Tänk att vi får tävla agility om två månader, det lär vi nog inte göra då han inte kan varken balans eller a-hinder.

Vi har inte tränat supermycket agility senaste tiden utan pysslat en hel del med vallningen och så har vi börjat på tävlingslydnadskurs hos Canis Skåne (fortsättning på den jag gick i våras).

Höstplanen för Pep ser väl ut så här:

Försöka komma åt att träna vallning så mycket det går nu under hösten för det lär väl bli ett uppehåll under vintern.

Fixa färdigt hinderkunskaperna på de hinder han inte kan i agility, främst a-hinder och balans (givetvis en massa andra hinder men dessa har vi typ bara precis påbörjat lite lite).

Träna upp hans fysik! Pep behöver bli mycket mycket starkare, framför allt i bakdelen. Han är en klenis och behöver bli flera ton starkare. Hans kondis är det nog inget fel på, tror han kan springa hur långt som helst för han glider liksom bara fram över marken men när det kommer till styrka och explosivitet så finns det inte mycket där. Bland annat tänkte jag köra lite backträning och en hel del hoppteknik.

När det gäller lydnaden så tänkte jag jobba på det som vi har som läxor på Canis-kursen och utöver det så måste jag verkligen få till den attityd jag vill ha friaföljet.

Nuläget

Ja, nuläget handlar enormt mycket om vallningen, dels för att vi har vallat mycket och dels för att vi har klart störst problem där. Gah, blir helt galen på att jag inte får till det och att det är typ samma sak som strular hela hela tiden. Vårt största problem har hela tiden varit att få till ett bra stabilt stopp/ligg. Först tog jag nog rätt lätt på det vilket säkert gjorde att han kom undan massor av gånger när han borde ha stannat. Sen har jag använt mig av diverse tillhyggen och försökt att ‘hota’ och det har liksom fungerat 1-2 gånger men sen lär han bara sig att ignorera.

Hela min känsla är ‘hur jäkla svårt kan det vara?’. Det känns verkligen inte som att det skulle vara så svårt att få ett bra och pålitligt ligg 🙂 men det har blivit ett jätteproblem för oss. Utan ligget går han alldeles för fort med fåren och nu har jag även sett att det påverkar hela honom som vallhund. För ett par veckor sedan hade han en period där liggen fungerade 100 %igt och jäklar vad häftig han blev då, han blev som en helt ny hund. Han fick upp en helt annan kontrollerad intensitet och det var rätt uppenbart att det här ligget påverkade det mesta han gör i fårhagen.

Tyvärr så har jag antingen varit dålig på att hålla kriterier eller så försöker han bara komma undan för nu känns det som vi är tillbaka på typ ruta 1 igen. Just nu känns det som han försöker undvika att lägga sig, ja till och med att undvika att komma i förarbalans för att slippa lägga sig (om jag inget säger så fortsätter han runt, runt och runt fåren utan att försöka driva dom mot mig). Sist var det till och med en person som inte sett honom så mycket som frågade om han hade förstått det här med balans. Jag blev förstås superstressad av detta för det är liksom inte så lätt att veta exakt när en hund kan en sak, det känns inte heller som det är något vi har tränat på – det har känns som han har haft det naturligt i sig.

Svårt, man vill ju vara öppen och lyssna för jag kan verkligen inget men samtidigt så är det så förbannat lätt att känna sig osäker och göra saker som man kanske inte känner är rätt. Nu har jag via Anja läst på följande:

Drivnings clinic 1   Drivnings clinic 2   Drivnings clinic 3   Drivnings clinic 4 och så Ett bra “ligg”

Vi har faktiskt jobbat väldigt likt detta förutom att jag har haft väldigt svårt att få till den positiva förväntningen eftersom den period som han faktiskt lydde mig var rätt kort. Det känns mest som vi bråkar och att de positiva upplevelserna överskuggas av konflikten.

En tröst i det tröstlösa läget är vilket fall att jag har sett hur bra han faktiskt kan vara när han ställer in sig på samarbete. Nog om vallning.

I förra veckan var Pep hos veterinären för undersökning och blodprover. Han är som sagt liten och klen, dessutom hittade jag en knöl vid lymfkörteln på halsen som gjorde mig orolig. Den hann dock försvinna innan vi kom till veterinär. Veterinären hittade inga konstigheter med honom och blodproven som jag fick svar på igår var helt okej. Hon menade dock på att en unghund kan hamna långt efter i utveckling utan att det är någon fara och utan att den är sjuk. Hennes erfarenhet var att 6-månader efter på 16-månaders hund var sådant som händer och att de nästan alltid kommer ikapp. Det känns vilket fall skönt att veta. Jag tycker att han blivit mycket vuxnare i kroppen senaste 14 dagarna, fått lite bulligare muskler så förhoppningsvis utvecklar han sig ännu mer.

Vi har gått 3 gånger av 8 på lydnadskursen. Han kan inte så mycket för vi hinner inte träna så mycket lydnad men jag tycker att vi har många bra saker, t ex gjorde han väldigt fina frivilliga stå/sitt/ligg under baklängesgång. Det känns som de kommer bli mycket bättre än Tuxs om vi kommer så långt. Pep är mycket distinktare och verkar inte ha tassandet i sig som Tux. Har dock en del funderingar kring själva träningen och hur jag skall göra om han förlorar attityd men det får nog bli ett annat blogginlägg 🙂 .