Det är verkligen hell week när jag varje år måste till Stockholm och arbeta. 🙁 Stockholm är fint men som sagt ett helvete att jobba, man fastnar i trafiken, svårt att stanna och göra de uppdateringar jag behöver göra, komplexa vägar och korsningar – ja, you name it, allt finns i Stockholm. Dessutom är det alltid lite av en stress att hitta vettig rastning av hundarna.
Hell week började precis så som hell week bör börja 🙂 . I all stress innan jag åkte upptäckte jag efter cirka en timmes bilfärd att jag hade glömt plånboken. Om man skall vara borta en vecka behöver man plånbok så det vara bara att vända om och köra tillbaka hem igen. Så himla surt men är man slarvig så får man bara bita ihop.
På vägen upp stannade vi i Vårgårda för att tävla med Pep. Inomhustävlingar är skoj och detta vara i den fina hallen vid Tånga hed. Pep vann hoppklassen, han gjorde en prydlig nolla på en väldigt enkel hoppbana. Jag trodde vi skulle bli utklassade för det var en riktig springbana men de andra hundarna rev och slarvade så lilla Pop-pop vann igen, duktiga killen. I agilityklassen blev en disk på slutet av banan där Pep valde att springa in i en tunnel under balansen istället för balansen. Svår bana, helt klart klass 3 nivå tycker jag, MEN det var faktiskt riktigt rolig att springa. Jag var skeptisk innan men jag tar tillbaka det nu, svår på ett bra sätt. Jag har inte tränat diskriminering tunnel/balanshinder med Pep för jag har haft så svårt att få drag mot tunnlarna, han har ju till och med bromsat när han skall in i tunnel. Hindersäkerhet och diskriminering är vårt vinterprojekt så inte så mycket att säga om disken. Han var duktig fram till disken 🙂 och det känns som han tar sig så sakta.
Förutom jobb och åter jobb så har vi gått promenader på olika ställen, vi försökte även träna agility men det var så blött och halt att jag insåg efter att ha halkat omkull att det inte var en bra idé och sen har vi fått träna på får hos Britt mfl ute på Lidingö. Det gick verkligen inte så bra, fick sätta på lina på Pep och det kändes som vi hade tagit flera steg tillbaka. Tråkigt och frustrerande. Igår när jag kom hem så vallade jag på mina får och Pep var även olydig där. Men jag tror att jag kom till en insikt och det är att jag verkligen måste köra med “tummen i ögat” och aldrig aldrig vara osäker för då kan jag lika gärna skita i att träna.
Situationen hos Britt var så att det var mycket folk där som promenerade och jag kände lite pressen att inget får hända och det skall se/höras trevligt, samt att det var en ny person att träna ihop med. Det gör att jag blir så himla osäker och det fungerar inte med Pep, dels utnyttjar han det och dels tror jag att han också blir osäker för jag beter mig inte som jag brukar. Igår när jag blir riktigt irriterad på honom så fick jag mer pondus när körde honom och då gick han mycket bättre. Men när jag känner att jag kanske inte kan pga omgivningen bli så där irriterad så tappar jag pondus och då blir Pep mer benägen att gå ur hand vilket jag försöker kompensera genom att stoppa honom mer. Sen var jag lite dum för jag kände mig nervös och osäker redan innan jag gick mot fåren för att det var så mkt folk där, då är det rätt korkat som jag gjorde att börja med det som vi har svårast med (fösningarna). Jag kunde ha gjort ett kort hämt och låtit honom driva dom mot mig så hade både han och jag fått känna på fåren lite innan. Nu ville dom bara äta gräs, jag stoppade Pep hela tiden för jag var så rädd att han skulle göra en inrusning och då fick han inte riktigt loss fåren som delvis drog mot de andra och delvis bara fortsatte att äta. Jag är rätt övertygad om att om han hade fått driva dom mot mig så hade det inte blivit sådan problem i starten. Note to self, typ… 🙂 Kan inte påstå att jag har jordens bästa självförtroende men vallningen kan verkligen köra det i botten ibland alltså.
