Efter en mindre lyckad tävling i lördags med Zap åkte jag till klubben i måndags och tränade på en del av det som gått fel. Han gick klockrent faktiskt. Det är verkligen skillnad på säkerhet och kunskapsnivå mellan tävling och träning med Zappen just nu.

Jag känner mig lite planlös, vet liksom inte riktigt hur jag skall hjälpa honom att bli säkrare. Vi har varit på många ställen för att träna och det fungerar så problemet känns mest knutet till tävlingar. Jag tycker att det är nästan lite svårt att sätta fingret på vad det är som går fel. Det är olika saker, hinderfärdighet till rena handlingsmisstag från både mig och honom. Handlingsmisstagen från min sida är att jag har lite svårt att döma hans hastighet i förhållande till min, till och från måste jag passa att han tar hindren mer än jag önskar och då blir handlingen lite hattig. Dessutom tappar man självförtroende själv när det inte riktigt går som man tänker.

Dock var det jobbigaste i lördags att jag lyckades pajja något i mitt knä igen eller vad det nu är. Matting (underlaget) är fint men det är ibland lite väl bra fäste och det fick jag erfara. Zap sprang in i sidan av släpet på säcken och gick omkull på vägen ut, jag var påväg att kliva på honom och fick tvärnita. Fötterna fick sådant jäkla stopp så att typ knät fick häva framåt rörelsen istället :(. Jag har fortfarande ont och med tanke på mina tigare skador är det inte bra. Jag blir verkligen påmind om hur agilityn hänger på en så skör tråd för mig. Tur att vi skall till varmare breddgrader ganska snart där jag kan vila, hoppas det kurerar knät.

Finzappen, galna roliga kompis 🙂