Jupp, så illa kändes det bitvis. Jag skämdes när jag fick fråga om samma sak om och om igen, dessutom fick jag det demonstrerat för mig typ alldeles för många gånger, jordens trögaste elev helt klart. Pinsamt.

Många vallkurser har det blivit med Pepstern, kanske inte helt lyckat men det är svårt när man känner att man inte riktigt hittar hem. Nu skall vi ta ett brake med kursandet känner jag och försöka praktisera istället.

Pep och jag har kursat för Kevin Evans två dagar under påsken hos Somollis och oj vilken kurs. Jag hade inte  så mycket förväntningar kring kursen, jag hade liksom inte hört så mycket om honom mer än att jag visste att han är en otroligt duktig handler. Eftersom Pep är efter Kevins Mirk så tänkte jag att det kanske vore bra att höra vad han hade att säga och det var en himla tur att jag gjorde det. Skall försöka skriva ned det jag fick med mig men det är med reservation för att jag har fattat saker och ting fel 🙁  .

Kevin tyckte att Pep såg väldigt uttråkad ut och han tyckte att det var sättet som jag tränar på som gör det . Framför allt menade han på att Pep nästan alltid får valla mot ett stopp eller stängd dörr vilken tar lusten ifrån honom. När jag skickar Pep så tänker han bara balans och åter balans, i bästa fall står jag   en bit ifrån fåren när han kommer till klockan 12 och då får han gå med fåren en liten sträcka. Men rätt ofta så måste jag gå igenom fåren för att stoppa honom då han går för fort eller trycker fåren förbi mig.

Om jag förstod det hela rätt så ville Kevin att hunden skall tänka 360 grader runt fåren, balansera var något som valpar gjorde och därför gick han ifrån det stadiet väldigt tidigt. Det var förstås väldigt svårt att få Pep att tänka runt fåren då han är så himla van vid att stanna klockan 12. Men det var ännu svårare att få mig att röra mig rätt, på  något jäkla sätt så hamnade jag mitt bland fåren hela tiden och när jag väl kom ifrån det stadiet så var jag hela tiden felvänd eftersom jag gärna är vänd mot hunden. Hursom haver så kunde jag verkligen se hur det gjorde Pep väldigt mycket friare när han inte tänkte balans hela tiden.

Pep i snöyran, foto av Johanna Kempe.

Kevin körde Pep en hel del för att visa mig. När han började köra honom så blev jag livrädd, verkligen livrädd för att Pep bara skulle lägga av. Kevin lägger verkligen mycket press på hundarna och Pep har gärna tagit till sin mesproppssida när någon blir hård på honom. Det var dock väldigt stor skillnad när Kevin la press på hunden, han var mycket snabb att släppa den med något som hunden uppfattade som positivt. Visst blev Pep osäker men jag är väldigt säker på att om Kevin hade jobbat med honom någon timme till så hade han släppt all osäkerhet för man såg verkligen att det gick upp ett ljus för Pep, att han fattade konceptet.

När hunden tänkte runt fåren och man kunde stå utanför cirkeln och kunde stanna hunden varsom, ge nytt höger/vänster/framåtkommando så skulle i princip fösningarna sitta av sig själv hos hunden menade han. Kevin visade med Pep på lördagen och min haka bara föll ned i backen :). Skitenkelt och Pep tog alla korta flanker snyggt som attan, synd bara att jag inte kan köra honom likadant då.

Det var väldigt viktigt att hunden kunde jobba helt oberoende av föraren, att checka upp mot föraren var helt tabu. Nu var det inget han nämnde så mycket med Pep och jag upplever inte att han är så beroende av mig men däremot är träningen ofta uppbyggd så att man lätt skapar ett beroende av föraren. Kevin sa ofta att vill att hunden skall alltid tänka bort från föraren. Han upplevde att vi ofta mixar här, när vi vill att hunden skall bli vidare så lägger vi ett tryck på hunden bort från oss men i nästa sekvens vill vi att hunden skall komma mot oss, t ex när vi tränar fösningar/korta flanker. Jag har faktiskt inte tänkt på hur lätt det blir okonsekvent för hunden så den där Kevin har nog en poäng där.

Något jag tyckte var intressant var att Kevin ofta betonade vikten av att hålla hundens motivation hög. Det här min magkänsla tidigt kom in med Pep, jag kände att hans motivation var ofta alldeles för låg som unghund. Jag visste dock inte hur man gör mer än typ att låta hunden röja bland fåren och de flesta jag har gått för har liksom tagit för givet att bara närvaron av får är motivation nog för hunden. Kevin växlade mycket mellan vanlig träning som i sig skulle hållas i väldigt högt tempo, med fåren i rörelse för att sedan låta hunden jobba nära fåren vid ett staket som motivationshöjande.

Vad sa han om Pep då, jo att han var på tok för långsam förstås och att det framför allt berodde på träningen men också en del på Peps temperament. Han sa att han inte var jättelätt som hund men att han hade väldigt mycket mer i sig än vad jag hade fått ut. Att det Pep gör är bra, han har fina flanker och ja generellt är det mycket som är bra och kan man få Pep mer “sharp and alert” så kommer han bli en bra tävlingshund. Han kommer inte bli en raket men att han är mycket långsammare än vad han behöver vara med bra träning.

Jag upplevde att Pep var mycket friare på lördagen när jag började valla, han såg mer avslappnade ut och kunde därmed “släppa på” lite mer. Kanske bara inbillning, men det kändes verkligen som att träningen tilltalade Pep. Det är förstås ett stort jobb att få bort de sega liggen som vi har vilket gör att det är svårt att få till den riktigt snabba sättet att köra honom på och dessutom är det svårt som fan när man behöver tänka en massa själv. Jag har ju gått många kurser och generellt tycker jag att kurserna har varit givande men jag är rätt säker på att det är denna kurs som jag har sett störst skillnad på Pep. Jämfört med Bobby-kursen så var det en mils skillnad, där somnade Pep nästan och nu var han kanske inte sharp men åtminstone alert med förväntan 🙂 . Ja, Kevin for president helt enkelt 😀 . Nu till det väldigt svåra, att försöka klara av att träna på detta sättet…

Notera de små jordklumparna i luften, Pep på hugget 😀 😀

Emma Willblad och Linda har också bloggat om kursen..

*not, snarare tvärtom…