I våras la jag ned träningen av de springande kontaktfälten med Pep. Den största och typ enda orsaken var att när jag skulle få honom att springa mot utlagd leksak så fallerade allt vi tränat innan. Han ville inte driva mot leksaken och istället började han hoppa för att han mer “duttade” fram. Det här med att driva mot leksak hade jag jobbat massor med sedan han var valp och jag försökte med alla medel få fram drivet under springande kontaktfältskursen. Nada, hände. Inte så att han inte ville springa till den men jag kunde liksom inte få honom att accelerera mot den. Vet inte ens om det är viktigt för springande kontaktfält men det blev viktigt för det var så vi hade tränat från början, mycket driv fram mot kastad leksak eller jagandes av mig.
Med tanke på att Tux börjar komma till åren kände jag lite press att komma ut att tävla för att helt enkelt ha någon hund att tävla. Så istället för springande lärde jag någon gång under våren om honom till 2+2.
För ett par veckor sedan började leka lite med Zap på en låg balans på klubben och bara för skojs skull tänkte jag att jag kör lite Pep också. Det var helt annorlunda mot i våras. Jag kunde stå helt stilla och låta honom springa till leksak med driv. Jag blev verkligen paff och glad. Nu har jag hunnit träna några gånger och det är helt annorlunda, verkligen så roligt 🙂 .
Man kan även se i förra inläggets video att han drar mot utlagd leksak i mål. Detta har jag inte kunnat få fram i någon större utsträckning tidigare. Pep har verkligen ändrat sig under året men jag tror att det mest avgörande är pressen från mig. När det inte blev så viktigt att han sprang fort till leksak så blev det helt plötsligt roligt. Visst har han haft en grundläggande motivation innan för han har ju som sagt sprungit men det är som det knyter sig för Pep när jag vill något väldigt mycket. Istället får det motsatt effekt. Det är verkligen svårt för mig, för jag vill mycket 🙂 .
Med detta sagt så undrar jag hur mycket detta påverkar min och Peps relation i vallningen. För jag VILL att han skall gå bra, jag vill det supermycket. Inte för att jag vill bli “bäst” eller så utan för att jag bara vill kunna åka och tävla och träna utan göra bort oss. Men när jag tittar på Peps och min korta historik så kan jag verkligen se en röd tråd i när jag vill något väldigt mycket så går det inte bra…men det är så svårt att lägga band på sig själv.
