Åland var grått och mörkt. Denna gången hade vi en halv dag för sightseeing, vi åkte in till Mariehamn. Det var så himla dimmigt så vi fick inte se så mycket. Jag har varit på Åland 3 gånger och knappt sett mer än Eckeröhallen. Märkligt. Vi fick dock ätet ålandspannkaka och det var gott, me like kardemumma :).

Jag har hamnat i en agilitydepression efter Åland med bristande självförtroende. Det är lite jobbigt men det går väl över.

Det började nog med att Zap gick småkasst och framförallt bet han mig. Han bet mig i 3 lopp på raken och det är inte lite ryckande i kläderna utan han bits på riktigt, jag hade till och med ett litet sår på magen. Han tar ut minsta frustration genom att bita, det känns sådär. Det är olika situationer hela tiden så jag kan inte isolera till något specifikt. I det tredje loppet sa jag till honom på skarpen. Det kändes rätt jobbigt att behöva göra det på tävling men det är inte okej att bitas så hårt även om man tycker det är svårt och jobbigt.

Jag kände mig helt enkelt som en kass hundtränare och hundutbildare. För att göra saken värre så blir jag numera rätt stressad över att jag är så kritisk. Antar att jag blir påverkad av alla som alltid ser positiva saker hos sina hundar och de blir liksom bara bättre, snabbare för varje träning. Det är inte så för mig och jag har så svårt för att känna så. Men det verkar väldigt trevligt att ha det så, avundsjuka brukar folk kalla det för. 😛

Zap gör fina saker också, han är rätt mycket mer omogen på tävling än vad jag liksom känner på träning. Han tappar hindersug och fokuserar mycket på mig. Jag har haft väldigt svårt att bestämma hur mycket jag skall göra åt detta. Hindersug kommer mycket med att springa banor, längre kombinationer. Vi pillar fortfarande mycket med detaljer. Jag vill inte sudda bort hans lyhördhet på mig i förmån för att få massor av hindersug samtidigt som jag upplever att det skulle underlätta en hel del just nu.

När jag sedan sprang med Lix så kände jag mig mest långsam och lite otajmad. Vi fixad ingen nolla och det var/är jag helt klart besviken på.

Pep gjorde 2 nollor och en 5 felare (fick en 5:a på balansen) och en disk (klev tillbaka på balans). Den ena nollan ledde till vinst och cert 😀 . Det var otroligt oväntat och förstås roligt. Men nu efter har jag svårt att släppa det att vi inte riktigt kan vinna på egen bedrift utan det krävs att alla andra gör bort sig. Det blev dessutom värre av att jag såg Peps kullsyster, så jäkla fin och grymt snabb. Pep gick riktigt bra och var duktig tycker jag, det är bara jag som är lite ”bitter” 🙁 . Och så ingen missförstår, jag tycker massor om Pep. Han är mysigast av alla och skulle vinna mys-VM direkt om det fanns ett sådant VM.

Banorna var långa (22 hinder) och med många långa avstånd och det var mycket därför jag ville åka dit. Jag känner att det är min största svaghet på tävling, jag tycker det är svårt att banvandra och planera handlingen på den typen av banor. Jag överskattar och jag underskattar placeringar, tar fel på hundarnas linje och annat smått och gott. Det är något som står min träningsagenda fram till WAO.

Jag har haft massor av strul med att ladda upp filmerna från Åland, jag vet inte varför. Men youtube ville inte ha filmen fast jag försökt ladda upp den massor av gånger. Här är en version med lite klipp om det är någon som är intresserad.