Idag har hundarna promenerat med världens snyggaste tjej, Tux var alldeles till sig så snygg hon var. Det var Jeanettes Abby, silverfärgad långbent brud i lyxförpackning enligt Tux. Vi promenerade i en för mig ny del av Söderåsens Nationalpark, finfin utsikt och lite backar att få upp pulsen i.

Förra året vid den här tiden hade jag fortfarande rätt stora problem med lekandet med Pep. Dels var det att han inte fick upp någon direkt intensitet efter att jag hade lekt med honom och dels var det att hans kamp var rätt tafatt. Det tafatta gjorde bland annat att han kunde sluta om jag blev passiv och det blev inte heller så mycket dragkamp då han greppade om och om.

För träningssituationer så har det varit nödvändigt med lek då godis har varit rena sömnpillret för Pepstern. Det spelade ingen roll hur gott godiset var, han visade inget större engagemang kring godiset ändå.

Härom dagen när jag kampade med båda hundarna konstaterade jag att det börjar bli riktigt riktigt svårt. Tux tokdrar som han alltid har gjort och är stark som fan, rent ut sagt. Men det har inte varit så stort problem för Pep har liksom hängt lite lätt där i leksaken i andra handen fram tills nu då. Han har inte så snabbt grepp som Tux men han greppar grymt mycket mer än tidigare och han har blivit riktigt stark 🙂 . Dessutom är finns det inte en chans i världen att han släpper när jag blir passiv, nu är det mer dödsskak som gäller. Det har väl skett successivt med den ökande kamplusten men jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det förrän härom dagen när jag kände att jag knappt orkade hålla emot de bägge hundarna.

Intensiteten kan fortfarande bli mycket bättre, han är inte riktigt som Tux här som är helt gasad efter att man har kampat med honom. Det känns lite som att jag får hjälpa honom lite på traven här, han är verkligen motiverad att göra det han skall men är ändå på för låg energinivå när han startar. Min tanke är att försöka få till lite trick, övningar som i sig höjer hans energinivå så han lättare förstår vad det är jag ute efter. Vi är inte riktigt där än, men det är t ex sådant som att hoppa på stället. Jag har skrivit det innan men det funkar sisådär att hålla på med cheerleading (typ hetsa och gapa/skrika) på Pep. Det kan mycket väl få en motsatt effekt där han liksom lugnar ned sig. Däremot tror jag på att om jag kan få in en bra energinivå i ett eller fler trick så kan jag lite lättare föra över den intensiteten till andra saker. Sen är det väl även så att Pep behöver den typen av trick/rörelser för att stärka sin egen fysik. Jag är rätt övertygad om att hans bristande intensitet är väldigt sammankopplat med att hans otroligt långsamma fysiska utveckling. Till exempel har jag lagt märke till att när jag började märka att han kampade bättre så kom även lite snabbare tassförflyttningar (inte kanske samtidigt), ja generell kvickhet och det känns som styrkan har inte varit där innan.

Slalomingångarna har varit så svåra att träna med honom tidigare. Det har varit svårt att få honom att bibehålla attityd eller för den delen att ens få den rätta attityden. Tux har alltid haft väldigt bra ingångar och jag tror inte det helt och hållet beror på min förträffliga träning utan mycket på hans inställning. Det är liksom jävlar anamma och det här är en kul utmaning. Pep har aldrig varit sådan, utan blir det fel så vill han hellre göra en skalman och dra in huvudet under skalet och slippa. Men han är klart bättre nu och det är lite spännande att det känns kopplat mer till själva kamplusten än till motivationen (för den har funnits där hela tiden). Eller så är det bara jag som snor in mig i begrepp.