Pep kan jag nästan känna mig lite dum. Det är väl det där att jag verkligen vet att vi inte kommer någon vart och att jag ändå försöker. Det är ju något lätt korkat över det. 🙂

Igår gjorde jag också en så korkad sak som verkligen har skickat in mig i en agilitydepression. Jag har haft lite ågren över att jag har tränat Zaps kontaktfält så lite i bana och mest med belöning efter. Jag fick för mig att jag skulle träna dom med tunnel i vardera ände av balansen så han kunde springa tunnel, balans, tunnel osv.

Jag var lite stressad så det blev rätt långt till tunnlarna men troligen inte mer än 7-8 meter. Vilket fall så har jag som jag har skrivit tidigare lite svårt att få honom att fästa på hinder. Ja, resultatet blev som man kanske kan räkna ut att han hoppade kontaktfält för att han vred sig upp mot mig när han inte riktigt drog mot tunneln. Jag blev sådär idiotiskt tjurig och irriterad vilket bara gjorde saken värre. Inte heller kunde jag avsluta träningen på ett bra sätt för balansen skulle flyttas till Gåsahoppet. Så jäkla klantigt och dumt. Stackars Zap, dålig träning.

Var nere på lunchen och tränade på den andra balansen (användes på kurs igår) och han hoppade första försöket (suck) men sedan hade vi bra träffar.