Tillbaka från Tanzania och semester har jag hunnit med två träningspass med hundarna. Jag skall tävla med Zap i helgen och efter det så får jag ta mig en funderare hur jag skall göra med fortsatt tävlande, framför allt i agilityklass. Just nu lutar det mot att jag vill ta en time out och träna färdigt springande kontaktfält.

Det var inte riktigt tänkt så från början men nu känns det lite som att Zap vill det 😉 och jag har blivit lite mer taggad. Jag hade en målbild hur jag ville att Zaps semispringande/semistoppade kontaktfält skulle se ut men Zap har tolkat det lite annorlunda. Nu liknar det vi tränar mer springande och jag gillar dom. Det är skillnad mot när jag tränade med Pep. Zap har inte den farten som Pep hade men det känns som om det är mycket lättare för honom att få förståelse för själva kärnan i beteendet, det vill säga att träffa kontaktfältet.

Jag upplever att Pep aldrig har fått den förståelsen. Det är något med trkman-metoden som inte klickar för mig, det är något här som jag inte har förstått eller vad det nu är för jag upplever att det läggs rätt lite fokus just på ovanstående. Med Zap känns det bättre och en stor del är faktiskt att han inte går i den hiskliga farten utan faktiskt tänker lite mer på vad han gör. Det har dock varit svårt att göra avsteg från trkman-metoden då jag inte kan så mycket, är osäker och då känns det förstås tryggt att följa något mer “vedertaget”. Jenny och Nettan var schyssta nog att skriva om sin träning och det gjorde mig lite mer taggad för de verkar inte ha fokuserat så mycket på antal steg och bakbensseperation utan just på själva förståelsen för vart hunden skall träffa.