Insikten om att man suger som hundtränare svider så att tårarna bränner innanför ögonlocken..
Insikten om att man har två hundar som tycker att det är mer intressant att röja runt och tugga ull än att lyssna på sin matte förstärker bara ovanstående insikt.
Är verkligt genuint less på detta 🙁
Tror jag inte en sekund på, men jag vet precis hur det känns. Man får hitta styrka i att man i alla fall alltid kan lära sig mer och att det kanske var därför man fastnade för hundtränandet från början (för att det är häftigt att lära sig nytt och mer, inte för att vara bäst). Men som sagt, jag förstår känslan 🙁
Jag förstår också känslan, har känt precis likadant ett antal gånger. Framförallt med min första vallhund men även med Sia. Idag inser jag att det är en styrka att kunna ifrågasätta sig själv och allt annat. I förlängningen gör just det dig till en ännu bättre tränare även om det är jävligt just nu.
Styrka åt dig Mette!
Känslan jag känner igen till 1000 %
Styrkekram! Vi bryter ihop och kommer igen va?
Jobbigt 🙁 men du är envis och duktig, du hittar vägar att komma på rätt spår igen!