Igår tog Peppelito sitt andra hoppcert. Det är alltid lika oväntat :). Det var lite grädde på moset men det är aldrig fel. Jag var riktigt nöjd med honom redan innan vi fick cert, loppet i sig var snyggt och prydligt som det brukar vara men det var andra saker som kändes bra. En stor sak var att vi gick där och värmde bland löptikar (såsom det alltid är mkt av på utställning pga mängden hundar) och han blev inte distraherad. Han kampade och var helt fokuserad på att köra agility. Det har inte varit en självklarhet och jag har till och med dragit mig lite för åka till typ Sofiero och dylika tillställningar. Det andra som gjorde mig glad var att jag verkligen såg hur han gjorde allt för att inte riva. Han river inte mycket men Sofiero är svårt med backen, lättrivna hinder och maxade hinder. I första klassen rev men i andra såg man att han verkligen hade tänkt till.

Det var ett tag sedan jag blev så där “agilityglad” som igår. Kan faktiskt inte låta bli att tänka på de som uttryckt på Facebook ffa att de vill bygga en elit genom att sparka nedåt. Det vill säga som vill tvångsförflytta ned hundar som inte duger till från klass 3 eller som vill ha en elitklass där bara crème de la crème får vara med. Tycker verkligen att det är synd att beröva folk eller kanske rättare sagt sådana som mig chansen att få lite agilityglädje då och då.