I helgen var det dags för agilitykurs för mig och Pep, vi gick för Malin Elfström. Jag har länge velat gå för Malin, hon är förstås jätteduktig och har erfarenhet av många hundar. Det var intressant att höra, Malin verkade ha rätt lika filosofie som jag när det kommer till agilityhandling/träning även om vi inte gör exakt lika. För mig är det KISS (keep it simple stupid) som gäller, att försöka att hålla handlingen enkel och satsa på att ha de handlingsinstrument och de hinderkunskaper man har riktigt vältränade. Jag upplevde att Malin delade den filosofin, typish.
Jag har skrivit det tidigare och tänker skriva det igen. Jag är förbannat trött på att betala pengar och få höra hur långsam och dåligt tryck min hund har! För mig är det nedbrytande, jag blir ledsen för jag är så medveten om detta att jag verkligen inte behöver höra det från andra. Tyvärr öppnades kursen exakt med detta så det var inte så väldigt upplyftande, jag kände att jag kunde packa och åka hem för mitt självförtroende rasade totalt ned i botten. Jag känner mig fortfarande ledsen och vill bara ge upp. Jag hade mer förstått det om jag faktiskt verkade tro att allt är bra och kanske behövde en påminnelse om hur det faktiskt ser ut. Så är det inte!! 🙂 Och det är hårt att höra det från andra även om personen ifråga inte menar att vara hård.
Jag fattar att folk inte säger det för att vara elaka utan säger bara vad de ser. Men man kan faktiskt uttrycka sig på olika sätt, att säga exakt vad man ser är kanske rätt jobbigt för mottagaren och att höra vad man skall jobba på är mer upplyftande. Men nog om det egentligen, det är ju inte så att jag inte vet att sådana saker kan komma och jag väljer att utsätta mig för det, mao mitt ansvar…
Rent handlingsmässigt var det inga konstigheter men bra, det jag fick med mig var väl att inte vara så noga med Pep. Det ligger nog en poäng i det för jag är pedantisk och Pep är också noga. Det var också intressant att höra hur olika man kan se på saker, om jag uppfattade det rätt så tyckte Malin fart var grymt viktigt och att svängar var lätta att fixa. Jag har som sagt tyckt att det var väldigt svårt att få till svängar med Tux och jag tycker att det är rätt många hundar som inte svänger speciellt bra, så min upplevelse är att det är rätt svårt att få bra svängar.
Malin visade även lite av den hoppteknikträning hon kör. Där var det en sak som jag inte har kört, som jag tror var Mecklenburg-inspirerat. Det påminde lite om Susan Salos one jump på det sätt att hunden inte fick använda fart för att komma över men det var mer fysiskt krävande på det sätt att hunden fick belöningen direkt på landningsplatsen. En annan sak som jag faktiskt inte hört från någon annan var kring inlärning av vippen. Malin tyckte det var väldigt viktigt att hunden själv kontrollerade rörelsen, därmed släppte hon aldrig vippen när hon stod och höll i den. Och hon gjorde inte heller gunglek på det sättet att hunden sitter på vippen och får åka upp och ned efter som det då inte är hunden som kontrollerar rörelsen.
Ytterligare en sak som var rätt intressant. Jag tänker lite så här kring Pep, att han är fysiskt rätt klen. Han är starkare nu men fortfarande valpig och klen, dålig styr på sin kropp och inte så stark. Han är i bra kondis utan jag menar mer ren styrka. Jag har en känsla av att det fysiska och mentaliteten går lite hand i hand med Pep, att saker har varit och är jobbiga för att han inte riktigt är stark. Det gör att han liksom inte riktigt vill ta i när det blir jobbigt utan istället blir han liksom lite matt och kanske till och med lite dämpad. För mig har det varit så att jag vill verkligen förmedla till Pep att vi ger inte upp när det blir jobbigt, vi tar i hårdare då. När jag gick Canis-kursen i höstas så höll instruktören inte alls med mig i detta. Men det kändes faktiskt som att Malin var inne på samma som jag, att han inte får sjunka in sitt lilla skal när det blir jobbigt utan att han måste lära sig att spänna bågen och att jag inte låter honom komma undan genom att undvika eller göra det lättare när jag faktiskt vet att han kan. Nu var det till exempel en slalomingång, där det var svårt med andra porten. Det var lite halt och man var helt enkelt tvungen att anstränga sig för att klara det och det var han inte riktigt villig att göra.
Jag har provat lite olika saker när han liksom går ner sig och det jag tycker fungerar bäst är att provocera honom så han blir arg på mig, han biter mig armarna. Det lilla adrenalinpåslaget tror jag gör honom gott 🙂 . Instruktören på Canis-kursen gillade dock inte detta alls, hon tyckte mer att när han blev sådan så var det för svårt för honom och att jag bara skulle begära detta när han var pigg. Slalomexemplet ovan var sista övningen på kursen och Pep var säkert rätt trött, han är inte så uthållig mentalt så som unghundar ofta är. Jag fick honom att ta andra porten i slalom och klara threadle situationen efter och min känsla är ändå att han kommer växa med den typen av erfarenheter. Att han känner att det lönar sig att ta i även om det är svårt och att han helt enkelt blir uthålligare för att jag tänjer på vad han orkar.
Nu skall jag läsa Trkman för att försöka få upp motivationen att fortsätta…
Det är klart så att det alltid finns något som vi alla är sämre på av olika anledningar. Hastighet i agility är så klart a och o, men Peps förutsättningar är inte som alla andra hundar heller. Förhoppningsvis är det något som kommer med tiden när han fått växa till sig och träna upp sig. Hans kropp har säkert varit inställd på att spara så mycket energi det bara går, detta leder ju så klart till att han är efter med rörelse och framför allt hastighet. Nu har han ju ätit bra sedan länge så det borde ju ha löst sig kan man tycka, men det kan ju vara så att hans beteende behöver mer tid för att det skall förändras, han kanske fortfarande inte vill ödsla för mycket kraft på att springa, eller så är det så att han inte utvecklat sina muskler korrekt än för att han under lång tid undvikit att använda dem fullt ut.
Om man tänker på det hela med lite perspektiv så har det hänt väldigt mycket med honom den senaste tiden, och det som har hänt är till absolut största delen positivt.
Att han kommer att släppa lös är jag övertygad om, men det är förstås väldigt jobbigt ändra fram till att detta kommer att hända. Det viktiga är att inte ge upp utan att kämpa på med de saker som är problematiska. Även om det är jobbigt nu, så vet jag att du och Pep en dag kommer att stå som vinnare av stora tävlingar.
Hei! Jeg har også en ung border collie som fra starten av hadde lite fart og intensitet, og vet hvor kjipt det er når det blir kommentert på kurs. Hun har blitt sakte men sikkert bedre, men håper fortsatt at hun utvikles enda mer. For meg har det hjulpet å trene med folk som ikke har like høye ambisjoner og forventninger, for det første ser de ikke alle “problemer” – og jeg fokuserer mer på å ha det gøy istedet for å bekymre meg. For meg føltes det som det er mine forventninger som skaper en dårlig følelse. I tillegg hjelper det å sammenligne med gjennomsnittet av andre unge border collier, å se på klasse 1 i Norge er hvertfall veldig oppmuntrende for meg 😛 Hørtes vel teit ut, men da er det mye jeg er glad for at Lux hvertfall ikke gjør 😉
Är också övertygad om att ni kommer lyckas, då du är mycket kunnig och duktig när det gäller agility. Åren med dig som instruktör har i hög grad bidragit till att vi kommit dit vi är idag. Eclipse var ju ganska hopplös ibland. Trkmans artikel är tänkvärd. Ska ha den till hands när det känns tröstlöst.
Hm, vad rätt du har. Jag ska nog börja tänka på hur jag säger vad jag säger till kursdeltagare. Så att det inte blir “för hårt”, även om det är (en) sanning.
Trkmans inlägg är verkligen kanon!
Jag tyckte det var skitjobbigt att sitta bredvid och lyssna på vad Malin sa. Jag förstår ju absolut att hon bara menar väl, men jag förstår också att det måste vara väldigt nedslående och deprimerande att lyssna på. Man vet vad man vet och man vet vad man har liksom, inget ändras för att ytterligare någon påpekar det.
Men jag håller med Robert, Pep har utvecklats mycket den sista tiden och jag håller tummarna att han fortsätter att utvecklas i den riktningen.
Jag tror världens bästa Pepster kommer att slå matte med häpnad när han blir stor 🙂
Hei Mette
Hundtrening handler om mange følelser og eg kjenner meg veldig igjen i det du forteller. Eg synes på mange måtar at Pep liknar veldig på Kelly. Ho var veldig vanskelig å få i gang. Kelly har alltid vore forsiktig, og når ho møtte noko ho ikkje fekk til så var der ikkje noko inititativ, ho var vanskeleg å engasjere i agilitien og i leiken, ho blei seint moden både i kroppen og hodet. Men er det noe du skal stole på og som jeg med sikkerhet vet er at du er kjempedyktig og i Pep finst det masse potensiale. Fortsett med masse hoppteknikk, der ligger fasiten til mange viktige ting. Bygge muskler, selvtillit og så kommer både fart og svinger. Noen ganger må du bare si til deg selv at det kommer det kommer. Hunder er veldig forskjellige, stå på videre for jeg vet at du kommer til å lykkes. Og om du vil må du bare komme til Bergen og trene med meg….klem
När jag gick kurs med min islandshäst för många år sedan sa en instruktör till mig att det var den segaste häst hon nånsin träffat! Innan det hände så gick jag massa kurser med min häst och hade roligt, även om jag visste att hon var seg! Men efter denna händelse gick jag aldrig mera kurs… 🙁
Snygg! Vill också ha! Men får nog vänta till efter nyår och önska mig en i 30-årspresent 😉
Menade såklart cykeln…
På detta inlägg vill jag skriva att det är inte kul att höra fel om och om igen. Ozz har/hade ju problem med slalom, och att alltid behöva stå och analysera det gjorde mig tokig förra året. Alla vill komma med tips och idéer, i all välmening, men grejjen blev istället att ALLT fokus låg på att det kunde bli fel, istället för att jag gör som iår, låter bli att överanalysera, slappna av och jobba framåt.
Ni kommer att fixa det 🙂 *pepp pepp*
Du vet iallafall hur man uppmuntrar och stärker självförtroendet hos en kursdeltagare. Tack för det.