I morse körde jag fåren till slaktaren. Det var mest jobbigt innan, jag var rätt stressad och nervös hela helgen. Jag var orolig för att vädret skulle ställa till det. Vi hade snö och så började regna i helgen, dessutom var det fortfarande blåsigt efter Sven när jag hämtade transporten. Eftersom jag skulle köra tidig morgon så var jag orolig för ishalka. Men det var lugnt, flera plusgrader.
Det hela blev rätt hastigt beslutat, jag hade haft fåren ute på annons men inte fått något napp. När jag började kolla hos slaktare så visade det sig att det inte var så lätt innan nyår. Jag ville gärna ha dom slaktade innan nyår, dels på grund av att vi reser bort men också faktiskt för risken att de blir skrämda av raketer. Inte så himla skoj att leta efter får som kanske dragit långt. På fredagen var den en slaktare som sa att enda chansen var att jag kom idag (måndag) innan klockan 8.
Det var superlugnt hos slaktaren. Jag har bara varit med om nödslakt tidigare, mina förväntningar var helt klart en massa oroliga djur och hård hantering. Det var helt tomt när jag kom, inga djur alls. Helt tyst och fåren gick lugnt till sin strödda box. De var inte alls stressade och hanteringen var inte värre än vid klippning/klövvård. Svårt när man inte vet, jag hade dock helt klart stressat upp mig i onödan.
Det känns dock riktigt tråkigt att säsongen är över för vår del. Förra året var jag bara glad när jag lämnade iväg fåren. Pep har under hösten utvecklas en hel del, eller rättare sagt jag har börjat få lite mer ordning på honom. Det är långt kvar men nu kan jag faktiskt få honom att fösa och inte bara tänka upp i balans varje millisekund.
Pep sticker fortfarande iväg i fösningarna och han hänger mer än gärna ute på en kant istället för att gå rakt på men jag kan få stopp på honom (relativt ofta) och när jag säger till honom så rättar han till sig. Och viktigast av allt, vi har liksom lyckats att gå riktigt långa sträckor utan att han sticker iväg upp till balans. Det känns lite löjligt med tanke på att det verkar gå så lätt för väldigt många men det är verkligen ett stort framsteg för satan i gatan vad jag har slitigt med detta.
Lite humor tycker jag att det är att mitt tidigare så enormt stora problem med att Pep såg loj/seg ut verkar med råge försvinna när han tänker rätt. Första två åren tyckte jag det var så jäkla jobbigt att han gick toklångsamt, saknade allt vad stil heter och dessutom såg superloj ut. När han inte tänker att han skall smita upp i balans utan försöker lyssna på mig så rör han sig grymt fint, han är som ett litet gummiband och bara flyter på. Inte för att detta var så viktigt nu längre men ändå lite intressant tycker jag. Både Bobby D och Kevin E tyckte att han skulle trimmas upp för att få lite snabbare rörelser. Nu tror jag problemet mer har legat i att han faktiskt inte har lyssnat tidigare, 99 % av hans hjärna har nog varit upptagen med att hitta på egna vallningsäventyr.
Zap han har stil han och fart så jag har sluppit stressa upp mig kring detta vilket fall. 🙂 Han tänker fortfarande väldigt mycket in mot fåren även om han numer är rätt lätt att få runt. Höger och vänster sitter inte men han har ett hum. Men eftersom jag så ofta får passa honom så han inte spänner sig och blir tight så känns det som det går trögare med att lära honom höger och vänster.
Förra hösten bet Zap, riktigt fult dessutom, det hände nästan varje gång jag försökte ta ut honom i fårhagen. Det var riktigt jäkla jobbigt. Även om jag inte var lika mycket nybörjare som med Pep så var Zap en helt annan hund, kändes inte som jag hade någon nytta av mina erfarenheter med Pep. De är fortfarande helt olika. Zap kan fösa på ett sätt som Pep aldrig kommer kunna. Zap är också en mjukare hund än Pep. Pep är fan stenhård för mig i vallningen. Zap kändes väldigt hård i början men nu är han mycket mjukare än Pep, ibland nästan överdrivet känslig. Bitningarna har dämpats enormt mycket. Om han tappar huvudet så är blir det oftast en rusning och sen viker han ut igen. Jag känner ett enormt behov av att få hjälp med Zaps träning. Det har varit kämpigt att träna själv under hösten, jag kan helt enkelt alldeles för lite. Jag tycker att saker ser bra ut och sen inser jag efterhand att det kanske inte var så bra. Det hade liksom varit trevligt om han inte blev lika kasst tränad som Pep.
Nu får det bli ett par veckors paus. Sedan får vi se om vi kan få till någon regelbunden träning i vinter. Det hade varit väldigt skoj, nu när det inte är helt nattsvart i vallningstunneln :).
