Igår när jag tränade hundarna på klubben så reflekterade hur olik Pep är de andra två. Zap och Tux är totalt humorbefriade när man jobbar. Man busar inte till det där, de fattar det inte eller de tycker inte det är roligt. Det är så himla bekvämt! 🙂 Jag behöver inte anstränga mig speciellt, det är bara att belöna, träna, belöna. Grov generalisering men lite så är det. Pep han är inte alls så, han blir nästan misstänksam när man är sådan. Pep gillar om man busar, allt möjligt fungerar men en favorit är att bli jagad eller bara låtsas jagad där man typ försöker nypa honom i rumpan 🙂

Jag är så himla lättad nu när vi har startat VP:t fast vi inte blev godkända. Det som är lite konstigt är att jag inte alls är så sugen på att göra det snart igen. Alltså jag vill förstås göra det igen men om jag fick chansen om några veckor så skulle jag nog avstå. Det är mer uppenbart för mig nu att starta VP:t var mycket en fråga om att få erfarenhet mer än att få hunden godkänd. Det var inte så självklart innan, målet för hela säsongen var att han skulle bli godkänd men nu känns inte så viktigt på det sättet längre. Skönt, faktiskt 🙂