Igår var Zap, Pep  och jag hos Zaps uppfödare. Jag fick se brorsan Ibb, som var mer som en normal 6-7 månadershund. Lite barnslig och valpig i sitt sätt. Sen kom Zap, där finns inget barnsligt eller valpigt, bara en väldigt väldigt tänd hund som bara skall till fåren. Jäklar vilken vilja han har! Vi fick plocka in fåren i lilla fållan för runt fåren var inget Zap hade tänkt sig. I fållan drog han som en tok och när vi släppte så blev han smått galen. Vet knappt om jag vågar skriva det här men ull flög och Zap blev ett monster. Sen fick han sig en ordentlig åthutning av Åsa och vips lugnade han ned sig, sen kunde han verkligen gå runt. Han verkligen pressade sig fram runt fåren, någon liten gång fick han ett spel men det krävdes inte mycket för att han skulle samla sig. Det var en tacka som var elak, stampade i backen och stångades och Zap backade inte en tum. Modig kille.

För mig var det ingen chock, jag visste att han är gruvligt tänd på fåren. Jag har bara inte riktigt vetat hur jag skall hantera det. Jag har inte vetat hur hård man vågar vara på en valp/unghund. Däremot reagerade han nog rätt mycket så som jag känner Zap, han har liksom en helt extrem vilja men när man väl blir arg så köper han liksom det. Det blir lite – jaha, kan man göra så också, ja men då gör vi så bara jag får jobba. Han kan kännas enormt hård men det är nog mest vilja, inte så att han bara skakar av sig det korrigeringen.

Annars ser han väldigt häftig ut bland fåren, han har jordens stil/koncentration. 🙂

Ibb var lite grövre i skelettet än Zap, de var nog ganska jämnhöga. Zap är väldigt nätt i kroppen, vilket är lite konstigt för han är riktig ångvält. Det kändes konstigt att hälsa på Ibb som var så mjuk i sitt hälsande när man är van vid Zap.

Nu kommer gnället och det gäller förstås Pep. Han går inte bra kan man sammanfatta det. Det känns som vi är tillbaka någonstans där vi var i somras. Jag känner mig rätt knäckt över detta, det är jobbigt att misslyckas gång på gång. Nu känns det som vi bara bråkar igen och att Pep ömsom skiter i det och ömsom försöker bara undvika mig/fly/fara runt tills han får en chans att gå på fåren. Det är väldigt svårt att förklara men jag kommer aldrig till ett samarbete utan det känns mer som att Pep hela tiden vill genomdriva sin agenda hur jag än gör. Det går ett tag och sedan har han listat ut hur han skall göra för att kunna göra som han tror är rätt. Otroligt jobbigt och just nu känner jag att skulle kunna ge upp för jag tappar allt självförtroende som hundtränare med honom. 🙁

Sen igår har jag faktiskt tänkt väldigt mycket på att lämna iväg honom till någon som är mer rutinerad i vallning för att se om det går att komma vidare. Det är liksom synd att ge upp för jag tror väl inte han är en dålig vallhund (allt är förstås relativt), bara svår. Han är svår även i agilityn så det är väl inte så konstigt att han är svår i vallningen. Tråkigt och jobbigt är det vilket fall, man känner sig gnällig och kass…

 Lite senare…

Nu jag varit ute i min hage och jag tycker han gick okej. Han gick som den nivån vi är på, så det känns som om jag kanske får bita ihop och åka runt och träna igenom honom på olika ställen. Det känns vilket fall lite bättre.