I fredags körde jag upp till Nora för att gå första delen av agilitylärarutbildningen. På vägen stannde vi hos Karin Söderberg för lite vallning. Det blev ett väldigt nyttigt pass för mig och Pep.

Pep gjorde flera bra saker men också några fula saker, den mest irriterade var när vi gjorde ett minihämt och han nyper till ett får i häcken för att han inte tycker de flyttade sig tillräckligt fort. Typiskt Pep och så förbannat irriterande. Vi skulle behöva träna ett ton tålamod, märker det där ofta när jag flyttar mina får. Dom skall liksom bara gå, han kan inte vänta ut fåren.

Det andra var där det blev ett mikrolitet drag mot stallet så gick han upp och stoppade flera gånger när jag egentligen bara ville svänga fåren.

Men det positiva var att jag orkade jobba igenom honom utan att liksom sänka ambitionsnivån eller typ sätta på lina för att jag är rädd han skall göra något dumt. Det andra positiva var att han faktiskt drev fåren jättefint upp till träningsplatsen. Det tredje positiva 🙂 var att Karin tyckte han hade utvecklats en hel del sedan hon såg honom sist. Det känns inte som det går framåt men det gör det kanske. Det är dom där fulheterna hade jag verkligen velat vara utan men det trodde inte Karin att jag kommer bli, han har fått göra det en hel del och han är lite sådan. Jag måste helt enkelt lära mig köra honom, typ.