Den här gången var det två dagars kurs för Mosse Magnusson. Känns snart som jag avverkat alla instruktörer inom vallningssvängen!?
Jag hade verkligen ågren inför den här kursen. Pep har de senaste veckorna varit bananas och jag har inte fattat varför. Inte stannat, stuckit tillbaka till fåren och gjort typ tvärtom mot vad jag har sagt. Givetvis har jag sagt ifrån men han har bara typ sagt; ja, ja, ja jag hör inte, jag bryr mig inte. Jag kände att det var en uppenbar risk för att jag återigen skulle få höra att ett skott i pannan vore nog det bästa.
Zap, hade jag ågren för att jag inte har kommit så långt med och att jag verkligen har svårt att få styr på honom. Han är mer än en handfull för mig. Där var även det faktum om hur hårda tag det skulle bli som gjorde mig lite orolig.
Jag suger på vallning och bara det är faktiskt ångest framkallande.
Mosse körde först med Pep och han var from som ett lamm, förstås. Gick så fint så, kunde en massa saker helt plötsligt. Pep blev förstås skitsur när han var tvungen att fråndriva utan att rusa iväg men även det kunde han när han var tvungen. Så jäkla SNOPET. Givetvis visade han lite vad han håller på med mig senare under kursen men kontentan är väl att Pep kan och läser mig utan och innan och gör som han vill för att han vet att han kan. Mosse var på mig, precis som Kevin om att Pep skall köras väldigt hårt och snabbt. Pep är inte alert av naturen så jag antar att det har dels med det att göra och dels med att han inte får gå och såsa i sin egen lilla bubbla. Men det är vilket fall intressant att båda tycker så, det är ett par här i Sverige som har tyckt att jag inte skall låta så arg på honom. Tyckte inte Mosse lät så glad när han körde honom och Kevin lät definitivt inte glad, undrar om det är för att de är män som det verkar vara mer okej för dem? Hur som haver så istället för skott i pannan så var Pep en liten trevlig vallhund, oväntat men så mycket trevligare än det jag hade väntat mig.
Zap var nog lite av en hårdare nöt att knäcka (av mina två då) och Zaps kungakrona (den som han är född med enligt honom själv) hamnade något på sniskan. Jag hade inte vågat gå på Zap så hårt själv för jag känner att jag inte kan följa upp det på ett bra sätt. Men när Zaps krona hamnade på sniskan så kom en helt annan vallhund fram. Helt plötsligt var det inga problem att hålla avståndet bakom djuren, göra fina upptag och en hel del annat. Han har gått enormt fint hemma efter kursen, en helt annan attityd. Jag börjar bli riktigt nervös för hur länge “mosse-effekten” för det är väldigt mycket lugnare att träna honom nu. Hinner till och med andas…
Utan tvekan kändes riktigt bra med båda hundarna, de gick riktigt bra. Och det var inte så komplicerat fast supersvårt ändå.
Det är så enormt mycket kunskap som fattas hos mig när det gäller vallning men också massor av pondus. Jag blir liksom arg men det blir lite som med Pep, att han tycker att man faktiskt inte behöver bry sig så mycket. Alltid när jag läser om folk som aldrig behöver trycka till sina hundar i vallningen så får jag en känsla av otillräcklighet. Likadant är det när jag ser folk vifta lite lätt med staven så reagerar hundarna jättestarkt på det. Det är mycket sådant förutom den uppenbara kunskapsbristen som får mig att vackla hela tiden i fårhagen. Det är lite märkligt att just det får sådant stort intryck på mig för jag kan verkligen inte riktigt se hur jag skulle kunnat träna Zap på får utan att faktiskt trycka till honom. Han använder linan som bogseringslina och pisk, flärp, skrammelflaska är inget som får honom att ens blinka om det är får nära. Jag måste bli mycket duktigare på att inte låta denna osäkerhet påverka träningen, då är nog faktiskt bättre att avstå.
