Vi tränade på denna hoppbana igår:

Det blev en väldigt bra bana för Pep att träna på upplevde jag. Inte så komplicerad men ändå handling. Jag vet inte om jag tänker fel men jag vill inte köra så svåra banor men ändå inte fartbanor. Det är svårt, man vill komma framåt med färdigheterna men samtidigt vet jag att Pep dör en smula om det blir mycket svårt. Jag vill liksom bygga självförtroende och smyga in svårigheterna då och då.

Pep har verkligen inte den hinderkunskap som jag skulle vilja ha. Inte heller kanske den handlingskunskap som jag önskar. Men när jag “bombarderar” med svårigheter tappar han den lilla musten vi har jobbat upp, hur mycket jag än belönar. Samtidigt upplever jag att det är så himla lätt att hamna i en “feel good-fälla”.  Där jag bara tränar sådant som får både honom och mig må bra. Spänna bågen lagom är svårt med en hund som Pep eller om det är för en sådan person som jag.

En sak som Pep har börjat med är att hoppa över pinnar i slalom. Han gjorde det ett par gånger under Gåsahoppet och han har gjort det några gånger på träning. Uppenbarligen kan han slalom då vi inte har haft så mycket slalomfel tidigare. På Gåsahoppet tror jag han gjorde det för att han ville fortare fram, men igår tror jag det var för att han inte brydde sig tillräckligt för att häva farten då han missade andra porten. Svårt att tackla tycker jag, igår valde jag att sätta ned foten lite och säga att jag tycker inte det är okej. Sen gick vi tillbaka 3 hinder och gjorde om därifrån och då gjorde han rätt. Jag hoppas detta med slalom beror på att han börjar prioritera fart och inte riktigt får ihop det med att viktförskjuta. Han tog det vilket fall väldigt bra när jag sa att man inte får slarva på det sättet, kändes inte som han blev låg på något sätt. Det var ju bara ett väldigt snabbt “hej, det där var inte rätt” men sådant har varit så svårt med Pep.

Zap imponerade så stort på mig igår. Vi körde hinder 1-10 i ett svep när smallhundarna tränade och han fixade det. Han var på väg förbi serphindret som nummer 3, men kastade sig verkligen in när han upptäckte serparmen. Så söt och superduper koncentrerad. Har aldrig kört så här “svårt” med flera hinder med honom (givetvis, han är bara dryga året) och sättet han gjorde det på gjorde mig riktigt glad 😀 .

I helgen skall Tux få göra comeback på tävlingsbanan. Han har fått träna några gånger och ser jättefin ut. Det skall bli så kul att få springa med svarta faran igen. 🙂