then it exploded….kanske lätt överdrivet men ändå. Så har det varit med Peppelito, första 15 månaderna kändes det som inget hände. Jag tränade och tränade och visst lärde han sig saker men trycket och framför allt glädjen fanns liksom inte riktigt där. Sen där i augusti så bara vände det, på ett par veckor så ändrade Pep verkligen attityd.

I och med detta så har jag blivit så tävlingssugen. Innan var det lätt att bara skjuta upp allt för det fanns liksom inget att tävla med. Men nu…framför allt var det VP hos Lottie i november som jag har varit grymt sugen på. Jag kan säga att jag nästan anmälde mig 🙂 men nu har jag funderat lite och det blir inget VP för oss i år. Även om jag fortfarande är grymt sugen så känns det bra…jag får åka dit och vara åskådare istället.

Läget

Hämten kan vara jättefina, med bra djup och så men då och då kopplar han på för mycket eye och saktar av tidigt. Då blir han också snäv bakom. Min känsla är att det kommer framför allt när han är trött men jag har helt enkelt inte testat tillräckligt många långa hämt för att säga detta med säkerhet. En annan sak som kan vara lite störande i hämten som jag måste träna lite mer är att han kan börja valla mot den som håller flocken.

Fösningarna/drivningarna går bättre men vi har svårt att få det rakt fortfarande. Han är dessutom känslig för när det blir drag och det kan ge lite olika utslag. Men jag förstår honom, jag vet inte heller hur man skall hantera det hela tiden.

Fållan har vi inte tränat så mycket förrän nu på senaste tiden. Jag har tyckt att det är nervöst att få in fåren och spänner mig vilket har gjort att Pep gör det samma. Sen känns det som om man kommer rätt från början så går det lätt och blir det fel så är det typ omöjligt, just det är gör ju att man blir ännu mer nervös. Hos Lottie visade Pep att han inte är söt som han ser ut alltid, inne i fållan var han både jäkligt het och bitvis lite dum. Jag fick säga till honom rejält då han gjorde inrusningar och nöp även till, då blev det okej. Sen hos Peter sist så sa jag till honom en gång i början och efter det var han kanon inne i fållan.

Ja, det är väl läget i väldigt grova drag. Jag har tränat för många och tränat mycket senaste tiden. Den genomgående kritiken är förstås snabbheten, skitjobbigt.  Orsaken till att jag har tränat för så många är att jag tycker att det är svårt att veta hur jag skall träna, övningar och så vidare. Det är dessutom svårt att gå vidare när man inte riktigt vet vad man tränar. Samtidigt så är det dels jobbigt att höra allt negativt om sin hund och dels är det ju det där med många kockar.

Jag har funderat en hel del på det här med tempot. Jag tror att en hel del hänger ihop med säkerheten. Jag ser ofta att han känner sig osäker då han snappar mot marken (han vill gärna bära saker), han tittar på mig osv osv osv. Jag känner mig också väldigt osäker vilket förstås inte gör saken bättre, dessutom känner jag att jag ofta är en kass hundtränare när jag är i fårhagen (inkonsekvent och sådant käckt). En del av tempogrejjerna är inte bara fart utan reaktioner, Pep har kassa stopp. Det gör att ser segare ut och jag tror dessutom att det gör honom segare allmänt i reaktioner.

Sen tänker jag mycket på hur han har utvecklats i agility, det har liksom tagit tid. Vallningen började vi med 1 ggn i veckan i april och i juli någon gång fick tillgång till får oftare. Det är ju inte superlång tid. Min förhoppning är väl att när allt får sjunka in lite, Pep får mogna lite till så kanske några av bitarna faller lättare på plats 🙂 .