Det är inte ENS fel när två träter….och kanske den stora förloraren är den tredje.
Jag är med i en fantastisk klubb, tror banne mig att jag är med i en av Sveriges bästa agilityklubbar! På klubben kan man träna om vädret tillåter ute hela året, man behöver aldrig kånka in och ut hinder utan enbart för att bygga bana. Vi har hinder ute så vi kan bygga 3 (!!!!) hela banor (2 agility, 1 hopp). Vi har belysning, numera rätt okej underlag och hindren är av yppersta kvalitet. Klubben har haft under flera år medlemmar som tagit sig till agilitylandslaget och tävlat och placerat sig på SM. Vi genomför varje år en av Sveriges största tävlingar och utöver det har vi flera mindre tävlingar som gör att många ekipage från regionen kan plocka pinnar av olika slag. Klubben består av helt enkelt grymma personer/medlemmar, duktiga handlers, duktiga och driftiga tävlingsarrangörer. Vi har instruktörer som har tävlat på VM och som ändå står i snålblåsten och håller kurs gratis, termin efter termin. Vi är faktiskt helt enkelt jäkligt bra.
Men…..
Två läger/familjer träter och detta går ut över mig. Det går inte bara ut över mig, det går ut över många. Det har pågått en lång tid, jag har tagit ställning för, tagit ställning emot, jag har försökt att vara neutral osv. Och nu är jag faktiskt less, hur jag än gör så blir jag involverad i detta trams. För ja, jag tycker det är trams, barnsligt, småaktigt och en massa annat. Det handlar liksom om agility som faktiskt inte är speciellt viktigt om man har lite perspektiv på tillvaron…..Dessutom är personerna som träter så bra, kompetenta att man kan liksom inte fatta att det skall bli så här.
Jag vill inte ha det så här, jag vill att klubben skall få vara den fantastiskt bra klubb som vi borde vara. Vidare, så vill jag inte behöva ta ställning för och emot i varje jäkla konflikt mellan dessa parter som jag själv tycker är patetiskt (observera att jag syftar på konflikten). Jag vill ägna min energi åt att träna hund, ta emot hjälp från andra, hjälpa andra och socialisera. Jag har ingen aning varför dessa parter träter, det är alltid något och om det finns något så går typ att hitta på något. Men det förstör, det stjäl energi, glädje och engagemang. Jag tycker att faktiskt att vuxna människor borde inse att de måste kunna ta kritik på rätt sätt, ge konstruktiv kritik, kompromissa och lära sig att svälja för man kan inte alltid få som man vill. Man kan liksom inte gå och hetsa upp sig och starta krig för allt som andra gör som är mot ens egen vilja.
Jag önskar att jag hade någon lösning men det har jag inte. Jag önskar dessutom att detta inte hade gått ut över mig men det gör det och jag hatar det så förbannat mycket att jag faktiskt känner mig tvungen att skriva en blogg om det. Det går ut över mina hundar, över min sambo och hela min fritid!
Det finns en tidpunkt när man borde inse att det är dags att lägga saker bakom sig och blicka framåt, vi nådde den tidpunkten för lääääääänge sedan men inget händer. Hur jäkla svårt kan det vara? Bara fatta, att det är nog! Jag är less och jag vill gå vidare, det vore bra om det hände igår. Let’s make it happen!
Way to go! Hoppas att ni hittar en lösning eller åtminstone ett samförstånd där man vara respekterar olika åsikter UTAN att tjafsa. Synd det inte finns klubbterapi… annars skulle det nog behövas på många klubbar 😉
Ja, ibland undrar man vad man egentligen håller på med när det gäller sin FRItid, sin REKREATIONStid…
*suck*
Härlig bild iaf.
Väldigt mycket tack för ditt inägg. Jag var otroligt ledsen när jag åkte hem och stämningen vibrerade av oro. Du sätter verkligen ord på det man som åskådare känner. Jag vill vara med i en klubb där vi alla arbetar mot samma mål – och för samma sak.
Gräv ner bråket i ett djupt hål. Lämna ryggsäcken hemma eller bränn upp skiten. Tack Mette för ditt inlägg.
Utan att veta vad detta handlar om så identifierar jag mig lite med “dem som träter”. Du känner ju till historien om hur jag förföljdes av, framförallt bruksfolk, på min hemmaklubb.
Jag kände verkligen ett jättestort stöd från agilityfolket, som nu faktiskt verkar ha “tagit över” klubben, for the record. Och nästan alla agilitymänniskor stöttade mig. På ett sätt som fortfarande gör mig rörd och på något sätt stolt över agilityfolk på ett mer generellt plan. För det var verkligen agilityn som förenade oss och det var därför människor som inte är mina direkta vänner inte tvekade att stå upp för min sak (vilket i ärlighetens namn en den bruksmänniskor också gjorde).
MEN det fanns två personer (och den ena av dessas far, som inte är medlem) som valde “fel” sida. Som alltså tyckte att jag skulle uteslutas ur SKK för att de inte gillade min person… Detta är inte lätt att förlåta. Särskilt som ingen av dem har bett om ursäkt.
Nu efteråt har människor vädjat till mig att glömma och förlåta. Vilket är omöjligt – kanske särskilt för att dessa omänskliga människor inte ens bett om ursäkt. Då blir det jävligt svårt.
En av dem, och hennes far, har i alla fall vett att hålla avstånd. Vilket jag mer än gärna gör. = Inget problem för omgivningen.
Den andra angriper mig ständigt och säger att jag inte är lika trevlig mot honom som mot andra. Nej, jag avskyr människan. Men jag svarar sakligt när jag är tvungen. Jag har bönat och bett om att han ska låta mig vara ifred men, nej, han vill tvinga mig att vara trevlig mot honom. Vilket är stört omöjligt. Ingen anklagar mig, tvärtom, jag känner fortfarande att jag har stort stöd och många säger att de förstår att jag känner som jag gör. MEN det drabbar andra och det stör mig något oerhört.
Sammanfattningsvis – man kan kanske inte glömma och förlåta men man kan åtminstone ge fan i att dra in omgivningen om det inte är en intressekonflikt utan en ren personkonflikt.
Stor kram till alla Er i Oxie!
*det fanns två personer ur agilityled
Ur hjärtat säger jag bara, att jag skiter i hur dessa personer känner just nu. De har inte tagit någon hänsyn till hur jag eller någon annan upplever situationen. Det får de reda ut på sin privata tid, på sin privata plats. Klubben är inte det rätta stället, det konsumerar min energi, det förstör min träning och det förstör klubben. Och ur klubbens synvinkel så ser jag att det enda rätta är att dra ett sträck och blicka framåt.
Usch så trist och jobbigt 🙁 Det går ju liksom inte att driva en klubb själv… samarbete eller åtminstone respekt för varandra även om man har olika åsikter är ett måste för att det ska fungera. Former för samarbete på något sätt är ett måste i en klubb med aktiviteter och då måste också alla bjuda till. Hoppas ni får ett slut på det här och kan fortsätta vara en superklubb!
Jag är ju inte helt oinsatt i “er” konflikt och jag har absolut förstått att det inte är något som har med klubben i sig att göra – alltså inte en klubbangelägenhet.
Jag bara menar att (och det skulle jag gärna själva vilja ha hjälp med) det vore bra om sådana här människor fick förstå detta med att ge fan i att dra in hela omgivningen, liksom. Om det gick att förklara för dem, särskilt för männen, skulle saker lösa sig så mycket lättare, tror jag.
Jag blir dock lite undrande över Petras inlägg ovan – jag har inte uppfattat att det finns så olika åsikter, jag har mest uppfattat personkonflikter.
Men som Stockholmare ska man nog ge fan i att analysera en konflikt i Skåneland. 😉
Hoppas det blir bättre, i vart fall.
Konflikten gäller ju saker som rör klubben, händer på klubben men den är av ett personligt slag mellan två parter. Visst är det en fråga om olika åsikter men också en fråga om att faktiskt följa stadgar och sådant som borde vara självklart i en klubb. Och ja, jag har försökt, jag har suttit som sammankallande i agilitysektorn under en lång period, jag har försökt att förklara att man kan inte göra si eller göra så därför att det helt enkelt inte är föreningstekniskt okej, det följer inte stadgar och de regler som en klubb skall ha. Men själva vidden av detta tycks liksom inte sjunka in utan var och en handlar efter vad de tror är klubbens bästa och sen blir de förbannade så fort någon kritiserar/ifrågasätter. Det innebär att jag och många med mig nu inte orkar utan hela tiden försöker vara neutrala för att faktiskt kunna gå vidare istället för att vara indragna i ett i en konflikt. Men det känns förstås olustigt att vara neutral när man faktiskt inte är det rent känslomässigt utan enbart som en överlevnadsinstinkt.
Detta är på sitt sätt ett sätt för mig att samla kraft, mod och allt det där för att faktiskt försöka gå vidare på ett eller annat sätt. Jag vill inte lämna klubben, jag vill inte att dessa personer skall lämna klubben men jag kan inte heller ha det som det är nu. Jag måste bara hitta ett sätt att komma vidare….