Igår var Zap på vallkurs för Joel Svensson. Jag var riktigt nervös innan, dels hade jag hört att Joel kunde vara riktigt hård och dels så hade jag bestämt mig för att gå med Zap som är ”lite” hund att valla med.

Först fick Zap visa vad han gjorde om jag inte la mig i vad hans vallande. Han drev så fint så, förstås med jordens stil, hade jag gått med Pep så hade jag blivit grön av avund på ägaren till Zap.

Sen slutade väl det roliga. Vid första försöken med flanker så skar han förstås in bak och eftersom fåren med all rätt inte har så stort förtroende för honom så börjar de ju gå/rusa. Kort så blir det inte bra och det är svårt att få till någon träning även om man verkligen försöker få honom att hålla ut på diverse sätt.

Fåren fick sen stå vid staketet och så fick Zap träna på flanker där under massor av press. Jag och Joel var nog lite oense om hur påverkad Zap var. Jag upplevde Zap som rätt pressad även om han inte vek undan för pisken och jag upplevde det negativt att han blev så osäker. Joel tyckte att det var bra, han ville ha honom där. Själva övningen kände jag var väldigt bra, flankerna blev lugnare och det hela blev mer kontrollerat. Det var flera saker som jag inte gillade, dels ville jag absolut berömma honom lugnt när han valde att verkligen vika bort från fåren och när han höll den linjen och dels vill jag inte lägga press på Zap och samtidigt säga lie down för precis som jag kände så blev helt plötsligt lie down (Joel ville ha det för att han redan i ligget skall börja vika huvudet bort från fåren) ett flankkommando för Zap. Jag har jobbat jäkligt hårt på att få ett bra stopp på honom. Joel tyckte inte heller att Zap skulle få driva något alls förrän flankerna sitter för att drivandet är så himla förstärkande för honom och då faller han bara tillbaka i in mot fårentänk.

Ja, jag var rätt jäkla knäckt efter kursen. Det är så hårt att se andra vifta lite med pisken så viker hundarna undan och så har man själv en hund som man kan drämma pisken 1 mm från nosen utan att den viker en tum. Sedan är jag verkligen livrädd att det skall bli som med Pep, bråk och bråk och åter bråk. Pep och jag har varit i en ond och nedåt gående spiral sedan vi började och det har ätit upp allt självförtroende jag eventuellt hade som hundtränare.

Nu har jag pratat med lite folk och är vid lite bättre mod. Vi åkte till fårhagen i morse och vallade. Körde samma övning men bytte ut lie down när han ligger ned mot DU! och berömde honom när han gjorde som han skulle. Visst började han pinna på mer när han fick beröm men då påminde jag honom istället om att duktig betyder inte gör vad du vill utan bara att det var ett rätt val. Vidare fick han driva lite när han hade gjort några fina flanker.

Vill egentligen inte hatta runt så mycket hos olika instruktörer som jag har gjort men det är svårt. Det är många faktorer som skall fungera och jag har så svårt att få till det. Har det känts ok hos instruktören så kan man ge sig fan på att det är hur långt som helst till hen så att det blir typ omöjligt att få till träning. Någon instruktör har helt enkelt inte velat ha mig (med Pep då) som elev. Några har jag bara inte klickat med och vissa har det bara varit enormt svårt att få tid hos.  Tränade under sommaren för Zaps pappas matte och det var bra, hon hade förstås en hel del erfarenheter som vi kunde dra nytta av (Zap brås mycket på sin far). Tyvärr blev det ett enormt tragiskt och oväntat slut på det. :'( 🙁