Zap knep sista pinnen i hoppklass i Trelleborg. Egentligen en enkel bana, men Zap har inte superbra hindersug än så jag kände verkligen att jag fick springa och passa så han inte skulle missa något hinder. Jag måste jobba på hindersuget mer men tycker redan att jag tränar mycket, svårt att hinna allt.

Det är egentligen konstigt att han inte har mer hindersug än han har. Han är ju inte långsam men skulle absolut vara snabbare om han inte vore så beroende av att jag är där vaktar att han tar hindren. Jag har försökt att ta det lite bit för bit, så för ett tag sedan försökte jag jobba lite på suget mot tunnlar och han släpper absolut bättre där nu. Just nu jobbar jag på att han inte skall titta hela tiden på mig när vi startar, att han faktiskt skall söka mot ett hinder. Det gör han inte, han tittar bara på mig så om jag skall typ starta tillsammans med honom eller bara skicka iväg honom mot ett hinder har han inte alls har koll på vart han skall. 🙂 Har verkligen aldrig haft en  hund som är så fixerad vid mig i träning.

Här är loppet:

På söndagen åkte jag för att tävla i Landskrona och gjorde en sådan dundertabbe, suck. Zap gick upp och gick fram i starten och jag tittade inte innan jag sa okej. Detta störde mig så katastrofalt att jag helt tappade tråden i vad jag skulle göra = vägran och sedan disk. Intressant var vilket fall att jag fick bekräftat det jag har misstänkt länge men inte varit säker på. Att Zaps slalom verkligen är snabbare på de stabila slalomen. Det skiljer mer än 4 tiondelar mellan skrangelslalomet i Trelleborg och det mer stabila i Landskrona när jag mäter tiden från filmerna. Det lossnar säkert för honom men förstår inte riktigt varför han fastnar så i pinnarna på skrangliga slalomen.

Söndagens eftermiddag spenderades i Trelleborg och fårhagen. Zap gick riktigt fint tycker jag. Inget röj, någon gång tänkte han skära in bakom men oftast höll han fint avstånd. Förra gången vi vallade, på andra får och annat ställe, var han superröjig. Det kändes inte alls bra. Bara bråk och gick inte få honom att lugna ned sig. Denna gång med lugnare får var han helt annorlunda och visade att han är inte bara visuellt en är fin vallhund utan att han faktiskt kan tänka till och göra mycket bra saker.

Pep däremot 🙁 . Han beter sig barnsligt fast han faktiskt fyllde fyra år i helgen. Typiska Pep saker är t ex att göra ett jättefint hämt med fint avstånd, bra början på upptag och sedan när fåren inte flyttar sig DIREKT så blir han irriterad och röjer till lite. Sedan kan han fortsätta jättefint. Fåren hade flytta sig om han bara fortsatt, han gör verkligen mycket sådant och jag vet att han kan bättre för han kan i nästa sekund visa upp det. Det andra med Pep är att jag inte kan få av honom från fåren, ibland går det men ibland ser man bara hur det glimmar till i ögonen och då är han stört omöjlig. Detta är något han har kommit på själv, han har inte fått springa tillbaka till fåren. Knepig hund är han, men så rar off fårhagen.